Här är den nya, så att säga.
http://ankjavel.blogspot.com/
tisdag 16 juni 2009
tisdag 2 juni 2009
Epoken Kung Gösta går mot sitt slut
Det här blir med största sannolikhet mitt näst sista inlägg på Kung Göstas skriverier. Kombinationen brist på tid och trytande inspiration har lett till att kvalitén på inläggen varit ganska usel den sista tiden. Vissa inlägg har tagit upp saker som jag innan Kung Göstas uppstart lovade mig själv att aldrig posta. Med detta menar jag saker såsom musiktips och nyhetskommentarer. Dessa har egentligen bara fått en plats för att jag varit för lat för att skriva texter jag i efterhand kan känna en viss stolthet över. Sådana texter har emellertid också förekommit, om än i alldeles för liten utsträckning. Inlägg i stil med Skolstarten 2009 - en parentes, Den eviga ungdomens källa? och Tankar och tankar ser jag inga problem med att de hamnar i cyberrymden. Den lilla, men ack så trevliga, respons jag har fått på de inläggen säger mig också att det är inlägg av den typen som uppskattas bäst av de tappra läsare jag har.
Det här blir som sagt det näst sista inlägget på bloggen. I nästa inlägg, som förhoppningsvis kommer inom någon vecka eller två, kommer jag att publicera min nya blogg. Den är ännu inte skapad men jag vill inte fortsätta under pseudonymen "Kung Gösta" då den känns fruktansvärt mossig. Jag förstår inte vad jag tänkte med när jag valde den och inför nästa gång ska jag lägga ner mer eftertanke på bloggnamnet.
Kvalitet framför kvantitet kommer att vara ledordet i min nästa blogg. Förhoppningsvis kommer inspirationen på sommarlovet att sjuda likt Mat-Tina sjuder sin mat i SVT:s kökslokaler. Att så blir fallet är dock föga troligt, men det kan knappast bli sämre än det har varit i vår.
Om någon har tips på ett nytt bloggnamn så tas det emot med glädje.
Det här blir som sagt det näst sista inlägget på bloggen. I nästa inlägg, som förhoppningsvis kommer inom någon vecka eller två, kommer jag att publicera min nya blogg. Den är ännu inte skapad men jag vill inte fortsätta under pseudonymen "Kung Gösta" då den känns fruktansvärt mossig. Jag förstår inte vad jag tänkte med när jag valde den och inför nästa gång ska jag lägga ner mer eftertanke på bloggnamnet.
Kvalitet framför kvantitet kommer att vara ledordet i min nästa blogg. Förhoppningsvis kommer inspirationen på sommarlovet att sjuda likt Mat-Tina sjuder sin mat i SVT:s kökslokaler. Att så blir fallet är dock föga troligt, men det kan knappast bli sämre än det har varit i vår.
Om någon har tips på ett nytt bloggnamn så tas det emot med glädje.
måndag 18 maj 2009
Oljud med c
Jag tänkte såhär en sen söndagkväll uppdatera här lite, mer för sakens skulle än för att jag har något vettigt att skriva. Som så ofta blir det då att det skrivs om musik och det här är inget undantag. Jag tänkte ägna en tanke åt vad Anton, den stenhårda punkaren på P&L, kallade Sveriges genom tiderna hårdaste band, nämligen Noice. Varför han gav dom denna smickrande titel gissar jag beror på att två av originalmedlemmarna gått rockstjärnedöden till mötes, således återstår endast hälften av dessa. Lite roligt tyckte jag därför det var att se dem uppträda på ett "En rökfri generation"-arrangemang med Clabbe af Geijerstam i spetsen. Låten är väl inte min favorit med dem direkt men just för denna ett ödets ironi lägger jag in videon här:
Inte för att jag tror att någon är speciellt intresserad men jag kan berätta lite mer om min relation till Noice. Den började när jag hittade några luggslitna LP-skivor i mammas skivsamling. Intresserat satte jag en av dem i vår musikspelare och genast gillade jag ljuden som kom ut genom högtalarna. En av de låtar jag först fastnade för var "Romans för timmen" vilken återfinns på LP:n Det ljuva livet.
Till sist kan jag för dem som har spotify länka till den låt av dem som jag lyssnar mest på för tillfället, nämligen den här.
Väl mött.
Inte för att jag tror att någon är speciellt intresserad men jag kan berätta lite mer om min relation till Noice. Den började när jag hittade några luggslitna LP-skivor i mammas skivsamling. Intresserat satte jag en av dem i vår musikspelare och genast gillade jag ljuden som kom ut genom högtalarna. En av de låtar jag först fastnade för var "Romans för timmen" vilken återfinns på LP:n Det ljuva livet.
Till sist kan jag för dem som har spotify länka till den låt av dem som jag lyssnar mest på för tillfället, nämligen den här.
Väl mött.
onsdag 29 april 2009
Global uppvärmning och besökare
I ett tafatt och troligtvis fruktlöst försök att få hit fler besökare har jag lagt till ett antal länkar till bloggar jag läser. Förhoppningsvis skall dessa bloggare och bloggerskor återgälda tjänsten genom att göra detsamma för mig, vilket i så fall kommer leda till högre besökssiffror här. Båda bloggarna blir alltså vinnare, den möjliga förloraren är läsaren som eventuellt orkat läsa hit på detta inlägg som förmodligen kommer ligga överst ett tag då jag sällan orkar uppdatera trots att det här inlägget är fruktansvärt ointressant.
För att göra inlägget aningen mer intressant kan jag krydda det med lite musik. Tryck här om du har spotify, tryck här om du inte har det. Har du spotify kan du till och med klicka på båda länkarna eftersom det är olika låtar, båda av Adam Green dock. Det gör emellertid ingenting eftersom de låter väldigt olika, han sjunger till och med de båda sångerna på olika sätt. På spotifylänken låter han lite som Ian Curtis, på youtube lite som en försiktig ung man.
Jag hoppas inte att mina dråpliga försök till musiktips skrämmer bort potentiella läsare. Bortse från dem och se framåt istället, då kanske min besökarstatistik snart kommer likna den här välkända kurvan:
För att göra inlägget aningen mer intressant kan jag krydda det med lite musik. Tryck här om du har spotify, tryck här om du inte har det. Har du spotify kan du till och med klicka på båda länkarna eftersom det är olika låtar, båda av Adam Green dock. Det gör emellertid ingenting eftersom de låter väldigt olika, han sjunger till och med de båda sångerna på olika sätt. På spotifylänken låter han lite som Ian Curtis, på youtube lite som en försiktig ung man.
Jag hoppas inte att mina dråpliga försök till musiktips skrämmer bort potentiella läsare. Bortse från dem och se framåt istället, då kanske min besökarstatistik snart kommer likna den här välkända kurvan:
måndag 13 april 2009
Tankar och tankar
Jag har nu försökt påbörja det här inlägget på flera olika sätt. Inget försök har varit bra, alla har varit åt helvete. Jag vet inte varför det blir så eftersom jag för en gångs skull känner att jag faktiskt har något att skriva. Kanske beror min oförmåga att skriva en vettig inledning just på det faktumet; jag har mycket att skriva men vet inte hur jag ska göra det. Det här är utan tvekan ett mycket vanligt dilemma. Alla går omkring och bär på stora och små tankar, väldigt få är duktiga på att sätta ord på dem. Dessa väldigt få är i regel författare, poeter eller någon annan form av ordsättare. När jag tänker efter behöver det inte bara vara ord som ger våra tankar form, det kan vara en tavla, en melodi eller vad fan som helst. Alla dessa ting är på olika sätt uttryck för saker som alla bär inom sig men inte alla kan få ut.
