Här är den nya, så att säga.
http://ankjavel.blogspot.com/
tisdag 16 juni 2009
tisdag 2 juni 2009
Epoken Kung Gösta går mot sitt slut
Det här blir med största sannolikhet mitt näst sista inlägg på Kung Göstas skriverier. Kombinationen brist på tid och trytande inspiration har lett till att kvalitén på inläggen varit ganska usel den sista tiden. Vissa inlägg har tagit upp saker som jag innan Kung Göstas uppstart lovade mig själv att aldrig posta. Med detta menar jag saker såsom musiktips och nyhetskommentarer. Dessa har egentligen bara fått en plats för att jag varit för lat för att skriva texter jag i efterhand kan känna en viss stolthet över. Sådana texter har emellertid också förekommit, om än i alldeles för liten utsträckning. Inlägg i stil med Skolstarten 2009 - en parentes, Den eviga ungdomens källa? och Tankar och tankar ser jag inga problem med att de hamnar i cyberrymden. Den lilla, men ack så trevliga, respons jag har fått på de inläggen säger mig också att det är inlägg av den typen som uppskattas bäst av de tappra läsare jag har.
Det här blir som sagt det näst sista inlägget på bloggen. I nästa inlägg, som förhoppningsvis kommer inom någon vecka eller två, kommer jag att publicera min nya blogg. Den är ännu inte skapad men jag vill inte fortsätta under pseudonymen "Kung Gösta" då den känns fruktansvärt mossig. Jag förstår inte vad jag tänkte med när jag valde den och inför nästa gång ska jag lägga ner mer eftertanke på bloggnamnet.
Kvalitet framför kvantitet kommer att vara ledordet i min nästa blogg. Förhoppningsvis kommer inspirationen på sommarlovet att sjuda likt Mat-Tina sjuder sin mat i SVT:s kökslokaler. Att så blir fallet är dock föga troligt, men det kan knappast bli sämre än det har varit i vår.
Om någon har tips på ett nytt bloggnamn så tas det emot med glädje.
Det här blir som sagt det näst sista inlägget på bloggen. I nästa inlägg, som förhoppningsvis kommer inom någon vecka eller två, kommer jag att publicera min nya blogg. Den är ännu inte skapad men jag vill inte fortsätta under pseudonymen "Kung Gösta" då den känns fruktansvärt mossig. Jag förstår inte vad jag tänkte med när jag valde den och inför nästa gång ska jag lägga ner mer eftertanke på bloggnamnet.
Kvalitet framför kvantitet kommer att vara ledordet i min nästa blogg. Förhoppningsvis kommer inspirationen på sommarlovet att sjuda likt Mat-Tina sjuder sin mat i SVT:s kökslokaler. Att så blir fallet är dock föga troligt, men det kan knappast bli sämre än det har varit i vår.
Om någon har tips på ett nytt bloggnamn så tas det emot med glädje.
måndag 18 maj 2009
Oljud med c
Jag tänkte såhär en sen söndagkväll uppdatera här lite, mer för sakens skulle än för att jag har något vettigt att skriva. Som så ofta blir det då att det skrivs om musik och det här är inget undantag. Jag tänkte ägna en tanke åt vad Anton, den stenhårda punkaren på P&L, kallade Sveriges genom tiderna hårdaste band, nämligen Noice. Varför han gav dom denna smickrande titel gissar jag beror på att två av originalmedlemmarna gått rockstjärnedöden till mötes, således återstår endast hälften av dessa. Lite roligt tyckte jag därför det var att se dem uppträda på ett "En rökfri generation"-arrangemang med Clabbe af Geijerstam i spetsen. Låten är väl inte min favorit med dem direkt men just för denna ett ödets ironi lägger jag in videon här:
Inte för att jag tror att någon är speciellt intresserad men jag kan berätta lite mer om min relation till Noice. Den började när jag hittade några luggslitna LP-skivor i mammas skivsamling. Intresserat satte jag en av dem i vår musikspelare och genast gillade jag ljuden som kom ut genom högtalarna. En av de låtar jag först fastnade för var "Romans för timmen" vilken återfinns på LP:n Det ljuva livet.
Till sist kan jag för dem som har spotify länka till den låt av dem som jag lyssnar mest på för tillfället, nämligen den här.
Väl mött.
Inte för att jag tror att någon är speciellt intresserad men jag kan berätta lite mer om min relation till Noice. Den började när jag hittade några luggslitna LP-skivor i mammas skivsamling. Intresserat satte jag en av dem i vår musikspelare och genast gillade jag ljuden som kom ut genom högtalarna. En av de låtar jag först fastnade för var "Romans för timmen" vilken återfinns på LP:n Det ljuva livet.
Till sist kan jag för dem som har spotify länka till den låt av dem som jag lyssnar mest på för tillfället, nämligen den här.
Väl mött.
onsdag 29 april 2009
Global uppvärmning och besökare
I ett tafatt och troligtvis fruktlöst försök att få hit fler besökare har jag lagt till ett antal länkar till bloggar jag läser. Förhoppningsvis skall dessa bloggare och bloggerskor återgälda tjänsten genom att göra detsamma för mig, vilket i så fall kommer leda till högre besökssiffror här. Båda bloggarna blir alltså vinnare, den möjliga förloraren är läsaren som eventuellt orkat läsa hit på detta inlägg som förmodligen kommer ligga överst ett tag då jag sällan orkar uppdatera trots att det här inlägget är fruktansvärt ointressant.
För att göra inlägget aningen mer intressant kan jag krydda det med lite musik. Tryck här om du har spotify, tryck här om du inte har det. Har du spotify kan du till och med klicka på båda länkarna eftersom det är olika låtar, båda av Adam Green dock. Det gör emellertid ingenting eftersom de låter väldigt olika, han sjunger till och med de båda sångerna på olika sätt. På spotifylänken låter han lite som Ian Curtis, på youtube lite som en försiktig ung man.
Jag hoppas inte att mina dråpliga försök till musiktips skrämmer bort potentiella läsare. Bortse från dem och se framåt istället, då kanske min besökarstatistik snart kommer likna den här välkända kurvan:
För att göra inlägget aningen mer intressant kan jag krydda det med lite musik. Tryck här om du har spotify, tryck här om du inte har det. Har du spotify kan du till och med klicka på båda länkarna eftersom det är olika låtar, båda av Adam Green dock. Det gör emellertid ingenting eftersom de låter väldigt olika, han sjunger till och med de båda sångerna på olika sätt. På spotifylänken låter han lite som Ian Curtis, på youtube lite som en försiktig ung man.
Jag hoppas inte att mina dråpliga försök till musiktips skrämmer bort potentiella läsare. Bortse från dem och se framåt istället, då kanske min besökarstatistik snart kommer likna den här välkända kurvan:
måndag 13 april 2009
Tankar och tankar
Jag har nu försökt påbörja det här inlägget på flera olika sätt. Inget försök har varit bra, alla har varit åt helvete. Jag vet inte varför det blir så eftersom jag för en gångs skull känner att jag faktiskt har något att skriva. Kanske beror min oförmåga att skriva en vettig inledning just på det faktumet; jag har mycket att skriva men vet inte hur jag ska göra det. Det här är utan tvekan ett mycket vanligt dilemma. Alla går omkring och bär på stora och små tankar, väldigt få är duktiga på att sätta ord på dem. Dessa väldigt få är i regel författare, poeter eller någon annan form av ordsättare. När jag tänker efter behöver det inte bara vara ord som ger våra tankar form, det kan vara en tavla, en melodi eller vad fan som helst. Alla dessa ting är på olika sätt uttryck för saker som alla bär inom sig men inte alla kan få ut.
Det finns också många saker folk bär inom sig som verkligen inte får komma ut, minnen såväl som tankar. Ibland kan man få väldigt lustiga impulser som man känner att man bara måste, men verkligen inte borde, utföra. I egenskap av förtroendeperson i min klass får jag under nästan varje klassråd kliva fram till katedern och säga några ord. Orden brukar stå på ett papper jag skummat igenom fem minuter innan klassrådet och skulle en erfaren föredragshållare se mig skulle han troligtvis kunna ge mig en hel del goda råd. Först och främst skulle han kunna säga hur jag ska göra för att fånga klassens intresse. Inte för att det är mitt problem om de inte känner till att det är studiedag vecka 23, men ibland kan det faktiskt vara ganska frustrerande om de inte lyssnar. Under ett sådant frustrationsmoment förra året hände det att jag fick en tankeimpuls. En i mitt tycke ganska läskig sådan Jag kände att jag bara måste knäppa upp skärpet och dra ner byxorna, just där, framför hela klassen. Mina prickiga kallingar kunde jag behålla på, men byxorna ville ner och det var både mina tankar och gravitationen som tänkte se till att det skulle bli så. Under hela klassrådet kämpade jag mot denna impuls och till slut vann jag lyckligtvis striden.
Jag klarade klassrådet med byxorna på men det var verkligen inte långt ifrån att det hade slutat annorlunda. Hur hade reaktionerna blivit om jag dragit av mig byxorna? Troligtvis hade folk tittat snett på mig. Väldigt snett. Detta trots att alla någon gång troligtvis har varit i liknande situationer. Inte nödvändigtvis framför sin klass i full koncentration för att behålla sina brallor på, men kanske tillsammans med sin kompis i full koncentration för att inte helt utan anledning ge denne en knytnäve i ansiktet. Eller ensam med sin mamma med huvudet fullt av tankar som säger "kyss henne, kyss henne!". Eller varför inte helt ensam på en bro med tanken att man kanske borde hoppa ner på motorvägen 20 meter nedanför, trots att man aldrig tidigare funderat på självmord eller inte är det minsta olycklig.
Vad jag vill ha sagt med det här är nog att det finns två sorters tankar som aldrig riktigt förmår att komma upp till ytan. Dels finns de som maler i medvetandet för jämnan men som är väldigt svåra att ge uttryck för, även om man skulle vilja. Sedan finns de som verkligen inte får komma längre än till tankestadiet, ty skulle de göra det så blir man idiotförklarad. Kanske, det här är väldigt vilda och högst ovetenskapliga spekulationer, går de båda tanketyperna hand i hand. För att klara av att ge uttryck för den förstnämnda tanketypen, måste man då även ta sig friheten att ge uttryck för den andra?
Jag tror jag ska gå ner och slänga televisionen i väggen.
Det finns också många saker folk bär inom sig som verkligen inte får komma ut, minnen såväl som tankar. Ibland kan man få väldigt lustiga impulser som man känner att man bara måste, men verkligen inte borde, utföra. I egenskap av förtroendeperson i min klass får jag under nästan varje klassråd kliva fram till katedern och säga några ord. Orden brukar stå på ett papper jag skummat igenom fem minuter innan klassrådet och skulle en erfaren föredragshållare se mig skulle han troligtvis kunna ge mig en hel del goda råd. Först och främst skulle han kunna säga hur jag ska göra för att fånga klassens intresse. Inte för att det är mitt problem om de inte känner till att det är studiedag vecka 23, men ibland kan det faktiskt vara ganska frustrerande om de inte lyssnar. Under ett sådant frustrationsmoment förra året hände det att jag fick en tankeimpuls. En i mitt tycke ganska läskig sådan Jag kände att jag bara måste knäppa upp skärpet och dra ner byxorna, just där, framför hela klassen. Mina prickiga kallingar kunde jag behålla på, men byxorna ville ner och det var både mina tankar och gravitationen som tänkte se till att det skulle bli så. Under hela klassrådet kämpade jag mot denna impuls och till slut vann jag lyckligtvis striden.
Jag klarade klassrådet med byxorna på men det var verkligen inte långt ifrån att det hade slutat annorlunda. Hur hade reaktionerna blivit om jag dragit av mig byxorna? Troligtvis hade folk tittat snett på mig. Väldigt snett. Detta trots att alla någon gång troligtvis har varit i liknande situationer. Inte nödvändigtvis framför sin klass i full koncentration för att behålla sina brallor på, men kanske tillsammans med sin kompis i full koncentration för att inte helt utan anledning ge denne en knytnäve i ansiktet. Eller ensam med sin mamma med huvudet fullt av tankar som säger "kyss henne, kyss henne!". Eller varför inte helt ensam på en bro med tanken att man kanske borde hoppa ner på motorvägen 20 meter nedanför, trots att man aldrig tidigare funderat på självmord eller inte är det minsta olycklig.
