En gammal julsaga

Såhär i juletider känner jag att jag måste komma med ett lite juligt inlägg. Då min inspiration inte är den bästa så gör jag helt enkelt så att jag publicerar en berättelse jag skrev i årskurs sex. Uppgiften var att skriva en historia som utspelar sig vintertid och jag skrev min vana trogen en historia 2-3 gånger längre än övriga klasskamraters, vilket inte var så fördelaktig när vi sedan läste upp berättelserna högt för en lågstadieklass. Antagligen var det ingen som kunde följa med i handlingen eller uppskatta det så vackra och poetiska språket, men jag vill tro att det är enklare såhär i skriftlig form.

Jag skrev berättelsen samtidigt som jag var inne i en Sagan om ringen-period. Man kan ganska tydligt se att jag hämtat inspiration från trilogin, exempelvis i hönan Henry som hela tiden rimmar vilket kan jämföras med Tom Bombadill som säger allting på vers. Den mystiska Thornskogen är inspirerad av de otaliga mystiska skogar som finns i Tolkiens värld och älgen som för Bertil till Elrimberget är den här berättelsens motsvarighet till Rohirrims hästar. Även själva resandet och det faktum att det är parallella historier som berättas är inspirerat av brödraskapets äventyr.

Nu finns det inte så mycket mer att säga om berättelsen. Det enda jag har redigerat från originalutgåvan är tempus på vissa verb och "värkar" till "verkar". Om någon tycker den låter intressant så är det bara att börja läsa i inlägget nedanför.

Bertil och Lingon

(Skriven av Kung Gösta i årskurs sex)

Solen steker, vindarna smeker, Bertil och Lingon kommer och leker.
”Vad kul det ska bli att gå på julmarknad” sa Lingon med ett glatt leende. ”Jag har längtat efter det hela december.” Så gick de och pratade ett tag på väg till marknaden. De gick hand i hand tillsammans på Sockerbagargränden. När de kom fram så blev de så tagna av den fina atmosfären. Bjällror, ljus, tomtenissar, lotterier, chokladhjul och mycket mer. Först så gick de till chokladhjulet.
”Jag tar nummer 27, det är ju mitt favoritnummer” sa Bertil. Och det var bra att han tog det numret för han vann en stor chokladbit. ”Jag stoppar den i fickan och sparar till senare” sa Bertil med ett glatt leende.

Så gick de där i både en och två timmar tills det att Lingon fick syn på något.
”Titta, den där vill jag åka” sa Lingon och pekade på en julskrinda. Och innan någon hann säga ”Charlotta, gå ner från bordet och sätt dig på din stol” så satt Lingon på julskrindan.

”Jag undrar var Lingon kan vara” tänkte Bertil. ”Han kanske gick till affären där dom säljer kaffekoppar?” Där var han inte och inte heller i lotteriet eller chokladhjulet. Han var ju på julskrindan, där det just då utspelade sig ett litet drama.

”Har du inga pengar?!” skrek han som körde skrindan. ”Då måste jag slänga ut dig!” Och det gjorde han. På första bästa sten blev Lingon avkastad. I samma stund började Bertil på allvar bli lite orolig. Var kunde Lingon vara? Bertil tänkte att han nog inte var kvar på marknaden. Så Bertil lämnade marknaden och gick in i Thornskogen.

Fakta: Thornskogen är den stora skogen i staden. Det växer inga barrträd där, det är nämligen en lövskog. Thornskogen ligger nära bonden Bolivars gård. En dag när Bolivar skulle mata sina hönor så rymde hönan Beata. Det berättas om att Beata gifte sig med en örn mitt inne i Thornskogen och att dom fick cirka 100 små kycklingar. Så efter detta så finns det många stora hönor i denna skog, och det var också en sådan här muterad höna som Bertil träffade på när han kom in i skogen.

”Hönan Henry är en höna, äter gärna en liten böna” sjöng hönan Henry med en glad melodi.
”Hejsan du från huvudstaden, hoppas du kan slicka bladen” sa Henry när han hälsade på Bertil.
”Hej, vem är du?” frågade Bertil.
”Jag är den lilla hönan Henry, och jag spelar gärna memory.”
Som ni kanske har märkt så rimmar Henry hela tiden, och det beror på att han är poet.
”Har du möjligtvis sett någon som har långt och rufsigt hår och är i min ålder?” frågade Bertil.
”Långt och rufsigt inte sett, fråga snälla Calle Plätt.”
”Okej, tack och hej.”
”Vilken underlig person, han har nog ett hål i skon.”