Det finns också många saker folk bär inom sig som verkligen inte får komma ut, minnen såväl som tankar. Ibland kan man få väldigt lustiga impulser som man känner att man bara måste, men verkligen inte borde, utföra. I egenskap av förtroendeperson i min klass får jag under nästan varje klassråd kliva fram till katedern och säga några ord. Orden brukar stå på ett papper jag skummat igenom fem minuter innan klassrådet och skulle en erfaren föredragshållare se mig skulle han troligtvis kunna ge mig en hel del goda råd. Först och främst skulle han kunna säga hur jag ska göra för att fånga klassens intresse. Inte för att det är mitt problem om de inte känner till att det är studiedag vecka 23, men ibland kan det faktiskt vara ganska frustrerande om de inte lyssnar. Under ett sådant frustrationsmoment förra året hände det att jag fick en tankeimpuls. En i mitt tycke ganska läskig sådan Jag kände att jag bara måste knäppa upp skärpet och dra ner byxorna, just där, framför hela klassen. Mina prickiga kallingar kunde jag behålla på, men byxorna ville ner och det var både mina tankar och gravitationen som tänkte se till att det skulle bli så. Under hela klassrådet kämpade jag mot denna impuls och till slut vann jag lyckligtvis striden.
Jag klarade klassrådet med byxorna på men det var verkligen inte långt ifrån att det hade slutat annorlunda. Hur hade reaktionerna blivit om jag dragit av mig byxorna? Troligtvis hade folk tittat snett på mig. Väldigt snett. Detta trots att alla någon gång troligtvis har varit i liknande situationer. Inte nödvändigtvis framför sin klass i full koncentration för att behålla sina brallor på, men kanske tillsammans med sin kompis i full koncentration för att inte helt utan anledning ge denne en knytnäve i ansiktet. Eller ensam med sin mamma med huvudet fullt av tankar som säger "kyss henne, kyss henne!". Eller varför inte helt ensam på en bro med tanken att man kanske borde hoppa ner på motorvägen 20 meter nedanför, trots att man aldrig tidigare funderat på självmord eller inte är det minsta olycklig.
Vad jag vill ha sagt med det här är nog att det finns två sorters tankar som aldrig riktigt förmår att komma upp till ytan. Dels finns de som maler i medvetandet för jämnan men som är väldigt svåra att ge uttryck för, även om man skulle vilja. Sedan finns de som verkligen inte får komma längre än till tankestadiet, ty skulle de göra det så blir man idiotförklarad. Kanske, det här är väldigt vilda och högst ovetenskapliga spekulationer, går de båda tanketyperna hand i hand. För att klara av att ge uttryck för den förstnämnda tanketypen, måste man då även ta sig friheten att ge uttryck för den andra?
Jag tror jag ska gå ner och slänga televisionen i väggen.
Det finns också många saker folk bär inom sig som verkligen inte får komma ut, minnen såväl som tankar. Ibland kan man få väldigt lustiga impulser som man känner att man bara måste, men verkligen inte borde, utföra. I egenskap av förtroendeperson i min klass får jag under nästan varje klassråd kliva fram till katedern och säga några ord. Orden brukar stå på ett papper jag skummat igenom fem minuter innan klassrådet och skulle en erfaren föredragshållare se mig skulle han troligtvis kunna ge mig en hel del goda råd. Först och främst skulle han kunna säga hur jag ska göra för att fånga klassens intresse. Inte för att det är mitt problem om de inte känner till att det är studiedag vecka 23, men ibland kan det faktiskt vara ganska frustrerande om de inte lyssnar. Under ett sådant frustrationsmoment förra året hände det att jag fick en tankeimpuls. En i mitt tycke ganska läskig sådan Jag kände att jag bara måste knäppa upp skärpet och dra ner byxorna, just där, framför hela klassen. Mina prickiga kallingar kunde jag behålla på, men byxorna ville ner och det var både mina tankar och gravitationen som tänkte se till att det skulle bli så. Under hela klassrådet kämpade jag mot denna impuls och till slut vann jag lyckligtvis striden.
Jag klarade klassrådet med byxorna på men det var verkligen inte långt ifrån att det hade slutat annorlunda. Hur hade reaktionerna blivit om jag dragit av mig byxorna? Troligtvis hade folk tittat snett på mig. Väldigt snett. Detta trots att alla någon gång troligtvis har varit i liknande situationer. Inte nödvändigtvis framför sin klass i full koncentration för att behålla sina brallor på, men kanske tillsammans med sin kompis i full koncentration för att inte helt utan anledning ge denne en knytnäve i ansiktet. Eller ensam med sin mamma med huvudet fullt av tankar som säger "kyss henne, kyss henne!". Eller varför inte helt ensam på en bro med tanken att man kanske borde hoppa ner på motorvägen 20 meter nedanför, trots att man aldrig tidigare funderat på självmord eller inte är det minsta olycklig.
Vad jag vill ha sagt med det här är nog att det finns två sorters tankar som aldrig riktigt förmår att komma upp till ytan. Dels finns de som maler i medvetandet för jämnan men som är väldigt svåra att ge uttryck för, även om man skulle vilja. Sedan finns de som verkligen inte får komma längre än till tankestadiet, ty skulle de göra det så blir man idiotförklarad. Kanske, det här är väldigt vilda och högst ovetenskapliga spekulationer, går de båda tanketyperna hand i hand. För att klara av att ge uttryck för den förstnämnda tanketypen, måste man då även ta sig friheten att ge uttryck för den andra?
Jag tror jag ska gå ner och slänga televisionen i väggen.
fredag 10 april 2009
Media, Östberg och Pettersson
Kritik mot medias framställning av fallet Annika Östberg tas upp i DN här. "Annika Östberg är blond, snygg och etnisk svensk. Det har bidragit starkt till mediernas enorma empati och engagemang i hennes fall" säger medieforskarna och får medhåll av Leif GW Persson som menar att hennes brott hamnat i skymundan. Själv är jag beredd att hålla med och ser även en parallell till ett ännu mer välkänt svenskt kriminalfall, nämligen Palmemordet och dess "gärningsman" Christer Pettersson.
Liksom i fallet Östberg har medias rapportering i mycket stor utsträckning påverkat allmänhetens uppfattning i fallet Pettersson. Det finns emellertid en mycket viktig skillnad; Pettersson har blivit svartmålad som Palmes mördare, Östberg har, som Leif GW Persson uttrycker det, blivit vitmålad. Det utpekande av Pettersson som Lisbet Palme gav ledde till att Pettersson under resten av sitt liv fick leva med stämpeln "Palmes mördare", när det egentligen inte är speciellt mycket som var tillförlitligt i Lisbets utpekande.
För det första så skedde utpekandet nästan tre år efter mordet. På de tre åren kan hennes minnesbild ha förändrats flera gånger om. För det andra så är det inte ens säkert att Lisbet såg mördarens ansikte. I hennes första förhör gav hon inte ett enda signalement av hur mördarens ansikte såg ut. För det tredje så utfördes inte videokonfrontationen särskilt professionellt. Poliserna sa innan konfrontationen att den misstänkte är alkoholist. Lisbet svarade att ”det ser man vem som är alkoholist" vilket inte är så konstigt med tanke på att de övriga i konfrontationsgruppen var poliser och att Lisbet är psykolog.