Vad jag vill ha sagt med det här är nog att det finns två sorters tankar som aldrig riktigt förmår att komma upp till ytan. Dels finns de som maler i medvetandet för jämnan men som är väldigt svåra att ge uttryck för, även om man skulle vilja. Sedan finns de som verkligen inte får komma längre än till tankestadiet, ty skulle de göra det så blir man idiotförklarad. Kanske, det här är väldigt vilda och högst ovetenskapliga spekulationer, går de båda tanketyperna hand i hand. För att klara av att ge uttryck för den förstnämnda tanketypen, måste man då även ta sig friheten att ge uttryck för den andra?
Jag tror jag ska gå ner och slänga televisionen i väggen.
fredag 10 april 2009
Media, Östberg och Pettersson
Kritik mot medias framställning av fallet Annika Östberg tas upp i DN här. "Annika Östberg är blond, snygg och etnisk svensk. Det har bidragit starkt till mediernas enorma empati och engagemang i hennes fall" säger medieforskarna och får medhåll av Leif GW Persson som menar att hennes brott hamnat i skymundan. Själv är jag beredd att hålla med och ser även en parallell till ett ännu mer välkänt svenskt kriminalfall, nämligen Palmemordet och dess "gärningsman" Christer Pettersson.
Liksom i fallet Östberg har medias rapportering i mycket stor utsträckning påverkat allmänhetens uppfattning i fallet Pettersson. Det finns emellertid en mycket viktig skillnad; Pettersson har blivit svartmålad som Palmes mördare, Östberg har, som Leif GW Persson uttrycker det, blivit vitmålad. Det utpekande av Pettersson som Lisbet Palme gav ledde till att Pettersson under resten av sitt liv fick leva med stämpeln "Palmes mördare", när det egentligen inte är speciellt mycket som var tillförlitligt i Lisbets utpekande.
För det första så skedde utpekandet nästan tre år efter mordet. På de tre åren kan hennes minnesbild ha förändrats flera gånger om. För det andra så är det inte ens säkert att Lisbet såg mördarens ansikte. I hennes första förhör gav hon inte ett enda signalement av hur mördarens ansikte såg ut. För det tredje så utfördes inte videokonfrontationen särskilt professionellt. Poliserna sa innan konfrontationen att den misstänkte är alkoholist. Lisbet svarade att ”det ser man vem som är alkoholist" vilket inte är så konstigt med tanke på att de övriga i konfrontationsgruppen var poliser och att Lisbet är psykolog.
Det här ligger till grund för att Pettersson i media pekats ut som Palmes mördare, vilket i sin tur har lett till att svenska folket också sett honom som mördaren. I fallet Östberg är det, som tidigare nämnts, också medias bevakning som ligger till grund för att folk har en skev uppfattning om hur det egentligen är.
Jag antar att löpsedlar med Pettersson och Östberg genom åren sålt många lösnummer. De båda är personer som engagerar och berör många människor. Att börja tänka på vad som är sant och inte sant eller hur någon verkligen har hamnat i fängelse, det verkar inte lika intressant som att sälja många tidningar.
Liksom i fallet Östberg har medias rapportering i mycket stor utsträckning påverkat allmänhetens uppfattning i fallet Pettersson. Det finns emellertid en mycket viktig skillnad; Pettersson har blivit svartmålad som Palmes mördare, Östberg har, som Leif GW Persson uttrycker det, blivit vitmålad. Det utpekande av Pettersson som Lisbet Palme gav ledde till att Pettersson under resten av sitt liv fick leva med stämpeln "Palmes mördare", när det egentligen inte är speciellt mycket som var tillförlitligt i Lisbets utpekande.
För det första så skedde utpekandet nästan tre år efter mordet. På de tre åren kan hennes minnesbild ha förändrats flera gånger om. För det andra så är det inte ens säkert att Lisbet såg mördarens ansikte. I hennes första förhör gav hon inte ett enda signalement av hur mördarens ansikte såg ut. För det tredje så utfördes inte videokonfrontationen särskilt professionellt. Poliserna sa innan konfrontationen att den misstänkte är alkoholist. Lisbet svarade att ”det ser man vem som är alkoholist" vilket inte är så konstigt med tanke på att de övriga i konfrontationsgruppen var poliser och att Lisbet är psykolog.
Det här ligger till grund för att Pettersson i media pekats ut som Palmes mördare, vilket i sin tur har lett till att svenska folket också sett honom som mördaren. I fallet Östberg är det, som tidigare nämnts, också medias bevakning som ligger till grund för att folk har en skev uppfattning om hur det egentligen är.
Jag antar att löpsedlar med Pettersson och Östberg genom åren sålt många lösnummer. De båda är personer som engagerar och berör många människor. Att börja tänka på vad som är sant och inte sant eller hur någon verkligen har hamnat i fängelse, det verkar inte lika intressant som att sälja många tidningar.
onsdag 18 mars 2009
Korvklubben - vår käre SP-rektors dröm
Efter en snabb googling på korv (fråga mig inte varför) så hittade jag en synnerligen vacker hemsida med adressen http://hem.passagen.se/rasmund/index.htm. Det kan inte utläsas där, men trycker man på länken kommer man till inget annat än Korvklubbens egenhändigt komponerade hemsida. Designen är nästan värre än asfaltlöparens, en sida min lärare i aktiekunskap tipsade om, men jag tycker inte det förtar någonting av Korvklubbens trovärdighet. Tvärtom höjer det min respekt för dem då de utan att skämmas låter just korven stå i centrum och när den inte gör det så har de i alla fall den till falukorven mycket passande gula färgen i bakgrunden. Gul som i senap, skulle man kunna säga.Trycker man på fliken visdom i korvklubbens meny får man ta del av ett gäng mycket fina texter, bland annat till den här låten, och en serieruta, alla förkunnande över korvens storhet. När jag läser det här känner jag att korvklubben faktiskt har en del gemensamt med en förening på min skola, kebabklubben, vilken också skapat någon form dyrkan kring sin rätt. Hade vi på peset istället för kebabklubben startat en underförening till korvklubben misstänker jag att vi inte bara hade fått med läraren Sven, utan också SP-rektorn Per, på skolfotot.
måndag 16 mars 2009
Kvinnan som gör Barts röst tror på rymdhärskaren Xenu
Med risk för att verka väldigt intresserad av religion (vilket jag i och för sig är) så måste jag kommentera det erkännande som en scientolog nu gjort. Scientologen medger att det inom scientologin tros på en ond rymdhärskare med namnet Xenu, vilken verkar ha åstadkommit en del. Kan ge ett utdrag ur artikeln om ni nu inte orkar trycka er fram till den själva (troligtvis kommer nog de flesta som läser det här från just artikeln):
För mig låter skapelseberättelsen i Silmarillion, det vill säga Tolkiens egenkomponerade skapelseberättelse till Midgård, mer trovärdig än det här. Jag frågar mig, hur i hela friden kan personer som John Travolta, Will Smith och Tom Cruise (fler personer här) tro på det här?! Vad sänder det för signaler till fans och lättpåverkade människor? Jo, att man ska betala extremt stora summor för att få ta del av historier som dessa. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur många som luras att betala hutlösa summor för dessa sagohistorier. Inte nog med det, sen ska man göra det till någon form av religion också. Hualigen.
I de hemliga texterna finns bland annat historien om den onde härskaren Xenu som för 75 miljoner år sedan regerade över 76 planeter där också jorden ingick. På dessa världar levde en ras som scientologikyrkans grundare L Ron Hubbard kallade thetaner. Xenu själv, som var thetan, upptäckte plötsligt att han med tankens hjälp kunde styra och påverka sina triljoner medthetaner.
Detta skapade en spänning mellan härskaren och hans folk, en spänning som resulterade i en våg av känslor som i sin tur skapade vårt universum. Till slut samlade Xenu ihop hundratals miljarder thetaner och skickade dem i flygande tefats-likande farkoster mot jorden där de sprängdes i bitar med hjälp av en serie vätebomber placerade i vulkaner. Det som sedan blev kvar av varelserna, deras själar, kan fortfarande smita in i våra kroppar och där skapa sjukdomar.
För mig låter skapelseberättelsen i Silmarillion, det vill säga Tolkiens egenkomponerade skapelseberättelse till Midgård, mer trovärdig än det här. Jag frågar mig, hur i hela friden kan personer som John Travolta, Will Smith och Tom Cruise (fler personer här) tro på det här?! Vad sänder det för signaler till fans och lättpåverkade människor? Jo, att man ska betala extremt stora summor för att få ta del av historier som dessa. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur många som luras att betala hutlösa summor för dessa sagohistorier. Inte nog med det, sen ska man göra det till någon form av religion också. Hualigen.
tisdag 10 mars 2009
Kristendomen tappar mark i USA, men...
En färsk undersökning visar att allt färre amerikaner bekänner sig till kristendomen. Andelen som gör det har sedan 1990 sjunkit med 10 procentenheter och är nu nere på 76%. En väldigt hög siffra i och för sig, men ser man sekularisering som något positivt går det ändå i rätt riktning. Eller?
Kanske inte ändå. Fortsätter man att läsa artikeln ser man nämligen att fler grupper än ateisterna har gått framåt. Även en grupp som evangelisterna har gått framåt. "Kraftigt framåt", för att citera artikeln. Personligen är jag orolig för denna utveckling. Detta då det i USA lett till stora anhängarskaror av intelligent design, skepsis gentemot vetenskap och att folk på allvar tror att jorden inte är mer än 6000 år gammal. Lägg där till att grupper som dessa också är starkt emot abort och homoäktenskap. Visar undersökningen verkligen på en positiv utveckling då?
Jag tror inte det. Hellre då att fler räknar sig som kristna, men med en vettig inriktning, än att färre räknar sig som kristna samtidigt som fundamentalisterna vinner mark.
Ted Haggard, evangelist
Kanske inte ändå. Fortsätter man att läsa artikeln ser man nämligen att fler grupper än ateisterna har gått framåt. Även en grupp som evangelisterna har gått framåt. "Kraftigt framåt", för att citera artikeln. Personligen är jag orolig för denna utveckling. Detta då det i USA lett till stora anhängarskaror av intelligent design, skepsis gentemot vetenskap och att folk på allvar tror att jorden inte är mer än 6000 år gammal. Lägg där till att grupper som dessa också är starkt emot abort och homoäktenskap. Visar undersökningen verkligen på en positiv utveckling då?
Jag tror inte det. Hellre då att fler räknar sig som kristna, men med en vettig inriktning, än att färre räknar sig som kristna samtidigt som fundamentalisterna vinner mark.
Ted Haggard, evangelist
Ett fall för Lycklige Lukas
Jag vet inte om det finns något som helst intresse för dessa gamla texter, men eftersom jag hade lust att uppdatera här men ingen ork att skriva nytt så lägger jag in en uppsats från årskurs 7 i ämnet svenska. Uppgiften var att skriva en deckare, läs och fröjdas så gott det går.
I den lilla byn Skogsgläntan brukade det inte hända särskilt mycket. Omvärlden betraktade byn på ungefär samma sätt som en tonåring betraktar TV-programmet Antikrundan, vilket betyder att de var helt ointresserade. Och varför skulle de egentligen vara intresserade? För vem är intresserad av en by med färre invånare än det finns Rocky filmer (i alla fall nästan)? Vem är intresserad av en by med rakt igenom hederliga människor? Vem är intresserad av en by där alla känner alla? Vem är intresserad av en by där inte ens de skummaste typerna har hjärta att köra mot rött ljus?