”Var är jag?” sa Lingon för sig själv. ”Vem är jag?” Lilla Lingon hade tappat minnet efter att han slog i huvudet i stenen. Han fumlade runt bland bergen och hälsade på många djur. Ett exempel:

”Hejsan, vad du ser konstig ut” sa Lingon till en björn.
”Morrrr!”
”Du vet händelsevis inte vem jag är?”
”Morrrrrrrrrr!” morrade björnen tillbaka.
”Kan du inte prata pojk? Du verkar rätt dryg” sa Lingon.
”Morrrrrrrrrrrrrrrrrrr!” morrade björnen och sprang efter Lingon. Då sprang Lingon genom jaktmarken med både björn och jägarnas pistolkulor efter sig. Björnen kom närmre Lingon. Fem meter ifrån... Fyra meter ifrån... Tre meter ifrån... Två meter ifrån... En meter ifrån... PANG! Björnen hade blivit skjuten.
”Puh, äntligen blev jag av med den där aggresiva pojkvasken” sa Lingon lättat.

”Calle! Calle Plätt! Var är du?!” skrek Bertil för full hals.
”Här är jag!” skrek Calle Plätt från en stor ek. ”Jag bor här, inne i den stora eken! Kom hit och smaka lite plättar vet jag!”
Och så blev det. Bertil gick till Calle och åt lite plättar. När dom satt där och hade som allra trevligast frågade Calle: ”Vad är det som för dig till Thornskogen en sån här härlig decemberdag?”
”Det är så att min kompis Lingon har kommit bort och jag försöker hitta honom. Han har långt och rufsigt hår. Har du sett honom?”
”Ja, det kan jag faktiskt ha gjort. Han åkte på en skrinda mot Elrimberget. Det var för några timmar sen.”
”Ja, det måste vara Lingon. Han mumlade något och pekade mot en skrinda och sen dess har han varit försvunnen. Du sa att han åkte mot Elrimberget, vad är det för berg?”
”Det är berget där det alltid är dag. Om man är på toppen av berget så somnar man inte förrän man kommer ner. Det sägs att det bor en eremit på toppen som aldrig sett en enda människa eller har sovit en endaste blund.”
”På tal om att sova, är det inte dags att sova nu?” sa Lingon och gäspade.
”Jovisst. Du får gärna sova här i natt.”
Så kröp dom till kojs. Bertil låg länge och funderade på var Lingon kunde vara. Var han hos eremiten? Kanske han fumlar runt bland bergen? Kanske någon annanstans.

Lingon var uppe bland bergen, men han fumlade inte omkring. Han hade gjort en lägereld och grillade björnen till en delikat kvällsmat. Han gick sedan in i den (som tur var) döda björnens grotta för att sova.
”Gäsp! Vilken härlig morgon!” sa Lingon för sig själv när han vaknade. ”Nu kan jag vara vaken i flera dagar!” Han anade inte hur rätt han hade. Så fortsatte Lingon sin vandring upp på Elrimberget. Han gick i flera kilometer innan han stannade för att vila. Han åt lite bark och muttrade något i stil med ”det är godare med björn”. När han ätit sin bark så fortsatte han upp mot toppen, som inte var så långt borta nu. Flera kilometer därifrån så sa Lingon adjö till sin nya kompis Calle.
”Hejdå, hoppas vi syns igen. Tusen tack!”
”Tusen varsegod!”
Så gick Lingon mot Elrimberget medan han trallade på en munter melodi. Han gick snabbt utan att vända sig om. Snart var han ute på ängen (som inte precis liknade en äng med all snö). När han kom ut på ängen drog han ner lite på tempot utan att tänka en tanke på varken Lingon eller eremiten, för han anade inte att just dom två skulle träffas nu.

”Du där! Vet du vem jag är?!” skrek Lingon till någon som satt och mediterade på en klippa.
”Nej min gode man. Men jag vet att jag är eremiten Elon. Jag satt just och mediterade på min favoritklippa. Om du inte ville något mer så stick iväg.”
”Vad är meditera?” frågade Lingon.
”Det är när man tar det lugnt och tänker. Man tar bort gamla tankar och tar in nya. Du kanske vill bli min lärling?”
”Ja, gärna. Får jag lära mig att meditera då?”
”Jajjamen. Men först måste du klara ett test. Du ska kasta den där grunkan fem meter” sa Elon och pekade på en tennisboll.
”Okej” sa Lingon och kastade bollen exakt fem meter.