Det här ligger till grund för att Pettersson i media pekats ut som Palmes mördare, vilket i sin tur har lett till att svenska folket också sett honom som mördaren. I fallet Östberg är det, som tidigare nämnts, också medias bevakning som ligger till grund för att folk har en skev uppfattning om hur det egentligen är.
Jag antar att löpsedlar med Pettersson och Östberg genom åren sålt många lösnummer. De båda är personer som engagerar och berör många människor. Att börja tänka på vad som är sant och inte sant eller hur någon verkligen har hamnat i fängelse, det verkar inte lika intressant som att sälja många tidningar.
Liksom i fallet Östberg har medias rapportering i mycket stor utsträckning påverkat allmänhetens uppfattning i fallet Pettersson. Det finns emellertid en mycket viktig skillnad; Pettersson har blivit svartmålad som Palmes mördare, Östberg har, som Leif GW Persson uttrycker det, blivit vitmålad. Det utpekande av Pettersson som Lisbet Palme gav ledde till att Pettersson under resten av sitt liv fick leva med stämpeln "Palmes mördare", när det egentligen inte är speciellt mycket som var tillförlitligt i Lisbets utpekande.
För det första så skedde utpekandet nästan tre år efter mordet. På de tre åren kan hennes minnesbild ha förändrats flera gånger om. För det andra så är det inte ens säkert att Lisbet såg mördarens ansikte. I hennes första förhör gav hon inte ett enda signalement av hur mördarens ansikte såg ut. För det tredje så utfördes inte videokonfrontationen särskilt professionellt. Poliserna sa innan konfrontationen att den misstänkte är alkoholist. Lisbet svarade att ”det ser man vem som är alkoholist" vilket inte är så konstigt med tanke på att de övriga i konfrontationsgruppen var poliser och att Lisbet är psykolog.
Det här ligger till grund för att Pettersson i media pekats ut som Palmes mördare, vilket i sin tur har lett till att svenska folket också sett honom som mördaren. I fallet Östberg är det, som tidigare nämnts, också medias bevakning som ligger till grund för att folk har en skev uppfattning om hur det egentligen är.
Jag antar att löpsedlar med Pettersson och Östberg genom åren sålt många lösnummer. De båda är personer som engagerar och berör många människor. Att börja tänka på vad som är sant och inte sant eller hur någon verkligen har hamnat i fängelse, det verkar inte lika intressant som att sälja många tidningar.
onsdag 18 mars 2009
Korvklubben - vår käre SP-rektors dröm
Efter en snabb googling på korv (fråga mig inte varför) så hittade jag en synnerligen vacker hemsida med adressen http://hem.passagen.se/rasmund/index.htm. Det kan inte utläsas där, men trycker man på länken kommer man till inget annat än Korvklubbens egenhändigt komponerade hemsida. Designen är nästan värre än asfaltlöparens, en sida min lärare i aktiekunskap tipsade om, men jag tycker inte det förtar någonting av Korvklubbens trovärdighet. Tvärtom höjer det min respekt för dem då de utan att skämmas låter just korven stå i centrum och när den inte gör det så har de i alla fall den till falukorven mycket passande gula färgen i bakgrunden. Gul som i senap, skulle man kunna säga.Trycker man på fliken visdom i korvklubbens meny får man ta del av ett gäng mycket fina texter, bland annat till den här låten, och en serieruta, alla förkunnande över korvens storhet. När jag läser det här känner jag att korvklubben faktiskt har en del gemensamt med en förening på min skola, kebabklubben, vilken också skapat någon form dyrkan kring sin rätt. Hade vi på peset istället för kebabklubben startat en underförening till korvklubben misstänker jag att vi inte bara hade fått med läraren Sven, utan också SP-rektorn Per, på skolfotot.
måndag 16 mars 2009
Kvinnan som gör Barts röst tror på rymdhärskaren Xenu
Med risk för att verka väldigt intresserad av religion (vilket jag i och för sig är) så måste jag kommentera det erkännande som en scientolog nu gjort. Scientologen medger att det inom scientologin tros på en ond rymdhärskare med namnet Xenu, vilken verkar ha åstadkommit en del. Kan ge ett utdrag ur artikeln om ni nu inte orkar trycka er fram till den själva (troligtvis kommer nog de flesta som läser det här från just artikeln):
För mig låter skapelseberättelsen i Silmarillion, det vill säga Tolkiens egenkomponerade skapelseberättelse till Midgård, mer trovärdig än det här. Jag frågar mig, hur i hela friden kan personer som John Travolta, Will Smith och Tom Cruise (fler personer här) tro på det här?! Vad sänder det för signaler till fans och lättpåverkade människor? Jo, att man ska betala extremt stora summor för att få ta del av historier som dessa. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur många som luras att betala hutlösa summor för dessa sagohistorier. Inte nog med det, sen ska man göra det till någon form av religion också. Hualigen.
I de hemliga texterna finns bland annat historien om den onde härskaren Xenu som för 75 miljoner år sedan regerade över 76 planeter där också jorden ingick. På dessa världar levde en ras som scientologikyrkans grundare L Ron Hubbard kallade thetaner. Xenu själv, som var thetan, upptäckte plötsligt att han med tankens hjälp kunde styra och påverka sina triljoner medthetaner.
Detta skapade en spänning mellan härskaren och hans folk, en spänning som resulterade i en våg av känslor som i sin tur skapade vårt universum. Till slut samlade Xenu ihop hundratals miljarder thetaner och skickade dem i flygande tefats-likande farkoster mot jorden där de sprängdes i bitar med hjälp av en serie vätebomber placerade i vulkaner. Det som sedan blev kvar av varelserna, deras själar, kan fortfarande smita in i våra kroppar och där skapa sjukdomar.
För mig låter skapelseberättelsen i Silmarillion, det vill säga Tolkiens egenkomponerade skapelseberättelse till Midgård, mer trovärdig än det här. Jag frågar mig, hur i hela friden kan personer som John Travolta, Will Smith och Tom Cruise (fler personer här) tro på det här?! Vad sänder det för signaler till fans och lättpåverkade människor? Jo, att man ska betala extremt stora summor för att få ta del av historier som dessa. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur många som luras att betala hutlösa summor för dessa sagohistorier. Inte nog med det, sen ska man göra det till någon form av religion också. Hualigen.
tisdag 10 mars 2009
Kristendomen tappar mark i USA, men...
En färsk undersökning visar att allt färre amerikaner bekänner sig till kristendomen. Andelen som gör det har sedan 1990 sjunkit med 10 procentenheter och är nu nere på 76%. En väldigt hög siffra i och för sig, men ser man sekularisering som något positivt går det ändå i rätt riktning. Eller?
Kanske inte ändå. Fortsätter man att läsa artikeln ser man nämligen att fler grupper än ateisterna har gått framåt. Även en grupp som evangelisterna har gått framåt. "Kraftigt framåt", för att citera artikeln. Personligen är jag orolig för denna utveckling. Detta då det i USA lett till stora anhängarskaror av intelligent design, skepsis gentemot vetenskap och att folk på allvar tror att jorden inte är mer än 6000 år gammal. Lägg där till att grupper som dessa också är starkt emot abort och homoäktenskap. Visar undersökningen verkligen på en positiv utveckling då?