Polisen var i alla fall inte intresserad. De menade att det inte behövdes någon polisstation när det ändå inte begicks några brott. Men, det fanns i alla fall en ansvarstagande medborgare i Skogsgläntan. Hans riktiga namn var Lycklige Lukas, men i folkmun brukade han bara kallas Klasse. Som den ansvarstagande medborgare han var så hade han helt själv tagit på sig ansvaret att hålla bovar och banditer borta från Skogsgläntan. Han hade lyckats bra i flera år, men dagen efter den tredje månadens sista dag så började det hända underliga saker i den lilla byn…
– Kommissarie Lukas här, svarade kommissarien när det tidigt på morgonen ringde på hans mobil.
– Ja hej, det är Ann-Charlotte Svensson. Jag ringer för att berätta att min dotter Sofia har försvunnit, svarade en kvinnoröst oroligt i andra änden.
– Jaså, det låter inte så bra. Hur länge har hon varit försvunnen? sade Klasse och kände sig nästan som en riktig kriminalkommissarie.
– Sen igår kväll. Hon sa att hon skulle gå till Klara, som är hennes bästa kompis. Hon brukar ofta göra det, men hon brukar alltid komma hem i god tid. Det är klart, en gång i somras så…
– Jaja, det är nog inte så farligt, avbröt Klasse. Att komma hem lite sent och att sova över hos en kompis är ett normalt beteende för flickor i tonåren.
– Jaja, det är klart. Men Sofia brukar alltid komma hem i tid.
– Jag lovar att kolla upp det.
Kommissarie Klasse kände sig väldigt nöjd med sin insats i luren. Han hade aldrig varit med om några sådana telefonsamtal tidigare, han brukade ju bara få SOS-samtal när dagisbarnen brände bullarna och brandlarmet gick. Men ändå så tyckte han att han hade lyckats med att både lugna ner sin klient litegrann och att låta som om han tog fallet på största allvar. Därför så tyckte han att det skulle bli spännande med något riktigt stort fall. Han kände sig som om han vore Kurt Wallander på jakt efter någon riktigt råbarkad mördare.
Med tjänstevapnet laddat, blåljuset på och den egentillverkade polisbrickan perfekt putsad på bröstet så körde han iväg i sin gamla Volvo 240. Pulsen låg på max. Han var på väg till Klara Anderssons hus. Nu sjutton skulle han visa vad han gick för som kommissarie!
Familjen Andersson bodde väldigt fint. De ägde en gammal bondgård, ett falurött hus med vita knutar. De hade en stor trädgård med äppelträd, körsbärsträd och en massa andra fruktträd. De hade säkert tillräckligt med fruktträd för att starta ett musteri likt det i Kivik. Detta var dock inget som lockade makarna Andersson då de båda var läkare och klarade sig bra på den lönen. Kommissarien träffade Klaras mamma när hon stod och donade lite i trädgården.
– Nej, Sofia har inte varit här, svarade hon när kommissarien frågade. Det var väldigt länge sedan hon var här faktiskt. Jag börjar faktiskt misstänka att Klara och Sofia har blivit lite osams.
– Det var konstigt, Ann-Charlotte sade ju att Sofia hade varit hemma hos er igår. Är du säker på att hon inte var det?
– Ja, jag är säker till hundra procent. Du kan få tala med Klara också om du vill.
– Ja, det skulle vara bra att göra.
Nu blev Kommissarie Klasse lite bekymrad. Varför ljög egentligen Sofia om att hon gick till Klara? Kanske var inte Sofia den hederliga medborgare som alla trodde att hon var? Hon kanske skötte hela den Sicilianska maffian ifrån sitt tillhåll i Skogs- gläntan? Eller tänk om det i själva verket var hon som mördade Olof Palme? Kommissarien anade helt klart ugglor i mossen. Kanske skulle Klara kunna ge några intressanta upplysningar.
– Vad har du att säga om Sofia Svensson? frågade kommissarien i en väldigt allvarlig stämma.
– Tja, hon är väl rätt trevlig och så, svarade Klara lite nonchalant.
– Brukar du ofta umgås med henne?
– Det händer väl, svarade Klara lika ointresserat.
– Din mamma sa att du och Sofia inte brukar vara med varandra så mycket längre, hon trodde till och med att ni var lite osams. Vad har du att säga om det?
– Det stämmer kanske. Innan var vi typ med varandra varje dag, men efter att hon träffade den där Markus så har jag knappt träffat henne.
– Vem är den där Markus?
– Det är hennes pojkvän. Jag hatar verkligen honom! Han tror att han är så himla bäst på allting! Jag är säker på att han har något skumt för sig!
– När träffade hon honom då?
– Det var på en fotbollscup. Jag tror att det var den första mars.
– Alltså exakt en månad sedan då. Du vet händelsevis inte var den här Markus bor?
– Jo, han bor i Hallonköping. Det ligger ungefär någon mil härifrån.
Nu hade kommissarien fått ett ytterst hett spår! Den där Markus verkade väldigt misstänkt! Han hade säkert något skumt för sig som Klara sa. Klasse misstänkte nu att Sofia och Markus förberedde något stort, kanske ett bankrån a la Norrmalmstorg eller något ännu värre. Här gällde det att vara skarp i sinnet och flink i fingrarna, kommissarien hade något stort på tråden!
Egentligen så borde kommissarien haft ganska svårt att hitta Markus. För det första så hade kommissarien begått det stora misstaget att inte ta reda på hans efternamn, för det andra så hade han inte fått Markus adress. Klasse hade alltså missat två detaljer som är ganska viktiga när man försöker hitta en person. Men nu hade den ovanligt klumpiga kommissarien den stora turen att Hallonköping inte var mycket större än Skogsgläntan. Kommissarien hade också den stora turen att det bara fanns en Markus i Hallonköping. Det var kanske inte en slump att kommissarien döptes till Lycklige Lukas!
Hemma hos Markus så var det helt tomt. Inte en själ befann sig i det lilla huset. Istället för att snällt vänta på att någon kom så bestämde kommissarie Klasse sig för att göra en husrannsakan. Egentligen hade han ju inget tillstånd, men efter alla deckare han sett på TV så visste han att man alltid hittade något intressant under en otillåten husrannsakan.
Klasse smög in i huset ytterst försiktigt. Han hade dragit sitt tjänstevapen. Han kände sig som en riktig kommissarie i någon deckare, det enda som saknades var den läskiga musiken. Han trippade lätt som en fjäder genom hallen. Han undersökte hela bottenplanet systematiskt, men han hittade ingenting. Han gick försiktigt upp för trappan. Inne på Markus rum såg han en mobiltelefon. Han tog sig friheten att läsa igenom alla sms. Ett sms fångade speciellt hans uppmärksamhet.
Markus, vi måste träffas på piren ikväll för att göra du vet vad.
Sofia
06-04-01
Nu var det bråttom! Markus och Sofia planerade något skumt! Vad skulle Klasse göra? Ett kort ögonblick funderade han på att göra det enda rätta, att ringa efter förstärkning, men sedan när kommissarien började tänka efter så ville han sköta gripandet själv. För tänk vilka rubriker det kunde bli, Klasse riktigt såg löpsedlarna framför sig: ”Modig kommissarie stoppar bombattentat vid piren.” Sådana rubriker ville han inte missa! Han skulle ju bli känd över hela Sverige och få sitta med i alla möjliga TV-soffor. Nej, nu var det kommissarie Klasse som skulle ordna upp biffen själv!
Klasse köpte lite proviant (Big Mac & Co) och begav sig till det som han befarade snart skulle bli brottsplatsen, piren. Han satte sig på en lagom stor sten för att invänta de båda ungdomarna. Han hade sin pistol i hölstret och han var hela tiden beredd att använda den. För vem vet, de båda slynglarna kanske var beväpnade. Klasse hade verkligen tänkt på allt, enligt honom själv. Han hade sin Big Mac, han hade sin pistol och han hade kaffe för att hålla sig vaken. Det enda han saknade var tålamod. Han satt där väldigt länge på sin sten och huttrade, för det var ingen varm aprildag. Molnen var mörka och det var regn i luften. Efter några timmar så hade Klasse allvarliga funderingar på att lämna piren. Det var ju nästan midnatt, så sent skulle de väl inte dyka upp? Klasse bestämde sig för att lämna piren, men innan han gjorde det så tänkte han säga några väl valda ord till herren i himlen. Han knöt näven och ställde sig upp, men innan han hann förbanna Fadern så fick han det själv ganska hett om öronen. Där uppe i luften så såg han ett flygplan. Men det var inte själva flygplanet som var så förbluffande, det var banderollen som hängde baktill på planet. På banderollen så fanns den välkända ramsan: ”April, april din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill!”
Planet flög ner och landade på piren. I planet så satt Klara, Klaras mamma, Sofias mamma Ann-Charlotte, Markus och sist men inte minst så satt Sofia där.
– April, april din dumma sill vi kan lura dig vart vi vill! skrek de och de tjöt av skratt.
Som de hade lurat Klasse! Hans första riktigt stora fall som kommissarie var bara ett stort aprilskämt!
– Där fick vi dig allt, sade Markus.
– Nja, jag förstod nog allt hela tiden att det var ett aprilskämt, försökte Klasse.
– Ånej, försök inte nu! Det är klart att du gick på det! sade Klaras mamma.
– Kanske, muttrade Klasse vars stolthet nu var helt krossad. Jag trodde att det någon gång skulle hända något spännande i Skogsgläntan, men jag tog visst fel…
Så här kan det gå till när man vill muntra upp stämningen i ett litet samhälle. Invånarna fick något att skratta åt i flera år. Det var nåt nytt man kunde ta upp och prata om när man hade brist på samtalsämnen, det var ju något som förutom vädret roade alla medborgare. För alla kände ju till det och alla tyckte att det var mycket lustigt. Alla utom en då förstås. Kommissarie Klasse återhämtade sig aldrig efter skämtet. Istället så bytte han kön och blev nunna i Toscana.
I den lilla byn Skogsgläntan brukade det inte hända särskilt mycket. Omvärlden betraktade byn på ungefär samma sätt som en tonåring betraktar TV-programmet Antikrundan, vilket betyder att de var helt ointresserade. Och varför skulle de egentligen vara intresserade? För vem är intresserad av en by med färre invånare än det finns Rocky filmer (i alla fall nästan)? Vem är intresserad av en by med rakt igenom hederliga människor? Vem är intresserad av en by där alla känner alla? Vem är intresserad av en by där inte ens de skummaste typerna har hjärta att köra mot rött ljus?
Polisen var i alla fall inte intresserad. De menade att det inte behövdes någon polisstation när det ändå inte begicks några brott. Men, det fanns i alla fall en ansvarstagande medborgare i Skogsgläntan. Hans riktiga namn var Lycklige Lukas, men i folkmun brukade han bara kallas Klasse. Som den ansvarstagande medborgare han var så hade han helt själv tagit på sig ansvaret att hålla bovar och banditer borta från Skogsgläntan. Han hade lyckats bra i flera år, men dagen efter den tredje månadens sista dag så började det hända underliga saker i den lilla byn…
– Kommissarie Lukas här, svarade kommissarien när det tidigt på morgonen ringde på hans mobil.
– Ja hej, det är Ann-Charlotte Svensson. Jag ringer för att berätta att min dotter Sofia har försvunnit, svarade en kvinnoröst oroligt i andra änden.
– Jaså, det låter inte så bra. Hur länge har hon varit försvunnen? sade Klasse och kände sig nästan som en riktig kriminalkommissarie.
– Sen igår kväll. Hon sa att hon skulle gå till Klara, som är hennes bästa kompis. Hon brukar ofta göra det, men hon brukar alltid komma hem i god tid. Det är klart, en gång i somras så…
– Jaja, det är nog inte så farligt, avbröt Klasse. Att komma hem lite sent och att sova över hos en kompis är ett normalt beteende för flickor i tonåren.
– Jaja, det är klart. Men Sofia brukar alltid komma hem i tid.
– Jag lovar att kolla upp det.