”Hjälp! En älg!” skrek Bertil i samma stund om Lingon kastade bollen. ”Den kommer att äta upp mig!” Så sprang Bertil iväg, men han kom inte långt innan älgen talade.
”Jag vill dig inget illa. Jag lyder dig bara jag får en bit choklad.”
”Eh, jag har faktiskt en chokladbit i fickan” sa Bertil som fortfarande var lite rädd. Han tog upp chokladen och gick långsamt till älgen som fick chokladen.
”Nam nam. Tack så mycket! Kan jag hjälpa dig med något?” sa älgen.
”Ja, det kan du. Jag skulle kunna rida på din rygg mot Elrimberget.”
”Okej.” Så satte Bertil och sin nya kompis iväg mot Elrimberget.

”Kan du meditera?” frågade Elon Lingon.
”Nej, men jag vill lära mig det nu” sa Lingon.
”Okej, sätt dig ner som en skräddare och håll uppe händerna såhär” sa Elon och visade hur man skulle göra.
”Såhär?”
”Ja, du är ju jätteduktig. Koppla bort allt omkring dig. Känn bara hur du slappnar av och kan tänka klart.” Så satt Lingon och Elon och mediterade en lång stund. De mediterade så länge att Bertil bara var cirka 500 meter ifrån dom när de mediterat klart.
”Är detta Elrimberget?” frågade Bertil älgen.
”Ja. Vill du ha hjälp upp också?”
”Nej, det behövs inte. Hejdå och tack för allt.”
”Hejdå.”

Så gick Bertil upp för berget i en rask takt. Efter en liten stund var han uppe. Han tog skydd bakom en stor sten och väntade en liten stund. Efter några minuter så kom Lingon och Elon. De ställde sig cirka tio meter ifrån Bertil.
”Hör du? Det låter som att en liten snuskig inkräktare är här” sa Elon.
”Vem kan det vara?” sa Lingon undrande.
”Det är jag, Bertil!” sa Bertil och reste på sig. ”Jag har kommit för att rädda dig Lingon. Kom så kubbar vi!”
”Vem är Lingon?” frågade Elon.
”Det är han som står bredvid dig” sa Bertil.
”Jag heter inte Lingon, jag har inget namn” sa Lingon då.
”Nu du din lilla snorkråkesamlare!” sa Elon som var väldigt irriterad på Bertil. Elon tog upp en sten och kastade den mot Bertil. Den missade, men i kastet råkade han slå till Lingon.
”Aj, vad gör du din gubbe?” sa Lingon till honom. Tack vare slaget han hade fått av Elon så hade Lingon äntligen fått sitt minne tillbaka.
”Lingon, du är dig själv igen!” sa Bertil överlyckligt. ”Vi måste springa ner från berget! Snabbt!”
Så sprang dom ner för berget med Elon efter sig. De sprang och sprang. Det är tur att inte Elon spelade fotboll som Bertil och Lingon, annars skulle han nog hinna ikapp dem.
”Zzz! Zzz!” Lingon somnade som en stock när han kom ner för berget.
”Zzz!” Elon gjorde samma sak.
”Tur att inte Lingon kommer sova lika länge som Elon” sa Bertil. ”Jag behöver bara vänta några dagar, mat har jag så det räcker här i skogen.”

Och efter några dagar så vaknade Lingon. Lingon och Bertil gick hemåt hand i hand. Men vad hände med Elon? Jo, vad jag vet så sover han nog fortfarande.

Ett inlägg i fel riktning

Vid tillfällen som de då far springer upp och drar datasladden eller beslagtar pipor hatar jag honom. Andra gånger känner jag en stor tacksamhet till far, som när han i söndags meddelade att jag skulle få en ny dator eftersom den gamla inte gick att laga. Två dagar senare sitter jag nu och knappar på en helt ny hp, något jag verkligen inte hade vågat drömma om för en vecka sedan. Ibland blir det jävligt mycket bättre än man man vågat hoppas på.