Jag tror inte det. Hellre då att fler räknar sig som kristna, men med en vettig inriktning, än att färre räknar sig som kristna samtidigt som fundamentalisterna vinner mark.
Ted Haggard, evangelist
Kanske inte ändå. Fortsätter man att läsa artikeln ser man nämligen att fler grupper än ateisterna har gått framåt. Även en grupp som evangelisterna har gått framåt. "Kraftigt framåt", för att citera artikeln. Personligen är jag orolig för denna utveckling. Detta då det i USA lett till stora anhängarskaror av intelligent design, skepsis gentemot vetenskap och att folk på allvar tror att jorden inte är mer än 6000 år gammal. Lägg där till att grupper som dessa också är starkt emot abort och homoäktenskap. Visar undersökningen verkligen på en positiv utveckling då?
Jag tror inte det. Hellre då att fler räknar sig som kristna, men med en vettig inriktning, än att färre räknar sig som kristna samtidigt som fundamentalisterna vinner mark.
Ted Haggard, evangelist
Ett fall för Lycklige Lukas
Jag vet inte om det finns något som helst intresse för dessa gamla texter, men eftersom jag hade lust att uppdatera här men ingen ork att skriva nytt så lägger jag in en uppsats från årskurs 7 i ämnet svenska. Uppgiften var att skriva en deckare, läs och fröjdas så gott det går.
I den lilla byn Skogsgläntan brukade det inte hända särskilt mycket. Omvärlden betraktade byn på ungefär samma sätt som en tonåring betraktar TV-programmet Antikrundan, vilket betyder att de var helt ointresserade. Och varför skulle de egentligen vara intresserade? För vem är intresserad av en by med färre invånare än det finns Rocky filmer (i alla fall nästan)? Vem är intresserad av en by med rakt igenom hederliga människor? Vem är intresserad av en by där alla känner alla? Vem är intresserad av en by där inte ens de skummaste typerna har hjärta att köra mot rött ljus?
Polisen var i alla fall inte intresserad. De menade att det inte behövdes någon polisstation när det ändå inte begicks några brott. Men, det fanns i alla fall en ansvarstagande medborgare i Skogsgläntan. Hans riktiga namn var Lycklige Lukas, men i folkmun brukade han bara kallas Klasse. Som den ansvarstagande medborgare han var så hade han helt själv tagit på sig ansvaret att hålla bovar och banditer borta från Skogsgläntan. Han hade lyckats bra i flera år, men dagen efter den tredje månadens sista dag så började det hända underliga saker i den lilla byn…
– Kommissarie Lukas här, svarade kommissarien när det tidigt på morgonen ringde på hans mobil.
– Ja hej, det är Ann-Charlotte Svensson. Jag ringer för att berätta att min dotter Sofia har försvunnit, svarade en kvinnoröst oroligt i andra änden.
– Jaså, det låter inte så bra. Hur länge har hon varit försvunnen? sade Klasse och kände sig nästan som en riktig kriminalkommissarie.
– Sen igår kväll. Hon sa att hon skulle gå till Klara, som är hennes bästa kompis. Hon brukar ofta göra det, men hon brukar alltid komma hem i god tid. Det är klart, en gång i somras så…
– Jaja, det är nog inte så farligt, avbröt Klasse. Att komma hem lite sent och att sova över hos en kompis är ett normalt beteende för flickor i tonåren.
– Jaja, det är klart. Men Sofia brukar alltid komma hem i tid.
– Jag lovar att kolla upp det.
Kommissarie Klasse kände sig väldigt nöjd med sin insats i luren. Han hade aldrig varit med om några sådana telefonsamtal tidigare, han brukade ju bara få SOS-samtal när dagisbarnen brände bullarna och brandlarmet gick. Men ändå så tyckte han att han hade lyckats med att både lugna ner sin klient litegrann och att låta som om han tog fallet på största allvar. Därför så tyckte han att det skulle bli spännande med något riktigt stort fall. Han kände sig som om han vore Kurt Wallander på jakt efter någon riktigt råbarkad mördare.
Med tjänstevapnet laddat, blåljuset på och den egentillverkade polisbrickan perfekt putsad på bröstet så körde han iväg i sin gamla Volvo 240. Pulsen låg på max. Han var på väg till Klara Anderssons hus. Nu sjutton skulle han visa vad han gick för som kommissarie!
Familjen Andersson bodde väldigt fint. De ägde en gammal bondgård, ett falurött hus med vita knutar. De hade en stor trädgård med äppelträd, körsbärsträd och en massa andra fruktträd. De hade säkert tillräckligt med fruktträd för att starta ett musteri likt det i Kivik. Detta var dock inget som lockade makarna Andersson då de båda var läkare och klarade sig bra på den lönen. Kommissarien träffade Klaras mamma när hon stod och donade lite i trädgården.
– Nej, Sofia har inte varit här, svarade hon när kommissarien frågade. Det var väldigt länge sedan hon var här faktiskt. Jag börjar faktiskt misstänka att Klara och Sofia har blivit lite osams.
– Det var konstigt, Ann-Charlotte sade ju att Sofia hade varit hemma hos er igår. Är du säker på att hon inte var det?
– Ja, jag är säker till hundra procent. Du kan få tala med Klara också om du vill.
– Ja, det skulle vara bra att göra.
Nu blev Kommissarie Klasse lite bekymrad. Varför ljög egentligen Sofia om att hon gick till Klara? Kanske var inte Sofia den hederliga medborgare som alla trodde att hon var? Hon kanske skötte hela den Sicilianska maffian ifrån sitt tillhåll i Skogs- gläntan? Eller tänk om det i själva verket var hon som mördade Olof Palme? Kommissarien anade helt klart ugglor i mossen. Kanske skulle Klara kunna ge några intressanta upplysningar.
– Vad har du att säga om Sofia Svensson? frågade kommissarien i en väldigt allvarlig stämma.
– Tja, hon är väl rätt trevlig och så, svarade Klara lite nonchalant.
– Brukar du ofta umgås med henne?
– Det händer väl, svarade Klara lika ointresserat.
– Din mamma sa att du och Sofia inte brukar vara med varandra så mycket längre, hon trodde till och med att ni var lite osams. Vad har du att säga om det?
– Det stämmer kanske. Innan var vi typ med varandra varje dag, men efter att hon träffade den där Markus så har jag knappt träffat henne.
– Vem är den där Markus?
– Det är hennes pojkvän. Jag hatar verkligen honom! Han tror att han är så himla bäst på allting! Jag är säker på att han har något skumt för sig!
– När träffade hon honom då?
– Det var på en fotbollscup. Jag tror att det var den första mars.
– Alltså exakt en månad sedan då. Du vet händelsevis inte var den här Markus bor?
– Jo, han bor i Hallonköping. Det ligger ungefär någon mil härifrån.
Nu hade kommissarien fått ett ytterst hett spår! Den där Markus verkade väldigt misstänkt! Han hade säkert något skumt för sig som Klara sa. Klasse misstänkte nu att Sofia och Markus förberedde något stort, kanske ett bankrån a la Norrmalmstorg eller något ännu värre. Här gällde det att vara skarp i sinnet och flink i fingrarna, kommissarien hade något stort på tråden!