Kommissarie Klasse kände sig väldigt nöjd med sin insats i luren. Han hade aldrig varit med om några sådana telefonsamtal tidigare, han brukade ju bara få SOS-samtal när dagisbarnen brände bullarna och brandlarmet gick. Men ändå så tyckte han att han hade lyckats med att både lugna ner sin klient litegrann och att låta som om han tog fallet på största allvar. Därför så tyckte han att det skulle bli spännande med något riktigt stort fall. Han kände sig som om han vore Kurt Wallander på jakt efter någon riktigt råbarkad mördare.
Med tjänstevapnet laddat, blåljuset på och den egentillverkade polisbrickan perfekt putsad på bröstet så körde han iväg i sin gamla Volvo 240. Pulsen låg på max. Han var på väg till Klara Anderssons hus. Nu sjutton skulle han visa vad han gick för som kommissarie!
Familjen Andersson bodde väldigt fint. De ägde en gammal bondgård, ett falurött hus med vita knutar. De hade en stor trädgård med äppelträd, körsbärsträd och en massa andra fruktträd. De hade säkert tillräckligt med fruktträd för att starta ett musteri likt det i Kivik. Detta var dock inget som lockade makarna Andersson då de båda var läkare och klarade sig bra på den lönen. Kommissarien träffade Klaras mamma när hon stod och donade lite i trädgården.
– Nej, Sofia har inte varit här, svarade hon när kommissarien frågade. Det var väldigt länge sedan hon var här faktiskt. Jag börjar faktiskt misstänka att Klara och Sofia har blivit lite osams.
– Det var konstigt, Ann-Charlotte sade ju att Sofia hade varit hemma hos er igår. Är du säker på att hon inte var det?
– Ja, jag är säker till hundra procent. Du kan få tala med Klara också om du vill.
– Ja, det skulle vara bra att göra.
Nu blev Kommissarie Klasse lite bekymrad. Varför ljög egentligen Sofia om att hon gick till Klara? Kanske var inte Sofia den hederliga medborgare som alla trodde att hon var? Hon kanske skötte hela den Sicilianska maffian ifrån sitt tillhåll i Skogs- gläntan? Eller tänk om det i själva verket var hon som mördade Olof Palme? Kommissarien anade helt klart ugglor i mossen. Kanske skulle Klara kunna ge några intressanta upplysningar.
– Vad har du att säga om Sofia Svensson? frågade kommissarien i en väldigt allvarlig stämma.
– Tja, hon är väl rätt trevlig och så, svarade Klara lite nonchalant.
– Brukar du ofta umgås med henne?
– Det händer väl, svarade Klara lika ointresserat.
– Din mamma sa att du och Sofia inte brukar vara med varandra så mycket längre, hon trodde till och med att ni var lite osams. Vad har du att säga om det?
– Det stämmer kanske. Innan var vi typ med varandra varje dag, men efter att hon träffade den där Markus så har jag knappt träffat henne.
– Vem är den där Markus?
– Det är hennes pojkvän. Jag hatar verkligen honom! Han tror att han är så himla bäst på allting! Jag är säker på att han har något skumt för sig!
– När träffade hon honom då?
– Det var på en fotbollscup. Jag tror att det var den första mars.
– Alltså exakt en månad sedan då. Du vet händelsevis inte var den här Markus bor?
– Jo, han bor i Hallonköping. Det ligger ungefär någon mil härifrån.
Nu hade kommissarien fått ett ytterst hett spår! Den där Markus verkade väldigt misstänkt! Han hade säkert något skumt för sig som Klara sa. Klasse misstänkte nu att Sofia och Markus förberedde något stort, kanske ett bankrån a la Norrmalmstorg eller något ännu värre. Här gällde det att vara skarp i sinnet och flink i fingrarna, kommissarien hade något stort på tråden!
Egentligen så borde kommissarien haft ganska svårt att hitta Markus. För det första så hade kommissarien begått det stora misstaget att inte ta reda på hans efternamn, för det andra så hade han inte fått Markus adress. Klasse hade alltså missat två detaljer som är ganska viktiga när man försöker hitta en person. Men nu hade den ovanligt klumpiga kommissarien den stora turen att Hallonköping inte var mycket större än Skogsgläntan. Kommissarien hade också den stora turen att det bara fanns en Markus i Hallonköping. Det var kanske inte en slump att kommissarien döptes till Lycklige Lukas!
Hemma hos Markus så var det helt tomt. Inte en själ befann sig i det lilla huset. Istället för att snällt vänta på att någon kom så bestämde kommissarie Klasse sig för att göra en husrannsakan. Egentligen hade han ju inget tillstånd, men efter alla deckare han sett på TV så visste han att man alltid hittade något intressant under en otillåten husrannsakan.
Klasse smög in i huset ytterst försiktigt. Han hade dragit sitt tjänstevapen. Han kände sig som en riktig kommissarie i någon deckare, det enda som saknades var den läskiga musiken. Han trippade lätt som en fjäder genom hallen. Han undersökte hela bottenplanet systematiskt, men han hittade ingenting. Han gick försiktigt upp för trappan. Inne på Markus rum såg han en mobiltelefon. Han tog sig friheten att läsa igenom alla sms. Ett sms fångade speciellt hans uppmärksamhet.
Markus, vi måste träffas på piren ikväll för att göra du vet vad.
Sofia
06-04-01
Nu var det bråttom! Markus och Sofia planerade något skumt! Vad skulle Klasse göra? Ett kort ögonblick funderade han på att göra det enda rätta, att ringa efter förstärkning, men sedan när kommissarien började tänka efter så ville han sköta gripandet själv. För tänk vilka rubriker det kunde bli, Klasse riktigt såg löpsedlarna framför sig: ”Modig kommissarie stoppar bombattentat vid piren.” Sådana rubriker ville han inte missa! Han skulle ju bli känd över hela Sverige och få sitta med i alla möjliga TV-soffor. Nej, nu var det kommissarie Klasse som skulle ordna upp biffen själv!
Klasse köpte lite proviant (Big Mac & Co) och begav sig till det som han befarade snart skulle bli brottsplatsen, piren. Han satte sig på en lagom stor sten för att invänta de båda ungdomarna. Han hade sin pistol i hölstret och han var hela tiden beredd att använda den. För vem vet, de båda slynglarna kanske var beväpnade. Klasse hade verkligen tänkt på allt, enligt honom själv. Han hade sin Big Mac, han hade sin pistol och han hade kaffe för att hålla sig vaken. Det enda han saknade var tålamod. Han satt där väldigt länge på sin sten och huttrade, för det var ingen varm aprildag. Molnen var mörka och det var regn i luften. Efter några timmar så hade Klasse allvarliga funderingar på att lämna piren. Det var ju nästan midnatt, så sent skulle de väl inte dyka upp? Klasse bestämde sig för att lämna piren, men innan han gjorde det så tänkte han säga några väl valda ord till herren i himlen. Han knöt näven och ställde sig upp, men innan han hann förbanna Fadern så fick han det själv ganska hett om öronen. Där uppe i luften så såg han ett flygplan. Men det var inte själva flygplanet som var så förbluffande, det var banderollen som hängde baktill på planet. På banderollen så fanns den välkända ramsan: ”April, april din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill!”
Planet flög ner och landade på piren. I planet så satt Klara, Klaras mamma, Sofias mamma Ann-Charlotte, Markus och sist men inte minst så satt Sofia där.
– April, april din dumma sill vi kan lura dig vart vi vill! skrek de och de tjöt av skratt.
Som de hade lurat Klasse! Hans första riktigt stora fall som kommissarie var bara ett stort aprilskämt!
– Där fick vi dig allt, sade Markus.
– Nja, jag förstod nog allt hela tiden att det var ett aprilskämt, försökte Klasse.
– Ånej, försök inte nu! Det är klart att du gick på det! sade Klaras mamma.
– Kanske, muttrade Klasse vars stolthet nu var helt krossad. Jag trodde att det någon gång skulle hända något spännande i Skogsgläntan, men jag tog visst fel…
Så här kan det gå till när man vill muntra upp stämningen i ett litet samhälle. Invånarna fick något att skratta åt i flera år. Det var nåt nytt man kunde ta upp och prata om när man hade brist på samtalsämnen, det var ju något som förutom vädret roade alla medborgare. För alla kände ju till det och alla tyckte att det var mycket lustigt. Alla utom en då förstås. Kommissarie Klasse återhämtade sig aldrig efter skämtet. Istället så bytte han kön och blev nunna i Toscana.
onsdag 4 mars 2009
Yeah, she's ugly but she sure can cook
Antagligen är jag ganska ensam om att tycka om den gamla dängan "If You Wanna Be Happy" med Jimmy Soul. Varje gång jag har spelat upp den för en vän har denne tittat lite osäkert på mig och undrat om jag menar allvar. Självklart har jag alltid menat allvar. För ungefär ett år sen spelade jag låten väldigt frekvent och varje gång frambringade den stora leenden i mitt annars bistra ansikte. Det är en låt som gör en glad helt enkelt. Vill du muntras upp rekommenderar jag dig därför att trycka på playknappen nedan.
Något man kan fundera över är texten. Jag antar att den är med glimten i ögat och därför inte bör tas på så stort allvar. Generaliseringarna jagar ikapp med handklappningarna och givetvis är det ingen text man ska leva sitt liv efter. Ändock tycker jag att det är en skön kontrast till dagens hiphopartiser i stora pälsar och bling bling vars texter ofta handlar om bitches och att playa dessa. Jimmy Soul sjunger istället om livslånga förhållanden och ett tryggt familjeliv, hedervärt även om texten ur andra aspekter inte är särskilt vettig. Men så var det också 1963, en annan tid med andra ideal.
Något man kan fundera över är texten. Jag antar att den är med glimten i ögat och därför inte bör tas på så stort allvar. Generaliseringarna jagar ikapp med handklappningarna och givetvis är det ingen text man ska leva sitt liv efter. Ändock tycker jag att det är en skön kontrast till dagens hiphopartiser i stora pälsar och bling bling vars texter ofta handlar om bitches och att playa dessa. Jimmy Soul sjunger istället om livslånga förhållanden och ett tryggt familjeliv, hedervärt även om texten ur andra aspekter inte är särskilt vettig. Men så var det också 1963, en annan tid med andra ideal.
tisdag 3 mars 2009
Skalman visar prov på stort musikbibliotek
Att karaktärerna i Bamse är seriefigurer helt i min smak har det aldrig varit några tvivel om. Nu visar den gamle och vise sköldpaddan Skalman återigen prov på hur saker och ting bör vara. Med en musiksamling som omfattar inte mindre än 30 000 timmar musik råder det egentligen ingen tvekan om vilken sida han står på i IPRED-debatten och The Pirate Bay-rättegången. Den gamle sköldpaddan har inte bara knarkat i sin ungdom, såhär på senare dagar verkar han även ha börjat med fildelning. Vad än Charlotta Borelius säger så är någon annan slutsats inte rimlig att dra.
måndag 23 februari 2009
Konsten att säga "halli hallå" när det passar
Att den ädlaste av hälsningsfraser, "Halli hallå", myntas åtskilliga gånger av Ulf i TV-serien Kvarteret Skatan är ingen hemlighet. Jag känner därför ett kall att samla, om inte alla, så i alla fall många av dessa odödliga ögonblick. Om inte klippen tas bort från tuben så finns de två första exemplen här nedan och jag kommer sakta men säkert fylla på med mer. För att det hela ska bli mer förståeligt och förhoppningsvis då också roligare ger jag en kort förhistoria inför varje klipp.
Ulf och Kristina har stambyte i hemmet och söker därför en plats att bo under tiden. Samtidigt har Magnus och Frida problem med sitt slentrianmässiga förhållande och bestämmer sig för att testa någon form av rollspel på krogen. Det hela slutar inte som Frida tänkt sig och klippet tar vid när paret äntrar sin lägenhet...
Ulf och Kristina har nu gjort sig hemmastadda i Magnus och Fridas hem. Lite för hemmastadda kanske...
För att avsluta inlägget på bästa sätt måste jag naturligtvis dra till med följande avskedsfras:
Hallihallådå!