Jag kan inte bara fröjdas åt ny dator, idag har jag också varit på biblioteket och lånat tre böcker jag förhoppningsvis kommer kunna plöja igenom innan lånetiden är slut. Dess gemensamma nämnare är Bob Dylan och först tänker jag nog ta mig an del ett av hans memoarer. Om inte patrasket ljög så är också biljetter till hans konsert i Jönköping nu fixade, ett faktum som känns mycket tilltalande.

Allt är således inte solsken, det finns framförallt tre moln på himmelen:
1. Östra SK:s juniorlag. Vi har inte vunnit en match hittils den här säsongen. Om jag inte missminner mig så är det minsta vi förlorat med 6-2. Vi ligger sist i tabellen. Vi är troligtvis ett av de sämre juniorlagen i Sverige. Till våren har vi ingen serie att spela i. Troligtvis lägger jag av med tramserierna då, alternativet är att träna med 93:orna vilket inte känns speciellt utmanande.
2. Läxor. Egentligen är det inte speciellt mycket, men jag tyckte det var bättre med tre än två moln på himmelen så det tar en plats här.
3. Det värsta molnet på himmelen är att när jag läser igenom det här blogginlägget så ser jag att det är precis ett sådant inlägg jag så kraftigt föraktat. Som om det vore tvunget att komma ut, en sorts bloggsjukdom, så har jag skrivit om min vardag och saker jag gjort. Det känns jävligt skrämmande, vad kommer egentligen härnäst? Dagens outfit? Videoblogginlägg? Skönhetstips?

För att inte deppa ihop helt ska jag avsluta som en av mina stora förebilder brukar göra:

Väl mött

Dylan ger anledning att leverera en smilie!

Av alla platser i världen så kommer han hit, till Jönköping. Helt jävla overkligt. Måste dra till med bloggens första smilie då jag inte riktigt kan sätta ord på det.

:D

Inte bara amerikaner lånar för mycket

På Winnerbäcks hemsida går att läsa följande information om låten:

Titel	Farväl Jupiter
Artist	Lars Winnerbäck
Textförfattare	Lars Winnerbäck
Musik	Lars Winnerbäck

Den gamle skojaren ljuger på en av punkterna, vilken är ganska uppenbart efter att ha lyssnat på denna:



Visst är det trevligt att han lånar lite av Pogues när han satsar på att köra irländskt, men det här är nästan lite väl mycket.

Det fina med experimentell dygnsrytm

Jag är en stark förespråkare för vad man skulle kunna kalla experimentell dygnsrytm. De gamla sovtiderna 22.00-06.00, vilka satts som norm för att uppnå de åtta timmar Blossom Tainton och andra insnöade hälsotomtar eftersträvar, är en rest från gamla tidens svenska bondesamhälle. Utvecklingen i Sverige har sedan dess gått framåt med sjumilakliv och jag tycker det är absurt att vi när det gäller sömnfrågan tänker i samma banor som man gjorde på Karl-Oskar och Kristinas tid. Är det rimligt att samtidigt som vår syn på kvinnor, barnaga och tortyr har förändrats radikalt så har vår syn på sömn inte förändrats någonting?

Självfallet är det inte rimligt och jag tror det är en tidsfråga innan folk inser det orimliga i hela situationen. Att människor är olika och jobbar olika effektivt under olika tider på dygnet kan minsta barnunge förstå. Med dagens moderna teknik behöver nattmänniskor inte heller anpassa sig efter solens upp- och nedgång. Jag är ett exempel på den typ av människa som gärna jobbar nattetid och vill understryka att det är då jag är som effektivast. Detta grundar jag på den stora mängd inlämningsuppgifter med betyget MVG jag åstadkommit under, just det, natten. Har jag å andra sidan försökt jobba med inlämningsuppgifter dagtid har aktiviteten lyst med sin frånvaro. Att fler människor är som mig när det gäller nattlig effektivitet och daglig ineffektivitet är jag övertygad om och en större valfrihet när det gäller arbetstid på dygnet skulle utan tvekan få upp produktionen på nivåer vi aldrig vågat drömma om tidigare.