Egentligen så borde kommissarien haft ganska svårt att hitta Markus. För det första så hade kommissarien begått det stora misstaget att inte ta reda på hans efternamn, för det andra så hade han inte fått Markus adress. Klasse hade alltså missat två detaljer som är ganska viktiga när man försöker hitta en person. Men nu hade den ovanligt klumpiga kommissarien den stora turen att Hallonköping inte var mycket större än Skogsgläntan. Kommissarien hade också den stora turen att det bara fanns en Markus i Hallonköping. Det var kanske inte en slump att kommissarien döptes till Lycklige Lukas!
Hemma hos Markus så var det helt tomt. Inte en själ befann sig i det lilla huset. Istället för att snällt vänta på att någon kom så bestämde kommissarie Klasse sig för att göra en husrannsakan. Egentligen hade han ju inget tillstånd, men efter alla deckare han sett på TV så visste han att man alltid hittade något intressant under en otillåten husrannsakan.
Klasse smög in i huset ytterst försiktigt. Han hade dragit sitt tjänstevapen. Han kände sig som en riktig kommissarie i någon deckare, det enda som saknades var den läskiga musiken. Han trippade lätt som en fjäder genom hallen. Han undersökte hela bottenplanet systematiskt, men han hittade ingenting. Han gick försiktigt upp för trappan. Inne på Markus rum såg han en mobiltelefon. Han tog sig friheten att läsa igenom alla sms. Ett sms fångade speciellt hans uppmärksamhet.
Markus, vi måste träffas på piren ikväll för att göra du vet vad.
Sofia
06-04-01
Nu var det bråttom! Markus och Sofia planerade något skumt! Vad skulle Klasse göra? Ett kort ögonblick funderade han på att göra det enda rätta, att ringa efter förstärkning, men sedan när kommissarien började tänka efter så ville han sköta gripandet själv. För tänk vilka rubriker det kunde bli, Klasse riktigt såg löpsedlarna framför sig: ”Modig kommissarie stoppar bombattentat vid piren.” Sådana rubriker ville han inte missa! Han skulle ju bli känd över hela Sverige och få sitta med i alla möjliga TV-soffor. Nej, nu var det kommissarie Klasse som skulle ordna upp biffen själv!
Klasse köpte lite proviant (Big Mac & Co) och begav sig till det som han befarade snart skulle bli brottsplatsen, piren. Han satte sig på en lagom stor sten för att invänta de båda ungdomarna. Han hade sin pistol i hölstret och han var hela tiden beredd att använda den. För vem vet, de båda slynglarna kanske var beväpnade. Klasse hade verkligen tänkt på allt, enligt honom själv. Han hade sin Big Mac, han hade sin pistol och han hade kaffe för att hålla sig vaken. Det enda han saknade var tålamod. Han satt där väldigt länge på sin sten och huttrade, för det var ingen varm aprildag. Molnen var mörka och det var regn i luften. Efter några timmar så hade Klasse allvarliga funderingar på att lämna piren. Det var ju nästan midnatt, så sent skulle de väl inte dyka upp? Klasse bestämde sig för att lämna piren, men innan han gjorde det så tänkte han säga några väl valda ord till herren i himlen. Han knöt näven och ställde sig upp, men innan han hann förbanna Fadern så fick han det själv ganska hett om öronen. Där uppe i luften så såg han ett flygplan. Men det var inte själva flygplanet som var så förbluffande, det var banderollen som hängde baktill på planet. På banderollen så fanns den välkända ramsan: ”April, april din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill!”
Planet flög ner och landade på piren. I planet så satt Klara, Klaras mamma, Sofias mamma Ann-Charlotte, Markus och sist men inte minst så satt Sofia där.
– April, april din dumma sill vi kan lura dig vart vi vill! skrek de och de tjöt av skratt.
Som de hade lurat Klasse! Hans första riktigt stora fall som kommissarie var bara ett stort aprilskämt!
– Där fick vi dig allt, sade Markus.
– Nja, jag förstod nog allt hela tiden att det var ett aprilskämt, försökte Klasse.
– Ånej, försök inte nu! Det är klart att du gick på det! sade Klaras mamma.
– Kanske, muttrade Klasse vars stolthet nu var helt krossad. Jag trodde att det någon gång skulle hända något spännande i Skogsgläntan, men jag tog visst fel…
Så här kan det gå till när man vill muntra upp stämningen i ett litet samhälle. Invånarna fick något att skratta åt i flera år. Det var nåt nytt man kunde ta upp och prata om när man hade brist på samtalsämnen, det var ju något som förutom vädret roade alla medborgare. För alla kände ju till det och alla tyckte att det var mycket lustigt. Alla utom en då förstås. Kommissarie Klasse återhämtade sig aldrig efter skämtet. Istället så bytte han kön och blev nunna i Toscana.
I den lilla byn Skogsgläntan brukade det inte hända särskilt mycket. Omvärlden betraktade byn på ungefär samma sätt som en tonåring betraktar TV-programmet Antikrundan, vilket betyder att de var helt ointresserade. Och varför skulle de egentligen vara intresserade? För vem är intresserad av en by med färre invånare än det finns Rocky filmer (i alla fall nästan)? Vem är intresserad av en by med rakt igenom hederliga människor? Vem är intresserad av en by där alla känner alla? Vem är intresserad av en by där inte ens de skummaste typerna har hjärta att köra mot rött ljus?
Polisen var i alla fall inte intresserad. De menade att det inte behövdes någon polisstation när det ändå inte begicks några brott. Men, det fanns i alla fall en ansvarstagande medborgare i Skogsgläntan. Hans riktiga namn var Lycklige Lukas, men i folkmun brukade han bara kallas Klasse. Som den ansvarstagande medborgare han var så hade han helt själv tagit på sig ansvaret att hålla bovar och banditer borta från Skogsgläntan. Han hade lyckats bra i flera år, men dagen efter den tredje månadens sista dag så började det hända underliga saker i den lilla byn…
– Kommissarie Lukas här, svarade kommissarien när det tidigt på morgonen ringde på hans mobil.
– Ja hej, det är Ann-Charlotte Svensson. Jag ringer för att berätta att min dotter Sofia har försvunnit, svarade en kvinnoröst oroligt i andra änden.
– Jaså, det låter inte så bra. Hur länge har hon varit försvunnen? sade Klasse och kände sig nästan som en riktig kriminalkommissarie.
– Sen igår kväll. Hon sa att hon skulle gå till Klara, som är hennes bästa kompis. Hon brukar ofta göra det, men hon brukar alltid komma hem i god tid. Det är klart, en gång i somras så…
– Jaja, det är nog inte så farligt, avbröt Klasse. Att komma hem lite sent och att sova över hos en kompis är ett normalt beteende för flickor i tonåren.
– Jaja, det är klart. Men Sofia brukar alltid komma hem i tid.
– Jag lovar att kolla upp det.
Kommissarie Klasse kände sig väldigt nöjd med sin insats i luren. Han hade aldrig varit med om några sådana telefonsamtal tidigare, han brukade ju bara få SOS-samtal när dagisbarnen brände bullarna och brandlarmet gick. Men ändå så tyckte han att han hade lyckats med att både lugna ner sin klient litegrann och att låta som om han tog fallet på största allvar. Därför så tyckte han att det skulle bli spännande med något riktigt stort fall. Han kände sig som om han vore Kurt Wallander på jakt efter någon riktigt råbarkad mördare.
Med tjänstevapnet laddat, blåljuset på och den egentillverkade polisbrickan perfekt putsad på bröstet så körde han iväg i sin gamla Volvo 240. Pulsen låg på max. Han var på väg till Klara Anderssons hus. Nu sjutton skulle han visa vad han gick för som kommissarie!