Ulf och Kristina har stambyte i hemmet och söker därför en plats att bo under tiden. Samtidigt har Magnus och Frida problem med sitt slentrianmässiga förhållande och bestämmer sig för att testa någon form av rollspel på krogen. Det hela slutar inte som Frida tänkt sig och klippet tar vid när paret äntrar sin lägenhet...
Ulf och Kristina har nu gjort sig hemmastadda i Magnus och Fridas hem. Lite för hemmastadda kanske...
För att avsluta inlägget på bästa sätt måste jag naturligtvis dra till med följande avskedsfras:
Hallihallådå!
fredag 20 februari 2009
Fällor vid studier
Vareviga kväll den här veckan har jag satt mig vid datorn för att skriva klart min romananalys av Den unge Werthers lidanden. Vareviga kväll har det slutat med ungefär samma resultat - slösurf, msn och lite bloggande. Det här är inte första gången det händer, fenomenet är något som dyker upp varje gång det är ett stort inlämningsarbete på tapeten och jag tror inte att jag är ensam om problemet. En naturlig fråga på det här är; varför lär man sig inte av sina tidigare misstag? Jag borde vid det här laget enligt empirisk idélära ha lärt mig hur jag ska gå till väga för att inte fastna i lättjans trevliga men ack så förrädiska bojor. Jag har dessvärre inte lärt mig någonting av mina misstag. För att jag ska göra det tänkte jag därför göra en liten lista. Kanske kan en stackars student lära sig något av den, kanske inte. Här är den i alla fall:
Listan är långtifrån fulländad men jag känner att jag har kommit till en insikt. Nästa gång det nalkas inlämningsarbete, då sätter jag mig i tysta rummet direkt efter skolan och skriver mitt arbete för hand. På det gamla hederliga viset, som det ska vara. Så tänkte jag i och för sig förra gången också...
För att få ditt skolarbete gjort bör du inte...
...ha på medryckande musik. Risken för att du ställer dig upp och skakar på höfterna är alldeles för stor.
...ha en gitarr eller annat musikframbringande don i knät. Du kommer antagligen lägga mer tid på mollpentan än dina studier.
...ha msn uppe. Irriterande människor kommer skriva till dig precis när du får ett uppslag och vips så är inspirationen som bortblåst igen.
...ha en för bekväm sittplats. Risken att John Blund tar med dig till drömmarnas land ökar då avsevärt. Själv har jag under den här veckans studieaktiviteter blivit medtagen inte mindre än två gånger. Då inkluderar jag inte de gånger han tagit med mig under skoltid.
...ha en blogg. Jag sitter till exempel just nu och slösar bort dyrbar tid från min romananalys.
...ha en fungerande internetuppkoppling överhuvudtaget. Det finns ju andra bloggar och hemsidor man kan vara inne på.
...ha sovit mindre än 4 timmar natten innan. Som sagt, John Blund är ständigt närvarande när man gör sina studier.
...ha skjutit upp allting till efter midnatt. Då kommer du antagligen sova mindre än 4 timmar och morgondagens studier blir därmed ingen dans på rosor.
...ha en dator att sitta vid. Så mycket kul att göra på den, hur kan man då lägga fokus på några oviktiga läxor?
Listan är långtifrån fulländad men jag känner att jag har kommit till en insikt. Nästa gång det nalkas inlämningsarbete, då sätter jag mig i tysta rummet direkt efter skolan och skriver mitt arbete för hand. På det gamla hederliga viset, som det ska vara. Så tänkte jag i och för sig förra gången också...
onsdag 18 februari 2009
Fel angående Matt
Det påpekades efter förra inlägget att soffjakten troligtvis var en engångsföreteelse. Så långt tänkte jag inte när jag skrev inlägget och får därför erkänna att jag hade fel. Det nya introt kommer inte innebära mer lättförtjänta pengar för Matt Groening, det nya introt har tillkommit av en ädlare anledning än så. Det ska helt enkelt vara bättre än det föregående. Om resultatet har blivit lyckat är upp till var och en att avgöra men det har i alla fall inte tillkommit på grund av girighet som jag antydde igår. Jag ber om ursäkt om någon har tagit illa upp för mitt lilla felsteg.
tisdag 17 februari 2009
Groenings krispaket vid idétorka
Innan någon börjar läsa texten kan jag rekommendera er att kolla på följande videoklipp, vilket inlägget sedan ska handla om:
Det var faktiskt väldigt längesedan jag såg på de gula människorna i "The Simpsons". Jag tror det rör sig om en så lång tid att senaste gången var när filmen gick på bio. Likväl är jag upprörd över det nya intro som finns att beskåda ovan och skrivs om här. Kalla mig konservativ men vad i helvete är det för vits med att byta ut det gamla? Är det kul att under 40 sekunder få se familjens jakt på sin soffa? Personligen tycker inte det är speciellt roande.
Vidare undrar jag också om det utökade introt innebär förkortade program. Jag vet ingenting om det men jag skulle inte bli speciellt förvånad om det är så. De senaste säsongerna har väl varit svåra att fylla med ordentligt innehåll (återigen, jag vet egentligen ingenting om det då jag inte sett dem) och därför kortar man ner den egentliga programtiden genom att förlänga introt. På så sätt behöver man inte lägga lika mycket krut på de egentliga programmen. En briljant idé av Matt Groening som antagligen kommer skratta hela vägen till banken.
Det var faktiskt väldigt längesedan jag såg på de gula människorna i "The Simpsons". Jag tror det rör sig om en så lång tid att senaste gången var när filmen gick på bio. Likväl är jag upprörd över det nya intro som finns att beskåda ovan och skrivs om här. Kalla mig konservativ men vad i helvete är det för vits med att byta ut det gamla? Är det kul att under 40 sekunder få se familjens jakt på sin soffa? Personligen tycker inte det är speciellt roande.
Vidare undrar jag också om det utökade introt innebär förkortade program. Jag vet ingenting om det men jag skulle inte bli speciellt förvånad om det är så. De senaste säsongerna har väl varit svåra att fylla med ordentligt innehåll (återigen, jag vet egentligen ingenting om det då jag inte sett dem) och därför kortar man ner den egentliga programtiden genom att förlänga introt. På så sätt behöver man inte lägga lika mycket krut på de egentliga programmen. En briljant idé av Matt Groening som antagligen kommer skratta hela vägen till banken.
Omtapetsering på Kung Gösta
Det kanske märks att Kung Göstas skriverier precis har tapetserats om, om man nu kan uttrycka sig så vad gäller bloggar och andra internetsidor. Min gode vän Hampus har stått för den i mitt tycke mycket stiliga headern och för det är jag mycket tacksam. Själv har jag i min tur lyckats placera den på ett lämpligt ställe; högst upp i mitten. Om folk inte ser vad bilden till vänster om texten föreställer så kan jag berätta att det är en byggnad som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Quality Hotel står det på det arkitektoniska mästerverket och det är naturligtvis Eurostop, i folkmun kallat stoppet, vi talar om. Inuti denna byggnad finns diverse olika mer eller mindre nödvändiga butiker och utanför sker försäljning som för många ungdomar slutat i stor lycka men även en del snedsteg. Det här är naturligtvis fakta som de allra flesta redan känner till och inget vi behöver gå in närmare på.
Jag känner mig faktiskt lite stolt över den nya designen och troligtvis kommer jag sitta och glo på den resten av kvällen istället för att göra det jag borde göra, nämligen analysera den gamla boken Den unge Werthers lidanden. Avslutningsvis kan jag bjuda på vad jag suttit och lyssnat på medan jag tapetserat om här på Kung Göstas skriverier; The Hold Steady. Lyssna och njut av detta ljuva stycke musik! Skulle du mot förmodan tycka att sångaren har en förjävlig sångröst kan du givetvis stänga av.
Jag känner mig faktiskt lite stolt över den nya designen och troligtvis kommer jag sitta och glo på den resten av kvällen istället för att göra det jag borde göra, nämligen analysera den gamla boken Den unge Werthers lidanden. Avslutningsvis kan jag bjuda på vad jag suttit och lyssnat på medan jag tapetserat om här på Kung Göstas skriverier; The Hold Steady. Lyssna och njut av detta ljuva stycke musik! Skulle du mot förmodan tycka att sångaren har en förjävlig sångröst kan du givetvis stänga av.
torsdag 5 februari 2009
Det här med siffror och besökare
För ett tag sedan lyckades jag lista ut hur man kollar antalet besökare här. Google Analytics var svaret och nu sitter jag varje kväll klockan 00.00 bänkad för att kolla hur många som besökt min blogg. Jag har än så länge statistik för 12 dagar och på dessa 12 dagar har hela 57 (!) personer besökt min blogg. För mig känns det som en sjuk siffra och den innebär att om det fortsätter i samma takt kommer min blogg någon gång kring år 7200 att passera 9 miljoner besökare, ett besökarantal större än Sveriges nuvarande population av homo sapiens sapiens . Om sisådär 478 år kommer min blogg ha haft mer besökare sammanlagt än vad Blondinbella enligt bloggportalen har i veckan, inte heller det är så dåligt!
Frågan är dock om det inte kommer ta ännu kortare tid innan jag passerar den magiska blondinbellagräns jag precis nämnt. Bloggaren Stefan Stenudd lyfter nämligen fram intressanta siffror här i vilka det ifrågasätts om Bella verkligen har så många besökare. Ska man till exempel tro bloggtoppen så halveras nästan antalet år innan jag når ett totalt besökarantal som klår blondinbellas antal av veckoliga besökare.
Om efterfrågan finns på mer statistik angående min blogg (gissar att utbudet är rätt mycket större än efterfrågan i det här fallet) så är det bara att säga till. Allt från vilka webbläsare besökarna använt till vilka länder de kommer ifrån finns att avläsa på Google Analytics, min nya gullegris vad gäller siffror och statistik.
Frågan är dock om det inte kommer ta ännu kortare tid innan jag passerar den magiska blondinbellagräns jag precis nämnt. Bloggaren Stefan Stenudd lyfter nämligen fram intressanta siffror här i vilka det ifrågasätts om Bella verkligen har så många besökare. Ska man till exempel tro bloggtoppen så halveras nästan antalet år innan jag når ett totalt besökarantal som klår blondinbellas antal av veckoliga besökare.
Om efterfrågan finns på mer statistik angående min blogg (gissar att utbudet är rätt mycket större än efterfrågan i det här fallet) så är det bara att säga till. Allt från vilka webbläsare besökarna använt till vilka länder de kommer ifrån finns att avläsa på Google Analytics, min nya gullegris vad gäller siffror och statistik.
fredag 30 januari 2009
Taxis tråkiga sympatier
En av de skönaste figurerna i det svenska samhället, Sten "Taxi" Jonsson, har gjort mig väldigt besviken. Jag har alltid trott gott om den runde och glade skåningen, som figurerat i diverse olika program i TV med Filip & Fredrik (sköna exempel här och här). Nu har det dock kommit till min kännedom att Sten Taxi sympatiserar med Sverigedemokraterna och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag har alltid trott att Taxi är en som av vana röstar på sossarna men ser man på det här klippet kan man inte dra någon annan slutsats än att han faktiskt sympatiserar med SD. Jävligt synd på så sätt att någon jag alltid tyckt om visar sig vara hängiven SD-supporter, lite kul då det visar vilken begåvningsreserv folk som lockas till SD ofta innehar.
torsdag 22 januari 2009
Funderingar kring en stor smäll del två samt en skojig herre
För snart en månad sen skickade jag ett mail till fysikern Patrik Norqvist, vilket jag skrev om här. Dessvärre kom det aldrig något svar från Patrik, gissar att mailadressen var fel, så idag drog jag iväg ett privat meddelande till honom på facebook innehållandes samma funderingar som det ursprungliga mailet. Snabbt som en hök svarade han och hänvisade till följande artikel. Eftersom jag knappt kommer ihåg ursprungsartikeln så har jag lite svårt att avgöra vad jag ska tro, magkänslan säger dock att Patrik har rätt så den gudsförnekande sidan härskar nog fortfarande hos mig.
För att inlägget inte ska bli väldigt kort bifogar jag en av mina youtubefavoriter. Det skulle lika gärna kunna ha blivit något helt annat men nu föll valet på Andy Kaufman.