Jag tror också att en generellt mer experimentell dygnsrytm skulle bidra till en öppnare och mer kommunikationsinriktad befolkning. Ytterligare ett samtalsämne skulle dyka upp på agendan (När sover du?) och folk skulle på så sätt få mer att prata om, ty säg den som inte är i behov en schysst isbrytare när vädret är förbrukat? Vidare tror jag även att folk skulle få fler roliga historier och anekdoter hämtade ur verkliga livet att berätta. Jag själv kan exempelvis nämna att jag efter en tupplur i fredags vaknade runt sju fullt övertygad om att det var måndagmorgon. Så var inte fallet och när jag kom ner i köket blev jag mycket förvånad över att inte mamma satt med JP och en kopp kaffe vid köksbordet. Istället stod kvällsmaten framdukad och hela familjen satt vid matbordet samtidigt som mors skiva med Rod Stewart ljöd i bakgrunden. Man skulle kunna se denna händelse som något negativt, men det är helt fel sätt att se det på enligt mig. Den chock jag drabbades av när jag upptäckte att det inte var måndagmorgon väger väldigt lätt i jämförelse med den glädje jag efteråt kan finna i att berätta historien och andras glädje att ta del av den. Detta visar på ett tydligt sätt hur experimentell dygnsrytm i alla högsta grad är positivt för kommunikationen mellan människor.

Det finaste av allt med en mer flexibel dygnsrytm är slutligen folkets ökade frihet. Frihet att sova när man vill är något väldigt fint och något vi ska eftersträva. Om man sedan väljer att fortsätta med samma dygnsrytm som tidigare är det helt okej. Vill man istället testa något nytt finns också friheten att göra det. Människan är en kreativ varelse, varför inskränka dess kreativet när det gäller sömn?

Anonymitetens upphörande

Jag har kommit fram till att jag inte ska blogga anonymt. Om någon skulle fråga efter mitt namn eller dylikt så kommer jag avslöja det. Jag kommer däremot inte skylta med mitt namn eller på något sätt bygga upp min blogg kring min person, det skulle vara helt emot mina principer. I och med detta blir det också fritt fram för mina fåtaliga läsare att använda sina riktiga namn och länka till sina bloggar om de har några vid kommentarer.

Med vördnad,
Elias

Följ min blogg med bloglovin

"Dom säger jag skiter i allt men det skiter jag i"

Magnus Uggla - Jag skiter

Tyckte att denna låt passade dagens inlägg väldigt bra.

Det finns människor som påstår att de ger blanka fan i vad andra tycker och tänker om dem. Jag kan personligen inte ta ett sådant påstående på så stort allvar. "Jag skiter i vad alla andra tycker om mig" är ett uttryck som för mig klingar lika falskt som Sven Nylanders engagemang i Ren idrott. Varför? Jo, säger man att man skiter i vad alla andra tycker om en vill man endast uppnå omgivningens avståndstagande, att de rynkar lite på ögonbrynen och tänker att där har vi en riktig rebell. I samma stund som man yttrat orden faller därför ens påstående pladask och den som sagt det borde ställa sig en stund i skamvrån och tänka över sin tafflighet. Ja, kanske bör personen ifråga till och med överväga att lämna den obskyra subkultur han skaffat sig endast för att kunna säga de så rebelliska orden "jag skiter i vad alla andra tycker om mig".

Jag erkänner utan att skämmas att jag är en person som är väldigt mån om vad andra tycker och tänker om mig. Det finns väldigt mycket som tyder på att jag ligger klart över snittet på den här punkten, läser man bara lite mellan raderna i mina två första inlägg så fullkomligt skriker de ut "tyck inte dåligt om mig!". Att jag inte ens vågar gå ut med min identitet tyder också i högsta grad på att jag är ovanligt rädd för vad folk tycker om mig. Vidare finns en mängd exempel som styrker min tes om att jag är rädd för att inte bli omtyckt, men de går jag inte in närmare på.

Vad jag vill ha sagt med mitt inlägg är att ingen människa skiter i vad andra tycker om en. Vad man ska ha i åtanke är dock att alla människor kanske inte vill bli omtyckta. Alla människor vill däremot bli tyckta om och därför kan ingen säga att han skiter i vad andra tycker om en. Säger man det är man inget annat än en nedrig lögnare.

"Dom säger jag skiter i allt men det skiter jag i" - även Magnus Uggla är alltså en nedrig lögnare.

Illavarslande abstinensproblem

Av någon anledning fick jag lust att skriva en rad här. Jag vet inte om vad, inte hur och inte varför. Är det så att jag efter endast ett inlägg har åkt på någon form av bloggabstinens? Antagligen är det så illa. Detta faktum gör mig rädd, för att inte säga vettskrämd. Vad kommer det bli av det här projektet egentligen?