Familjen Andersson bodde väldigt fint. De ägde en gammal bondgård, ett falurött hus med vita knutar. De hade en stor trädgård med äppelträd, körsbärsträd och en massa andra fruktträd. De hade säkert tillräckligt med fruktträd för att starta ett musteri likt det i Kivik. Detta var dock inget som lockade makarna Andersson då de båda var läkare och klarade sig bra på den lönen. Kommissarien träffade Klaras mamma när hon stod och donade lite i trädgården.
– Nej, Sofia har inte varit här, svarade hon när kommissarien frågade. Det var väldigt länge sedan hon var här faktiskt. Jag börjar faktiskt misstänka att Klara och Sofia har blivit lite osams.
– Det var konstigt, Ann-Charlotte sade ju att Sofia hade varit hemma hos er igår. Är du säker på att hon inte var det?
– Ja, jag är säker till hundra procent. Du kan få tala med Klara också om du vill.
– Ja, det skulle vara bra att göra.
Nu blev Kommissarie Klasse lite bekymrad. Varför ljög egentligen Sofia om att hon gick till Klara? Kanske var inte Sofia den hederliga medborgare som alla trodde att hon var? Hon kanske skötte hela den Sicilianska maffian ifrån sitt tillhåll i Skogs- gläntan? Eller tänk om det i själva verket var hon som mördade Olof Palme? Kommissarien anade helt klart ugglor i mossen. Kanske skulle Klara kunna ge några intressanta upplysningar.
– Vad har du att säga om Sofia Svensson? frågade kommissarien i en väldigt allvarlig stämma.
– Tja, hon är väl rätt trevlig och så, svarade Klara lite nonchalant.
– Brukar du ofta umgås med henne?
– Det händer väl, svarade Klara lika ointresserat.
– Din mamma sa att du och Sofia inte brukar vara med varandra så mycket längre, hon trodde till och med att ni var lite osams. Vad har du att säga om det?
– Det stämmer kanske. Innan var vi typ med varandra varje dag, men efter att hon träffade den där Markus så har jag knappt träffat henne.
– Vem är den där Markus?
– Det är hennes pojkvän. Jag hatar verkligen honom! Han tror att han är så himla bäst på allting! Jag är säker på att han har något skumt för sig!
– När träffade hon honom då?
– Det var på en fotbollscup. Jag tror att det var den första mars.
– Alltså exakt en månad sedan då. Du vet händelsevis inte var den här Markus bor?
– Jo, han bor i Hallonköping. Det ligger ungefär någon mil härifrån.
Nu hade kommissarien fått ett ytterst hett spår! Den där Markus verkade väldigt misstänkt! Han hade säkert något skumt för sig som Klara sa. Klasse misstänkte nu att Sofia och Markus förberedde något stort, kanske ett bankrån a la Norrmalmstorg eller något ännu värre. Här gällde det att vara skarp i sinnet och flink i fingrarna, kommissarien hade något stort på tråden!
Egentligen så borde kommissarien haft ganska svårt att hitta Markus. För det första så hade kommissarien begått det stora misstaget att inte ta reda på hans efternamn, för det andra så hade han inte fått Markus adress. Klasse hade alltså missat två detaljer som är ganska viktiga när man försöker hitta en person. Men nu hade den ovanligt klumpiga kommissarien den stora turen att Hallonköping inte var mycket större än Skogsgläntan. Kommissarien hade också den stora turen att det bara fanns en Markus i Hallonköping. Det var kanske inte en slump att kommissarien döptes till Lycklige Lukas!
Hemma hos Markus så var det helt tomt. Inte en själ befann sig i det lilla huset. Istället för att snällt vänta på att någon kom så bestämde kommissarie Klasse sig för att göra en husrannsakan. Egentligen hade han ju inget tillstånd, men efter alla deckare han sett på TV så visste han att man alltid hittade något intressant under en otillåten husrannsakan.
Klasse smög in i huset ytterst försiktigt. Han hade dragit sitt tjänstevapen. Han kände sig som en riktig kommissarie i någon deckare, det enda som saknades var den läskiga musiken. Han trippade lätt som en fjäder genom hallen. Han undersökte hela bottenplanet systematiskt, men han hittade ingenting. Han gick försiktigt upp för trappan. Inne på Markus rum såg han en mobiltelefon. Han tog sig friheten att läsa igenom alla sms. Ett sms fångade speciellt hans uppmärksamhet.
Markus, vi måste träffas på piren ikväll för att göra du vet vad.
Sofia
06-04-01
Nu var det bråttom! Markus och Sofia planerade något skumt! Vad skulle Klasse göra? Ett kort ögonblick funderade han på att göra det enda rätta, att ringa efter förstärkning, men sedan när kommissarien började tänka efter så ville han sköta gripandet själv. För tänk vilka rubriker det kunde bli, Klasse riktigt såg löpsedlarna framför sig: ”Modig kommissarie stoppar bombattentat vid piren.” Sådana rubriker ville han inte missa! Han skulle ju bli känd över hela Sverige och få sitta med i alla möjliga TV-soffor. Nej, nu var det kommissarie Klasse som skulle ordna upp biffen själv!
Klasse köpte lite proviant (Big Mac & Co) och begav sig till det som han befarade snart skulle bli brottsplatsen, piren. Han satte sig på en lagom stor sten för att invänta de båda ungdomarna. Han hade sin pistol i hölstret och han var hela tiden beredd att använda den. För vem vet, de båda slynglarna kanske var beväpnade. Klasse hade verkligen tänkt på allt, enligt honom själv. Han hade sin Big Mac, han hade sin pistol och han hade kaffe för att hålla sig vaken. Det enda han saknade var tålamod. Han satt där väldigt länge på sin sten och huttrade, för det var ingen varm aprildag. Molnen var mörka och det var regn i luften. Efter några timmar så hade Klasse allvarliga funderingar på att lämna piren. Det var ju nästan midnatt, så sent skulle de väl inte dyka upp? Klasse bestämde sig för att lämna piren, men innan han gjorde det så tänkte han säga några väl valda ord till herren i himlen. Han knöt näven och ställde sig upp, men innan han hann förbanna Fadern så fick han det själv ganska hett om öronen. Där uppe i luften så såg han ett flygplan. Men det var inte själva flygplanet som var så förbluffande, det var banderollen som hängde baktill på planet. På banderollen så fanns den välkända ramsan: ”April, april din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill!”
Planet flög ner och landade på piren. I planet så satt Klara, Klaras mamma, Sofias mamma Ann-Charlotte, Markus och sist men inte minst så satt Sofia där.
– April, april din dumma sill vi kan lura dig vart vi vill! skrek de och de tjöt av skratt.
Som de hade lurat Klasse! Hans första riktigt stora fall som kommissarie var bara ett stort aprilskämt!
– Där fick vi dig allt, sade Markus.
– Nja, jag förstod nog allt hela tiden att det var ett aprilskämt, försökte Klasse.
– Ånej, försök inte nu! Det är klart att du gick på det! sade Klaras mamma.