Om någon inte vet vem det är rekommenderar jag filmen Man on the moon.
För att inlägget inte ska bli väldigt kort bifogar jag en av mina youtubefavoriter. Det skulle lika gärna kunna ha blivit något helt annat men nu föll valet på Andy Kaufman.
Om någon inte vet vem det är rekommenderar jag filmen Man on the moon.
lördag 17 januari 2009
Likheter mellan Benjamin Button och Forrest Gump?
Efter att den nya filmen The Curious Case of Benjamin Button jämförts med Forrest Gump, som är en av mina favoritfilmer, kände jag att det inte var mer än rätt att gå och se filmen i fråga. Filmen gjorde mig inte besviken och likheterna med Forrest Gump går inte att ta miste på. Det var i alla fall vad jag trodde...När vi kom ut från biografen påstod nämligen en kamrat att han inte såg några likheter mellan de båda filmerna. Den givna följdfrågan "har vi sett samma film?" skulle givetvis ha besvarats med ett ja (jag såg med egna ögon hur han satt i sätet två platser ifrån mig) så jag avstod från att fråga. Men vilka var då likheterna mellan de båda filmerna som min vän missade? För att göra det enkelt för mig ska jag lista ett antal jag kommer på såhär på rak arm (vet inte om handlingen spoilas för mycket i nedanstående text, om läsaren ska se någon av filmerna får denne själv avgöra om han/hon vågar läsa).
-I båda filmerna skildras olika livshistorier.
-Både Forrest och Benjamin är på olika sätt annorlunda jämfört med sin omgivning. I båda fallen har detta väldigt stor betydelse för hur de agerar och för hur handlingen utvecklas.
-Båda växer upp i sydstaterna.
-Båda växer upp med en mycket kärleksfull och klok modersfigur.
-Båda växer upp utan en tydlig fadersgestalt.
-Båda träffar tidigt en flicka som förstår just dem och det sätt som skiljer dem från "vanligt" folk.
-Båda ger sig ut på diverse olika strapatser i vida världen, krig exempelvis.
-Båda träffar en alkoholiserad ledarfigur under strapatserna/krigen vilken kommer att betyda mycket för dem.
-Båda förlorar nära vänner i krigen.
-Båda skickar under tiden de är ute på strapatserna hela tiden brev till sin älsklingsflicka hemma i USA.
-Båda överlever krigen.
-Båda vinner efter mycket om och men sin flickas hjärta.
-Båda oroas över att deras barn ska bli annorlunda på samma sätt som de själva är annorlunda.
Det här är som sagt vad jag kommer på lite snabbt, ingen djupare analys eller detaljgranskning av filmerna krävs för att lägga märke till detta. Frågetecknet i rubriken kan därför rätas ut till ett utropstecken, dessutom kan tre ord och ett kommatecken läggas till: Likheter mellan Benjamin Button och Forrest Gump, visst finns det!
onsdag 14 januari 2009
Angående Tintins sexuella läggning
Någon gång då och då händer det att man förvånas över sin oförmåga att lägga märke till och förstå väldigt uppenbara saker. Efter att jag igår hade läst en artikel i DN hände detta mig. Jag fick genast ställa mig frågan: Hur i hela världen har jag lyckats undgå de obestridbara fakta som tyder på att Tintin faktiskt är gay?! För att citera Matthew Parris, som också citeras i artikeln:"Tintin är en fjunig, androgyn yngling i quiff-frisyr, lustiga byxor och scarf. Och flyttar in i ett slott på landet med sin bästa vän, en medelålders sjöman?"
"En sötnos som är fäst vid en fluffig vit leksaksterrier, vars andra garderobskompisar är ett oskiljaktigt detektivpar i plommonstop, och vars enda väninna är en operadiva... Är det någon som påstår att Tintin INTE är gay?"Själv tycker jag det är så uppenbart att vi inte ens behöver gå in på de motargument som läggs fram av olika "Tintinkännare".
Det faktum att kapten Haddock är sjöman stärker tesen om Tintins homosexualitet ytterligare. Alla vet att sjömän tillbringar många månader till sjöss, ofta helt utan kvinnligt sällskap. Att många då lockas till andra sjömän är också vida känt, varför skulle inte Haddock kunna vara en av dem? Troligtvis har han fortsatt med det beteendet även efter vistelserna på de sju haven och därför flyttat in med Tintin i det där slottet på landet.
Mer uppenbart blir det inte. Därför uppmanar jag alla att gå med i den här gruppen på facebook, folk måste få veta!
Förresten, är inte likheten mellan denna bild och bilden ovan på Tintin slående?
tisdag 13 januari 2009
Den eviga ungdomens källa?
"Rödhårig barnboksfigur, fem bokstäver. Sista bokstaven är ett i, har du någon aning om vad det kan vara Elias?"Frågor i den här stilen har blivit ett vanligt förekommande fenomen i familjen Bergstrand. "Hm, känd svensk krigarkonung, den tolfte med sitt namn. Andra bokstaven är ett a, är det någon som vet vem det kan vara?" Ungefär så frekvent förekommer frågorna, man får med andra ord knappt någon som helst vila ifrån dem. Personen som ställer frågorna är min käre (ibland i alla fall) far Lars. Han har fått för sig att korsord, ja det är något han borde lägga stora delar av sin lediga tid på. Det spelar ingen större roll vilka korsord det är han hittar, om det så är kändiskrysset i Se & Hör eller husdjurskrysset i Lyckoslanten så slänger han sig över dem likt en tiggare slänger sig över en bit mat. Emellertid verkar antalet tidningar innehållandes korsord snart ha tagit slut i huset, far har redan börjat fråga om jag vet någon korsordssida på internet. Att devisen "Ett olöst korsord är ett förlorat korsord!" är något han både kommit på själv och strängt efterlever märks i allra högsta grad här hemma.
Jag har mina teorier om varför far såhär plötsligt har börjat sysselsätta sig med att lösa korsord. Eller teorier och teorier, jag har egentligen bara en teori som jag fanatiskt tror på och antagligen aldrig kommer ändra uppfattning om. Teorin lyder som så att far, som så många andra (tror jag), löser korsord för att han så smått börjar känna sig gammal. Kanske har han under senare tid märkt av små tecken på att han inte alltid kommer inneha det knivskarpa intellekt han själv tror sig ha. Sämre uppfattningsförmåga och sämre inlärningsförmåga är bara några exempel på ålderssymptom min far kan tänkas ha märkt. För att dra ut på lidandet och kanske vinna några ej förvirrade år har han helt enkelt börjat göra vad han kan för att vara klar i huvudet även på ålderns höst, ett led i detta är korsordslösning.
Något som stärker min teori ytterligare är det faktum att far precis har börjat banta. Jag har själv fått ta en så kallad "förebild" på honom (exempel här). Bilden är tänkt som någon sorts motivationskälla till att äta upp den mixerkörda viktväktarsoppa och surkål han ställer på köksbordet varje dag till sig själv, vi andra får njuta av falukorv och allehanda mindre fettsnåla alternativ.
Själv ser jag en mycket tydlig koppling mellan bantningen och korsordslösningen; båda handlar om att hålla borta ålderns oundvikliga biverkningar. I bantningens fall handlar det om att behålla ungdomens kroppsformer, i korsordslösningens fall att behålla ungdomens skarpa hjärna. Som jag ser det så har far gett sig in i ett projekt som redan från början är dömt att misslyckas.
Den rödhåriga barnboksfiguren är förövrigt Pippi Långstrump, vad som söktes var endast förnamnet.
söndag 11 januari 2009
En annan flicka, en annan planet
Då jag är full kostar jag på mig att göra ett mycket simpelt inlägg. Tre olika versioner av en riktigt jävla bra låt som jag haft i huvudet hela dagen. Från originalet i till den senast inspelade versionen, lyssna och fröjdas gott folk.
The Only Ones - Another Girl, Another Planet
The Replacements
Babyshambles (eller om det bara är Pete, jag vete fan)
Troligtvis kommer jag inte vara så stolt för det här inlägget imorgon, det spelar mindre roll just nu dock.
The Only Ones - Another Girl, Another Planet
The Replacements
Babyshambles (eller om det bara är Pete, jag vete fan)
Troligtvis kommer jag inte vara så stolt för det här inlägget imorgon, det spelar mindre roll just nu dock.
lördag 10 januari 2009
Skolstarten 2009 - en parentes
Jag har ända sedan första klass alltid hyst en viss nervositet kring att efter lov återuppta det långa projekt som kallas skolan. Denna nervositet blir vanligtvis större beroende på hur lång tids ledighet som föregått skolstarten, ju längre lov desto större nervositet. Skolstart efter ett jullov brukar av denna anledning vara en väldigt stor och känslig händelse för mig. Dagen innan går jag mest omkring hemma, utan mål och mening, ältandes hur orolig jag är inför skolan och att jag inte kommer kunna sova på natten. Detta har varit lite av en tradition, en oerhört tradig tradition om man får uttrycka sig så fyndigt.
Jag minns speciellt ett jullov, jag tror att jag gick i femman. På det hela taget så var det ett ganska bedrövligt lov. Dan innan julafton hade jag sett filmen Tillsammans. En mycket ensam karaktär i den filmen satte igång en tankeprocess hos mig och jag blev väldigt orolig inför framtiden. "Tänk om jag också kommer bli så ensam när jag blir stor" låg jag och tänkte i min säng kvällen innan julafton. Detta gjorde att jag fick väldigt svårt att sova, inte förrän efter att ha pratat ut ordentligt med far, druckit en kopp varm mjölk och läst en jävla massa sidor i Snobben kunde John Blund komma och ta med mig till drömmarnas land (troligtvis var drömmarna rätt mariga).
Dagen efter min fruktansvärda natt väntade så julafton. Som om jag inte fått nog av elände under natten så var också julafton mest en stor besvikelse. Mina högt uppskruvade förväntningar infriades inte, varken i klapp- eller matväg. Detta gjorde att jag återigen hade väldigt svårt att sova och så rullade det sedan på hela lovet. Jag kunde inte släppa oron för att i framtiden bli ensam, inte lämna julaftonens besvikelse bakom mig och ju närmre skolstarten kom desto mer nervös blev jag inför den. Jag var en pojke mitt inne i en mindre livskris.
Sista kvällen innan skolan var naturligtvis den värsta och jag tror inte att jag lyckades somna förrän framåt två, vilket på den tiden kändes helt galet. Troligtvis kände jag mig som ett vrak när jag cyklade till skolan på morgonen och kanske halkade jag också på en hal isfläck för att eländet skulle bli ännu eländigare. "Livet är underbart" var nog det sista jag tänkte när jag 08.10 äntrade 5D:s klassrum. Jag var då bara sekunder ifrån att ta del av den omvälvande nyhet som snart skulle förmedlas till klassen.
I det sinnestillstånd jag befann mig i var det nog inte så lämpligt att ta del av för stora nyheter, men stora nyheter, det var just vad vi fick. Det visade sig att vår gamla lärare (vi kan kalla honom Klas), vilken jag knutit starka band till, av någon anledning hade tagit en paus från sitt ämbete. Varför han tog denna paus spekuleras det fortfarande i bland elever och föräldrar, men i vilket fall som helst så skulle han ersättas av en precis nyutexaminerad lärarinna (vi kan kalla henne Lena). Chocken efter denna nyhet var för mig överväldigande och jag visste inte vad jag skulle tycka eller tänka. Troligtvis har denna chock i kombination med mitt psykiska tillstånd vid tillfället påverkat mina framtida skolstarter; jag har inte kunnat ta någonting för givet och ovissheten inför skolstarter har blivit så stor att jag nästan varit rädd för dem.