Min rädsla handlar i grund och botten om mitt djupa förakt mot bloggvärlden, vilket antagligen är väldigt överdrivet. Men det är faktiskt så att jag har läst väldigt få bloggar som faktiskt tilltalar mig, där jag har tänkt "fan vad smart den här bloggaren är!" eller "det där var bra rutet!". Egentligen har jag aldrig ens försökt hitta några sådana bloggar. Nej, de bloggar jag har följt någorlunda har (med undantag för personer jag själv känner) varit bloggar där jag kan skratta åt bloggerskan. Jag har funnit stort nöje i att se hur de videobloggar om sina cafébesök, hemlighåller sina kärleksmöten med x eller y som substitut för namn samt produktplacerar varor i hopp om att en dag få göra det "på riktigt". Deras dumhet och uppblåsta självbild har lockat till många goda skratt, det är ingenting jag hymlar med.

Vad är det då i det här är som gör mig så rädd? Jo, jag är helt enkelt rädd att min blogg kommer att utvecklas till en av dem. Under en kort stund i mitt bloggabstinenta tillstånd funderade jag faktiskt på att skriva ett inlägg á la bloggabstinent_tjej_92. Varför inte nämna vilka goda varma mackor jag gjorde till lunch, eller varför inte tipsa om Ramlösa Granatäpple som på ett effektivt sätt släckte min törst framåt kvällningen?

Dessa tankar gjorde mig skräckslagen. Kommer bloggabstinensen ta överhanden på samma sätt som den gjort på tusentals andra eller kommer jag klara mig undan? Ännu har jag inte drabbats av någon blogghybris, men jag vidhåller vad jag sa i förra inlägget: Märker ni att jag börjar drabbas av den är det fritt fram att inom rimliga proportioner använda våld för att få bort den!

Födelsen av något vackert

Efter en lång tid av meningslös och bortslösad fritid kände jag en dag att det här inte längre får fortgå. Meningslösa saker måste bli meningsfulla saker, bortslösad tid måste bli använd tid. Vad jag egentligen menar med det här vet jag inte riktigt, men kort sagt vill jag göra något vettigt av min tid här på jorden. Om idén att starta en blogg är speciellt vettig vet jag inte än, men det kan knappast vara mindre vettigt än att låta bli.

Vad denna blogg ska fyllas med vet jag inte säkert, det enda jag vet är att jag inte kommer skriva om mitt liv som på det sätt bloggare och bloggerskor generellt sett brukar göra. Inlägg om att jag har träffat x eller y, druckit latte eller cappucino, festat här eller där känns för mig helt ointressanta att skriva. Dels för att jag själv tycker det är helt jävla meningslöst att läsa andras inlägg med det innehållet, dels för att jag inte vill fläka ut mitt privatliv. Eventuellt kanske små vardagsbetraktelser eller händelser kommer tas upp, kravet är då att de antingen ska vara underhållande eller väcka till någon form av eftertanke. Har jag skrivit om en händelse ur mitt liv utan att något av dessa kriterium uppfyllts är det fritt fram att åsamka mig lite lätt fysisk skada.

Jag vet inte riktigt hur jag ska marknadsföra min blogg, ej heller om jag ska avslöja min identitet. Ännu mindre vet jag vad jag ska skriva om eller vad jag har för mål med min blogg. Dessa frågetecken kommer antagligen redas ut under resans gång, vad jag är mest orolig för är egentligen om jag kommer lyckas att inte överanvända ordet jag. Än så länge känns det som att jag har misslyckats ganska fatalt.

För att inte förlora min än så länge helt obefintliga läsekrets tänkte jag avsluta med denna oerhört spännande cliffhanger, kommer jag att klara mig undan ett irriterande överanvändande av ordet jag? Spänningen är olidlig och jag hoppas att ingen nu kommer kunna släppa greppet om denna nystartade blogg.

Lite statistik kring första inlägget:

• Ordet "jag" användes 23 gånger.
• Inlägget innehåller totalt 338 ord.
• Om jag har räknat rätt betyder det att ungefär var 15:e ord var just "jag".

Om denna statistik skulle jag vilja säga följande, inspirerat av vad Churchill en gång sade:
"Aldrig förr har en man gjort något så onödigt för så få."