– Kanske, muttrade Klasse vars stolthet nu var helt krossad. Jag trodde att det någon gång skulle hända något spännande i Skogsgläntan, men jag tog visst fel…
Så här kan det gå till när man vill muntra upp stämningen i ett litet samhälle. Invånarna fick något att skratta åt i flera år. Det var nåt nytt man kunde ta upp och prata om när man hade brist på samtalsämnen, det var ju något som förutom vädret roade alla medborgare. För alla kände ju till det och alla tyckte att det var mycket lustigt. Alla utom en då förstås. Kommissarie Klasse återhämtade sig aldrig efter skämtet. Istället så bytte han kön och blev nunna i Toscana.
onsdag 4 mars 2009
Yeah, she's ugly but she sure can cook
Antagligen är jag ganska ensam om att tycka om den gamla dängan "If You Wanna Be Happy" med Jimmy Soul. Varje gång jag har spelat upp den för en vän har denne tittat lite osäkert på mig och undrat om jag menar allvar. Självklart har jag alltid menat allvar. För ungefär ett år sen spelade jag låten väldigt frekvent och varje gång frambringade den stora leenden i mitt annars bistra ansikte. Det är en låt som gör en glad helt enkelt. Vill du muntras upp rekommenderar jag dig därför att trycka på playknappen nedan.
Något man kan fundera över är texten. Jag antar att den är med glimten i ögat och därför inte bör tas på så stort allvar. Generaliseringarna jagar ikapp med handklappningarna och givetvis är det ingen text man ska leva sitt liv efter. Ändock tycker jag att det är en skön kontrast till dagens hiphopartiser i stora pälsar och bling bling vars texter ofta handlar om bitches och att playa dessa. Jimmy Soul sjunger istället om livslånga förhållanden och ett tryggt familjeliv, hedervärt även om texten ur andra aspekter inte är särskilt vettig. Men så var det också 1963, en annan tid med andra ideal.
Något man kan fundera över är texten. Jag antar att den är med glimten i ögat och därför inte bör tas på så stort allvar. Generaliseringarna jagar ikapp med handklappningarna och givetvis är det ingen text man ska leva sitt liv efter. Ändock tycker jag att det är en skön kontrast till dagens hiphopartiser i stora pälsar och bling bling vars texter ofta handlar om bitches och att playa dessa. Jimmy Soul sjunger istället om livslånga förhållanden och ett tryggt familjeliv, hedervärt även om texten ur andra aspekter inte är särskilt vettig. Men så var det också 1963, en annan tid med andra ideal.
tisdag 3 mars 2009
Skalman visar prov på stort musikbibliotek
Att karaktärerna i Bamse är seriefigurer helt i min smak har det aldrig varit några tvivel om. Nu visar den gamle och vise sköldpaddan Skalman återigen prov på hur saker och ting bör vara. Med en musiksamling som omfattar inte mindre än 30 000 timmar musik råder det egentligen ingen tvekan om vilken sida han står på i IPRED-debatten och The Pirate Bay-rättegången. Den gamle sköldpaddan har inte bara knarkat i sin ungdom, såhär på senare dagar verkar han även ha börjat med fildelning. Vad än Charlotta Borelius säger så är någon annan slutsats inte rimlig att dra.
måndag 23 februari 2009
Konsten att säga "halli hallå" när det passar
Att den ädlaste av hälsningsfraser, "Halli hallå", myntas åtskilliga gånger av Ulf i TV-serien Kvarteret Skatan är ingen hemlighet. Jag känner därför ett kall att samla, om inte alla, så i alla fall många av dessa odödliga ögonblick. Om inte klippen tas bort från tuben så finns de två första exemplen här nedan och jag kommer sakta men säkert fylla på med mer. För att det hela ska bli mer förståeligt och förhoppningsvis då också roligare ger jag en kort förhistoria inför varje klipp.
Ulf och Kristina har stambyte i hemmet och söker därför en plats att bo under tiden. Samtidigt har Magnus och Frida problem med sitt slentrianmässiga förhållande och bestämmer sig för att testa någon form av rollspel på krogen. Det hela slutar inte som Frida tänkt sig och klippet tar vid när paret äntrar sin lägenhet...
Ulf och Kristina har nu gjort sig hemmastadda i Magnus och Fridas hem. Lite för hemmastadda kanske...
För att avsluta inlägget på bästa sätt måste jag naturligtvis dra till med följande avskedsfras:
Hallihallådå!
Ulf och Kristina har stambyte i hemmet och söker därför en plats att bo under tiden. Samtidigt har Magnus och Frida problem med sitt slentrianmässiga förhållande och bestämmer sig för att testa någon form av rollspel på krogen. Det hela slutar inte som Frida tänkt sig och klippet tar vid när paret äntrar sin lägenhet...
Ulf och Kristina har nu gjort sig hemmastadda i Magnus och Fridas hem. Lite för hemmastadda kanske...
För att avsluta inlägget på bästa sätt måste jag naturligtvis dra till med följande avskedsfras:
Hallihallådå!
fredag 20 februari 2009
Fällor vid studier
Vareviga kväll den här veckan har jag satt mig vid datorn för att skriva klart min romananalys av Den unge Werthers lidanden. Vareviga kväll har det slutat med ungefär samma resultat - slösurf, msn och lite bloggande. Det här är inte första gången det händer, fenomenet är något som dyker upp varje gång det är ett stort inlämningsarbete på tapeten och jag tror inte att jag är ensam om problemet. En naturlig fråga på det här är; varför lär man sig inte av sina tidigare misstag? Jag borde vid det här laget enligt empirisk idélära ha lärt mig hur jag ska gå till väga för att inte fastna i lättjans trevliga men ack så förrädiska bojor. Jag har dessvärre inte lärt mig någonting av mina misstag. För att jag ska göra det tänkte jag därför göra en liten lista. Kanske kan en stackars student lära sig något av den, kanske inte. Här är den i alla fall:
Listan är långtifrån fulländad men jag känner att jag har kommit till en insikt. Nästa gång det nalkas inlämningsarbete, då sätter jag mig i tysta rummet direkt efter skolan och skriver mitt arbete för hand. På det gamla hederliga viset, som det ska vara. Så tänkte jag i och för sig förra gången också...
För att få ditt skolarbete gjort bör du inte...
...ha på medryckande musik. Risken för att du ställer dig upp och skakar på höfterna är alldeles för stor.
...ha en gitarr eller annat musikframbringande don i knät. Du kommer antagligen lägga mer tid på mollpentan än dina studier.
...ha msn uppe. Irriterande människor kommer skriva till dig precis när du får ett uppslag och vips så är inspirationen som bortblåst igen.
...ha en för bekväm sittplats. Risken att John Blund tar med dig till drömmarnas land ökar då avsevärt. Själv har jag under den här veckans studieaktiviteter blivit medtagen inte mindre än två gånger. Då inkluderar jag inte de gånger han tagit med mig under skoltid.
...ha en blogg. Jag sitter till exempel just nu och slösar bort dyrbar tid från min romananalys.
...ha en fungerande internetuppkoppling överhuvudtaget. Det finns ju andra bloggar och hemsidor man kan vara inne på.
...ha sovit mindre än 4 timmar natten innan. Som sagt, John Blund är ständigt närvarande när man gör sina studier.
...ha skjutit upp allting till efter midnatt. Då kommer du antagligen sova mindre än 4 timmar och morgondagens studier blir därmed ingen dans på rosor.
...ha en dator att sitta vid. Så mycket kul att göra på den, hur kan man då lägga fokus på några oviktiga läxor?