Även skolstarten efter jullovet i ettan (på gymnasiet då) var för mig ganska likt det jag nyss beskrivit, skillnaden är egentligen att jag inte hade haft någon kris under lovet. Men jag sov väldigt dåligt natten innan återseendet av klassen och när jag väl fick återse dem fick jag inte bara en utan till och med två chocker, båda jämförbara med lärarbytet. När jag intet ont anande kom till skåpen på morgonen hade nämligen en av tjejerna i klassen ett par glasögon på sig (ungefär likadana som de på bilden), något jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om att hon skulle ha på sig. Kanske ter sig detta inte så uppseendeväckande, men jag fick som sagt klara av två chocker den morgonen. Jag hade knappt hunnit återhämta mig från den första innan det nalkades lektion. I vanlig ordning ställde jag mig vid mitt skåp för att hämta nödvändiga böcker. Plötsligt hördes ett "hej" till vänster om mig och jag upptäckte till min glädje att det var min klasskamrat från Byhult som stod för hejet. Jag flyttade sakta mitt fokus från skåpets innanmäte till min kamrats ansikte, vilket under lovet hade lagt sig till med ytterligare ett attribut; ett par (vad det tycktes då i min stilblinda ögon) EXAKT likadana glasögon som tjejen vilken åsamkat min första chock haft på sig! Jag skojar inte när jag säger att jag bokstavligt talat tappade hakan och det tog många dagar innan jag återhämtade mig från chocken.
Så, vad har jag då drabbats av för omvälvande upplevelse i år kanske ni undrar. Joddlande flodhästar? Magdansande ormar? Nationalistiska rävar? Ingen av dessa kan jag garantera. Ingenting annat heller faktiskt. För första gången på jag vet inte hur många år så har ingenting speciellt inträffat efter jullovet, jag sov inte ens mindre än vanligt! Kanske borde jag vara lycklig över det, men jag är faktiskt inte det. Början på 2009 års skolår kommer inte att lämna några djupare spår i mitt minne än 2003 års vecka 43 gjorde. Från den veckan kommer jag nämligen inte ihåg någonting.
Jag minns speciellt ett jullov, jag tror att jag gick i femman. På det hela taget så var det ett ganska bedrövligt lov. Dan innan julafton hade jag sett filmen Tillsammans. En mycket ensam karaktär i den filmen satte igång en tankeprocess hos mig och jag blev väldigt orolig inför framtiden. "Tänk om jag också kommer bli så ensam när jag blir stor" låg jag och tänkte i min säng kvällen innan julafton. Detta gjorde att jag fick väldigt svårt att sova, inte förrän efter att ha pratat ut ordentligt med far, druckit en kopp varm mjölk och läst en jävla massa sidor i Snobben kunde John Blund komma och ta med mig till drömmarnas land (troligtvis var drömmarna rätt mariga).
Dagen efter min fruktansvärda natt väntade så julafton. Som om jag inte fått nog av elände under natten så var också julafton mest en stor besvikelse. Mina högt uppskruvade förväntningar infriades inte, varken i klapp- eller matväg. Detta gjorde att jag återigen hade väldigt svårt att sova och så rullade det sedan på hela lovet. Jag kunde inte släppa oron för att i framtiden bli ensam, inte lämna julaftonens besvikelse bakom mig och ju närmre skolstarten kom desto mer nervös blev jag inför den. Jag var en pojke mitt inne i en mindre livskris.
Sista kvällen innan skolan var naturligtvis den värsta och jag tror inte att jag lyckades somna förrän framåt två, vilket på den tiden kändes helt galet. Troligtvis kände jag mig som ett vrak när jag cyklade till skolan på morgonen och kanske halkade jag också på en hal isfläck för att eländet skulle bli ännu eländigare. "Livet är underbart" var nog det sista jag tänkte när jag 08.10 äntrade 5D:s klassrum. Jag var då bara sekunder ifrån att ta del av den omvälvande nyhet som snart skulle förmedlas till klassen.
I det sinnestillstånd jag befann mig i var det nog inte så lämpligt att ta del av för stora nyheter, men stora nyheter, det var just vad vi fick. Det visade sig att vår gamla lärare (vi kan kalla honom Klas), vilken jag knutit starka band till, av någon anledning hade tagit en paus från sitt ämbete. Varför han tog denna paus spekuleras det fortfarande i bland elever och föräldrar, men i vilket fall som helst så skulle han ersättas av en precis nyutexaminerad lärarinna (vi kan kalla henne Lena). Chocken efter denna nyhet var för mig överväldigande och jag visste inte vad jag skulle tycka eller tänka. Troligtvis har denna chock i kombination med mitt psykiska tillstånd vid tillfället påverkat mina framtida skolstarter; jag har inte kunnat ta någonting för givet och ovissheten inför skolstarter har blivit så stor att jag nästan varit rädd för dem.
Även skolstarten efter jullovet i ettan (på gymnasiet då) var för mig ganska likt det jag nyss beskrivit, skillnaden är egentligen att jag inte hade haft någon kris under lovet. Men jag sov väldigt dåligt natten innan återseendet av klassen och när jag väl fick återse dem fick jag inte bara en utan till och med två chocker, båda jämförbara med lärarbytet. När jag intet ont anande kom till skåpen på morgonen hade nämligen en av tjejerna i klassen ett par glasögon på sig (ungefär likadana som de på bilden), något jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om att hon skulle ha på sig. Kanske ter sig detta inte så uppseendeväckande, men jag fick som sagt klara av två chocker den morgonen. Jag hade knappt hunnit återhämta mig från den första innan det nalkades lektion. I vanlig ordning ställde jag mig vid mitt skåp för att hämta nödvändiga böcker. Plötsligt hördes ett "hej" till vänster om mig och jag upptäckte till min glädje att det var min klasskamrat från Byhult som stod för hejet. Jag flyttade sakta mitt fokus från skåpets innanmäte till min kamrats ansikte, vilket under lovet hade lagt sig till med ytterligare ett attribut; ett par (vad det tycktes då i min stilblinda ögon) EXAKT likadana glasögon som tjejen vilken åsamkat min första chock haft på sig! Jag skojar inte när jag säger att jag bokstavligt talat tappade hakan och det tog många dagar innan jag återhämtade mig från chocken.Så, vad har jag då drabbats av för omvälvande upplevelse i år kanske ni undrar. Joddlande flodhästar? Magdansande ormar? Nationalistiska rävar? Ingen av dessa kan jag garantera. Ingenting annat heller faktiskt. För första gången på jag vet inte hur många år så har ingenting speciellt inträffat efter jullovet, jag sov inte ens mindre än vanligt! Kanske borde jag vara lycklig över det, men jag är faktiskt inte det. Början på 2009 års skolår kommer inte att lämna några djupare spår i mitt minne än 2003 års vecka 43 gjorde. Från den veckan kommer jag nämligen inte ihåg någonting.
tisdag 6 januari 2009
Varför du ska skaffa dig en alldeles egen Itera!
När vår stads berömda ishockeylag HV71 i våras tog SM-guld befann jag mig långt ifrån hockeyrinkar och andra platser där jag eventuellt kunde tänkas ta del av det som hände på isen. Mitt intresse för sporten hade aldrig varit lägre och mitt förakt mot utövarna och åskådarna hade aldrig varit större. Istället för att drabbas av masshysterin kring puck och klubba umgicks jag och en vän på gammalt hederligt vis; vi möttes upp vid järnvägen (långt ifrån närmsta själ), begav oss till VIP, köpte vårt snask och begav oss hem till min vän och kollade på film. Vilken film det var minns jag inte men jag minns att vi väcktes ur vårt halvdåsiga tillstånd av att bilar plötsligt började tuta och att folk började utbrista högljudda hurrarop.
Till vänster på bilden här måste de ha tjoat och tjimmat, idrottsfanatikerna. I euforiskt tillstånd efter SM-guldet fanns det ingen hejd på firandet. Troligtvis var de på väg till mer centrala delar av staden för att fira med likasinnade. Högst uppe i det mörka huset på bilden konstaterade jag och min vän likgiltigt att det visst blivit guld. Uppståndelsen var inte större än att vi fiskade lite längre ner än vanligt i våra godispåsar och kanske fick upp något så festligt som en halv lakritsfisk. Vad kul att HV vunnit guld, verkligen!
Väldigt många månader senare befann jag mig i en herrgård en bit utanför Jönköping. Eller en bit utanför Jönköping, det kändes snarare som att jag var utforslad i ödemarken längre från civilisation än jag någonsin tidigare varit. I denna herrgård fanns förutom jag också ett antal andra personer och vi umgicks och var glada på det vis som vi fann bäst, ty inga föräldrar var hemma och vi kunde härja fritt. Av de öden och missöden som inträffade under kvällen och natten behöver jag egentligen inte gå närmre in på något mer än mitt eget.
När klockan visade 01.30 och några hade krypit till kojs och andra roade sig med gamecube så bänkade sig två gossar i herrgårdens TV-soffa (herrgården är förövrigt den praktfulla byggnaden på bild här strax ovanför). Dessa två gossar var jag och en vän, en vän som förövrigt har säsongsbiljett på HV:s hemmamatcher. Vi skulle kolla på småkronornas JVM-final mot Kanada, en hockeymatch jag sett fram emot hela kvällen. Första perioden innebar skrik, nagelbitning och hastiga rörelser på ett sätt som sällan skådats. Jag tror aldrig jag har varit så uppspelt tidigare som jag var under just den perioden.
Framåt andra perioden lämnade min vän TV-soffan och begav sig till sovrummet för att få lite skönhetssömn. Jag var alltså ensam kvar med småkronorna och kanadensarna, men trots det faktum att jag fick utstå glåpord från andra så satt jag kvar i soffan. Det var ju för fan JVM-final, inte kunde jag lämna en sådan händelse! Till slut hade alla gått och lagt sig men likväl satt jag kvar och höll tummarna för Sverige. Förgäves, skulle det visa sig. Efter det att Kanada gjort 4-1 gick jag ut på verandan (som syns på bilden ovan) och sorgrökte en cigarett. Ensam satt jag där och tänkte på Sveriges bittra förlust mellan mina självdestruktiva bloss. Så nere som jag var då var det längesen jag var och det var med tunga steg jag gick in igen och lade mig i soffan för att sova.
Vissa kanske frågar sig varför jag har skrivit det här inlägget. Finns det något vi kan lära av det? Ja, jag skulle faktiskt vilja påstå det. Det faktum att jag, som i våras tog avstånd från allt vad hockey hette, igår ensam satt uppe och kollade på när Sveriges juniorer fick stryk mot Kanada visar att alla kan ändra uppfattning om saker och ting. Till och med du, kära läsare. Min uppmaning till dig blir därför följande:
Ge plastcykeln Itera en chans till!
Till vänster på bilden här måste de ha tjoat och tjimmat, idrottsfanatikerna. I euforiskt tillstånd efter SM-guldet fanns det ingen hejd på firandet. Troligtvis var de på väg till mer centrala delar av staden för att fira med likasinnade. Högst uppe i det mörka huset på bilden konstaterade jag och min vän likgiltigt att det visst blivit guld. Uppståndelsen var inte större än att vi fiskade lite längre ner än vanligt i våra godispåsar och kanske fick upp något så festligt som en halv lakritsfisk. Vad kul att HV vunnit guld, verkligen!Väldigt många månader senare befann jag mig i en herrgård en bit utanför Jönköping. Eller en bit utanför Jönköping, det kändes snarare som att jag var utforslad i ödemarken längre från civilisation än jag någonsin tidigare varit. I denna herrgård fanns förutom jag också ett antal andra personer och vi umgicks och var glada på det vis som vi fann bäst, ty inga föräldrar var hemma och vi kunde härja fritt. Av de öden och missöden som inträffade under kvällen och natten behöver jag egentligen inte gå närmre in på något mer än mitt eget.
När klockan visade 01.30 och några hade krypit till kojs och andra roade sig med gamecube så bänkade sig två gossar i herrgårdens TV-soffa (herrgården är förövrigt den praktfulla byggnaden på bild här strax ovanför). Dessa två gossar var jag och en vän, en vän som förövrigt har säsongsbiljett på HV:s hemmamatcher. Vi skulle kolla på småkronornas JVM-final mot Kanada, en hockeymatch jag sett fram emot hela kvällen. Första perioden innebar skrik, nagelbitning och hastiga rörelser på ett sätt som sällan skådats. Jag tror aldrig jag har varit så uppspelt tidigare som jag var under just den perioden.Framåt andra perioden lämnade min vän TV-soffan och begav sig till sovrummet för att få lite skönhetssömn. Jag var alltså ensam kvar med småkronorna och kanadensarna, men trots det faktum att jag fick utstå glåpord från andra så satt jag kvar i soffan. Det var ju för fan JVM-final, inte kunde jag lämna en sådan händelse! Till slut hade alla gått och lagt sig men likväl satt jag kvar och höll tummarna för Sverige. Förgäves, skulle det visa sig. Efter det att Kanada gjort 4-1 gick jag ut på verandan (som syns på bilden ovan) och sorgrökte en cigarett. Ensam satt jag där och tänkte på Sveriges bittra förlust mellan mina självdestruktiva bloss. Så nere som jag var då var det längesen jag var och det var med tunga steg jag gick in igen och lade mig i soffan för att sova.
Vissa kanske frågar sig varför jag har skrivit det här inlägget. Finns det något vi kan lära av det? Ja, jag skulle faktiskt vilja påstå det. Det faktum att jag, som i våras tog avstånd från allt vad hockey hette, igår ensam satt uppe och kollade på när Sveriges juniorer fick stryk mot Kanada visar att alla kan ändra uppfattning om saker och ting. Till och med du, kära läsare. Min uppmaning till dig blir därför följande:
Ge plastcykeln Itera en chans till!
lördag 3 januari 2009
Funderingar kring en stor smäll
Efter att ha läst en artikel av den katolske filosofen Roland Poirier Martinsson om Gud och dennes vara eller icke vara så blev jag ganska fundersam. Han var den första på mycket länge som fick mig att tycka att Guds existens både vore rimlig och vettig. Det var inte så att jag på stört blev omvänd och nu tror att Jesus gick på vatten och uppstod, verkligen inte. Att så många idag tror på kristendomen tror jag bäst förklaras med kristna länders duktiga vapenmakt genom historien, inte att det på något sätt skulle vara "den rätta" religionen.
Vad artikeln däremot fick mig att fundera över är om det finns någon skapare. Är det något, någon eller några som har skapat världen? Eller skapat världen kanske är fel uttryckt, mer specifikt menar jag om det är något, någon eller några som har utlöst Big Bang. Följande utdrag ur texten har fått mig att i alla fall undra över om det faktiskt är så:
Lite längre ner:
Dessa argument, iakktagelser eller vad man ska kalla det bemöts i andra artiklar på Newsmill, ett angående osannolikheten här och ett som kontrar större delar av artikeln här. Jag har läst och begrundat detta, men trots det är jag inte övertygad om Guds "icke-existens". Detta beror till stora delar på vad Patrik, fysikern i Boston Tea Party, sagt om Big Bang.
Patrik säger att innan Big Bang fanns ingenting. Inte tid, inte materia, inte ens tomrum. Det enda som fanns var en liten, liten prick. Sannolikheten för att Big Bang skulle kunna utmynna i universum, liv och hela faderullan är vad jag har förstått ytterst liten. Ytterst, ytterst liten. Ovan står det att läsa att sannolikheten är "en på tio upphöjt till trettio upphöjt till fyrtio". För mig känns det som en jävligt liten sannolikhet, nästan för liten sannolikhet för att det skulle kunna inträffa.
"Men i oändligheten är ingenting osannolikt" kanske någon säger då. "Ett oändligt antal Big Bang har inträffat och då är det det inte osannolikt". Visst, jag håller med om att i oändligheten är ingenting osannolikt. Inte ens en på tio upphöjt till trettio upphöjt till fyrtio. Men, grundat på vad Patrik påstår så förstår jag inte hur ett oändligt antal Big Bang ska ha kunnat inträffa.
Om ingenting existerar, inte ens tid, hur fan ska någonting då kunna inträffa? Hur ska då Big Bang ha fått oändligt många försök på sig? Fanns det oändligt många prickar? Hur ska det kunna ha gjort det om ingenting existerade förutom pricken?
Jag blir väldigt förvirrad när jag ställer sådana här frågor och jag får ingen ro i hjärnan när jag försöker föreställa mig hur det kan ha varit. För att försöka få svar på mina funderingar har jag vänt mig till ingen mindre än Patrik själv. Jag har skickat iväg följande mail till honom:
Nu inväntar jag ett svar från Patrik och jag återkommer givetvis när jag fått det!
Förövrigt så är den person som orkat läsa varenda ord, från rubriken till hit, värd en klapp på axeln.
Vad artikeln däremot fick mig att fundera över är om det finns någon skapare. Är det något, någon eller några som har skapat världen? Eller skapat världen kanske är fel uttryckt, mer specifikt menar jag om det är något, någon eller några som har utlöst Big Bang. Följande utdrag ur texten har fått mig att i alla fall undra över om det faktiskt är så:
Vad som mer sällan berättas i de populära framställningarna är att den stora smällen också gav upphov till naturlagarna. Hur ska då dessa lagar kunna förklara sin egen uppkomst? Möjligen funnes det ett litet hopp om det vore så att den stora smällen skapade sin uppsättning naturlagar utav nödvändighet: att det inte kunde ha blivit på något annat sätt. Detta säger dock våra finaste teorier emot. "Det hade varit trevligt", har Cambridgefysikern Neil Turok sagt, "om en korrekt teori hade kunnat förutsäga olika universa som påminner om vårt eget, men det ser ut som om det är för mycket att hoppas på." Vad som helst hade kunnat hända. Det som skedde råkade inträffa av skäl som inte kan fångas av teorierna.
Sammanfattningsvis ställs vi därmed inför följande val. Antingen accepterar vi att något utanför naturen orsakade den stora smällen eller så förnekar vi vetenskapens förklaringar. Det senare är naturligtvis en fullt legitim hållning, men då ska den också kallas för vad den är: irrationell, vetenskapsförnekande.
Lite längre ner:
Betrakta nu följande observationer.
Om smällen varit något svagare skulle all materia snart ha återvänt till gravitationens centrum. Om universum expanderat med något större kraft skulle stjärnorna aldrig ha bildats. Enligt Stephen Hawking, innehavaren av samma professur vid Cambridge som en gång Sir Isaac Newton, skulle universum ha kollapsat i dag om expansionshastigheten en sekund efter den stora smällen varit 1/100 000 000 000 000 000 lägre än den faktiska. Fysikern Richard Morris har räknat ut att universum skulle ha dött inom 30 000 år om expansionshastigheten varit 1/1 000 000 lägre än vad som var fallet.
För att expansionshastigheten skulle bli lagom krävdes en densitet som motsvarar ett universum bestående av 1080 subatomära partiklar. Dagens teorier visar att universum innehåller just det antalet.
Den stora smällen gav upphov till gravitationskraften. Hade den avvikit från sin faktiska kraft med 1/1040 skulle stjärnorna, om de överhuvudtaget kunnat bildas, utvecklats antingen till röda dvärgar eller blåa jättar. I inget av fallen hade liv kunnat uppstå.
Explosioner leder vanligen till kaos och förstörelse. Skapelsens utbrott innebar istället ordning bortom gränsen för vår förståelse. Fysikern och matematikern Roger Penrose har beräknat sannolikheten för att smällen skulle innehålla så lite oordning som den gjorde till en på tio upphöjt till trettio upphöjt till fyrtio. Det ligger visst godtycke i sådana beräkningar, men det betyder inte desto mindre något när en av nittonhundratalets främsta vetenskapsmän sålunda uttrycker sin vördnad. Fysikern Paul Davies sammanfattar sitt intryck av den stora smällen som att "sannolikheten för att det framväxande kosmiska materialet skulle befinna sig i termodynamisk jämvikt i ett tillstånd av maximal entropi med noll ordning är överväldigande", och påpekar sedan att också detta är ett "kolossalt understatement".
Dessa argument, iakktagelser eller vad man ska kalla det bemöts i andra artiklar på Newsmill, ett angående osannolikheten här och ett som kontrar större delar av artikeln här. Jag har läst och begrundat detta, men trots det är jag inte övertygad om Guds "icke-existens". Detta beror till stora delar på vad Patrik, fysikern i Boston Tea Party, sagt om Big Bang.
Patrik säger att innan Big Bang fanns ingenting. Inte tid, inte materia, inte ens tomrum. Det enda som fanns var en liten, liten prick. Sannolikheten för att Big Bang skulle kunna utmynna i universum, liv och hela faderullan är vad jag har förstått ytterst liten. Ytterst, ytterst liten. Ovan står det att läsa att sannolikheten är "en på tio upphöjt till trettio upphöjt till fyrtio". För mig känns det som en jävligt liten sannolikhet, nästan för liten sannolikhet för att det skulle kunna inträffa.
"Men i oändligheten är ingenting osannolikt" kanske någon säger då. "Ett oändligt antal Big Bang har inträffat och då är det det inte osannolikt". Visst, jag håller med om att i oändligheten är ingenting osannolikt. Inte ens en på tio upphöjt till trettio upphöjt till fyrtio. Men, grundat på vad Patrik påstår så förstår jag inte hur ett oändligt antal Big Bang ska ha kunnat inträffa.
Om ingenting existerar, inte ens tid, hur fan ska någonting då kunna inträffa? Hur ska då Big Bang ha fått oändligt många försök på sig? Fanns det oändligt många prickar? Hur ska det kunna ha gjort det om ingenting existerade förutom pricken?
Jag blir väldigt förvirrad när jag ställer sådana här frågor och jag får ingen ro i hjärnan när jag försöker föreställa mig hur det kan ha varit. För att försöka få svar på mina funderingar har jag vänt mig till ingen mindre än Patrik själv. Jag har skickat iväg följande mail till honom:
Hej Patrik!
Efter att ha sett alla hittills sända avsnitt av Boston Tea Party så kan jag inte säga annat än att jag beundrar dig och dina kunskaper inom fysik. Du har blivit lite av en vetenskapens riddare för mig och därför tror jag du är rätt man att svara på några funderingar jag har, vilka du faktiskt själv till stor del har orsakat.
Mina funderingar fick jag efter att ha läst följande artikel:
http://www.newsmill.se/artikel/2008/12/23/har-ar-det-vetenskapliga-beviset-guds-existens
Du har kanske läst artikeln själv och jag antar att du kan argumentera mot det mesta Martinsson påstår. Mina kunskaper i fysik är dessvärre inte så bra och jag undrar en del om Big Bang, vilket Martinsson skriver en del om.
Du har i ett avsnitt av Boston Tea Party påstått att innan Big Bang fanns ingenting, inte ens tid. Det enda som fanns var en liten prick, "that's it". Enligt Martinssons artikel så är "sannolikheten för att smällen skulle innehålla så lite oordning som den gjorde till en på tio upphöjt till trettio upphöjt till fyrtio." Om jag uppfattar Martinsson korrekt så är alltså sannolikheten för att Big Bang skulle kunna leda fram till ett universum där liv och allt vad det innebär otroligt liten.
För att den sannolikheten ska vara rimlig för mig krävs i stort sett det som många också förklarar det med, att det inträffat ett oändligt antal Big Bang. Dessvärre tycker jag inte att den förklaringen känns så bra. Det beror på vad du sa i programmet, att innan Big Bang fanns ingenting, inte ens tid. Mina funderingar formulerade i frågor blir alltså följande:
Har det inträffat ett oändligt antal Big Bang? Om det har gjort det, hur är det möjligt om det innan Big Bang inte fanns någonting, inte ens tid?
Jag vet inte hur jag ska formulera mina funderingar bättre, men jag hoppas du förstår! Skulle vara väldigt tacksam om du tog dig tid och svarade på det här!
Bästa hälsningar,
Elias
PS. Om du undrar hur jag fick tag på din mail så var det genom facebook, där vi båda är vänner :)
Nu inväntar jag ett svar från Patrik och jag återkommer givetvis när jag fått det!
Förövrigt så är den person som orkat läsa varenda ord, från rubriken till hit, värd en klapp på axeln.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