Listan är långtifrån fulländad men jag känner att jag har kommit till en insikt. Nästa gång det nalkas inlämningsarbete, då sätter jag mig i tysta rummet direkt efter skolan och skriver mitt arbete för hand. På det gamla hederliga viset, som det ska vara. Så tänkte jag i och för sig förra gången också...
onsdag 18 februari 2009
Fel angående Matt
Det påpekades efter förra inlägget att soffjakten troligtvis var en engångsföreteelse. Så långt tänkte jag inte när jag skrev inlägget och får därför erkänna att jag hade fel. Det nya introt kommer inte innebära mer lättförtjänta pengar för Matt Groening, det nya introt har tillkommit av en ädlare anledning än så. Det ska helt enkelt vara bättre än det föregående. Om resultatet har blivit lyckat är upp till var och en att avgöra men det har i alla fall inte tillkommit på grund av girighet som jag antydde igår. Jag ber om ursäkt om någon har tagit illa upp för mitt lilla felsteg.
tisdag 17 februari 2009
Groenings krispaket vid idétorka
Innan någon börjar läsa texten kan jag rekommendera er att kolla på följande videoklipp, vilket inlägget sedan ska handla om:
Det var faktiskt väldigt längesedan jag såg på de gula människorna i "The Simpsons". Jag tror det rör sig om en så lång tid att senaste gången var när filmen gick på bio. Likväl är jag upprörd över det nya intro som finns att beskåda ovan och skrivs om här. Kalla mig konservativ men vad i helvete är det för vits med att byta ut det gamla? Är det kul att under 40 sekunder få se familjens jakt på sin soffa? Personligen tycker inte det är speciellt roande.
Vidare undrar jag också om det utökade introt innebär förkortade program. Jag vet ingenting om det men jag skulle inte bli speciellt förvånad om det är så. De senaste säsongerna har väl varit svåra att fylla med ordentligt innehåll (återigen, jag vet egentligen ingenting om det då jag inte sett dem) och därför kortar man ner den egentliga programtiden genom att förlänga introt. På så sätt behöver man inte lägga lika mycket krut på de egentliga programmen. En briljant idé av Matt Groening som antagligen kommer skratta hela vägen till banken.
Det var faktiskt väldigt längesedan jag såg på de gula människorna i "The Simpsons". Jag tror det rör sig om en så lång tid att senaste gången var när filmen gick på bio. Likväl är jag upprörd över det nya intro som finns att beskåda ovan och skrivs om här. Kalla mig konservativ men vad i helvete är det för vits med att byta ut det gamla? Är det kul att under 40 sekunder få se familjens jakt på sin soffa? Personligen tycker inte det är speciellt roande.
Vidare undrar jag också om det utökade introt innebär förkortade program. Jag vet ingenting om det men jag skulle inte bli speciellt förvånad om det är så. De senaste säsongerna har väl varit svåra att fylla med ordentligt innehåll (återigen, jag vet egentligen ingenting om det då jag inte sett dem) och därför kortar man ner den egentliga programtiden genom att förlänga introt. På så sätt behöver man inte lägga lika mycket krut på de egentliga programmen. En briljant idé av Matt Groening som antagligen kommer skratta hela vägen till banken.
Omtapetsering på Kung Gösta
Det kanske märks att Kung Göstas skriverier precis har tapetserats om, om man nu kan uttrycka sig så vad gäller bloggar och andra internetsidor. Min gode vän Hampus har stått för den i mitt tycke mycket stiliga headern och för det är jag mycket tacksam. Själv har jag i min tur lyckats placera den på ett lämpligt ställe; högst upp i mitten. Om folk inte ser vad bilden till vänster om texten föreställer så kan jag berätta att det är en byggnad som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Quality Hotel står det på det arkitektoniska mästerverket och det är naturligtvis Eurostop, i folkmun kallat stoppet, vi talar om. Inuti denna byggnad finns diverse olika mer eller mindre nödvändiga butiker och utanför sker försäljning som för många ungdomar slutat i stor lycka men även en del snedsteg. Det här är naturligtvis fakta som de allra flesta redan känner till och inget vi behöver gå in närmare på.
Jag känner mig faktiskt lite stolt över den nya designen och troligtvis kommer jag sitta och glo på den resten av kvällen istället för att göra det jag borde göra, nämligen analysera den gamla boken Den unge Werthers lidanden. Avslutningsvis kan jag bjuda på vad jag suttit och lyssnat på medan jag tapetserat om här på Kung Göstas skriverier; The Hold Steady. Lyssna och njut av detta ljuva stycke musik! Skulle du mot förmodan tycka att sångaren har en förjävlig sångröst kan du givetvis stänga av.
Jag känner mig faktiskt lite stolt över den nya designen och troligtvis kommer jag sitta och glo på den resten av kvällen istället för att göra det jag borde göra, nämligen analysera den gamla boken Den unge Werthers lidanden. Avslutningsvis kan jag bjuda på vad jag suttit och lyssnat på medan jag tapetserat om här på Kung Göstas skriverier; The Hold Steady. Lyssna och njut av detta ljuva stycke musik! Skulle du mot förmodan tycka att sångaren har en förjävlig sångröst kan du givetvis stänga av.
torsdag 5 februari 2009
Det här med siffror och besökare
För ett tag sedan lyckades jag lista ut hur man kollar antalet besökare här. Google Analytics var svaret och nu sitter jag varje kväll klockan 00.00 bänkad för att kolla hur många som besökt min blogg. Jag har än så länge statistik för 12 dagar och på dessa 12 dagar har hela 57 (!) personer besökt min blogg. För mig känns det som en sjuk siffra och den innebär att om det fortsätter i samma takt kommer min blogg någon gång kring år 7200 att passera 9 miljoner besökare, ett besökarantal större än Sveriges nuvarande population av homo sapiens sapiens . Om sisådär 478 år kommer min blogg ha haft mer besökare sammanlagt än vad Blondinbella enligt bloggportalen har i veckan, inte heller det är så dåligt!
Frågan är dock om det inte kommer ta ännu kortare tid innan jag passerar den magiska blondinbellagräns jag precis nämnt. Bloggaren Stefan Stenudd lyfter nämligen fram intressanta siffror här i vilka det ifrågasätts om Bella verkligen har så många besökare. Ska man till exempel tro bloggtoppen så halveras nästan antalet år innan jag når ett totalt besökarantal som klår blondinbellas antal av veckoliga besökare.
Om efterfrågan finns på mer statistik angående min blogg (gissar att utbudet är rätt mycket större än efterfrågan i det här fallet) så är det bara att säga till. Allt från vilka webbläsare besökarna använt till vilka länder de kommer ifrån finns att avläsa på Google Analytics, min nya gullegris vad gäller siffror och statistik.
Frågan är dock om det inte kommer ta ännu kortare tid innan jag passerar den magiska blondinbellagräns jag precis nämnt. Bloggaren Stefan Stenudd lyfter nämligen fram intressanta siffror här i vilka det ifrågasätts om Bella verkligen har så många besökare. Ska man till exempel tro bloggtoppen så halveras nästan antalet år innan jag når ett totalt besökarantal som klår blondinbellas antal av veckoliga besökare.
Om efterfrågan finns på mer statistik angående min blogg (gissar att utbudet är rätt mycket större än efterfrågan i det här fallet) så är det bara att säga till. Allt från vilka webbläsare besökarna använt till vilka länder de kommer ifrån finns att avläsa på Google Analytics, min nya gullegris vad gäller siffror och statistik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
