Tankar och tankar

Jag har nu försökt påbörja det här inlägget på flera olika sätt. Inget försök har varit bra, alla har varit åt helvete. Jag vet inte varför det blir så eftersom jag för en gångs skull känner att jag faktiskt har något att skriva. Kanske beror min oförmåga att skriva en vettig inledning just på det faktumet; jag har mycket att skriva men vet inte hur jag ska göra det. Det här är utan tvekan ett mycket vanligt dilemma. Alla går omkring och bär på stora och små tankar, väldigt få är duktiga på att sätta ord på dem. Dessa väldigt få är i regel författare, poeter eller någon annan form av ordsättare. När jag tänker efter behöver det inte bara vara ord som ger våra tankar form, det kan vara en tavla, en melodi eller vad fan som helst. Alla dessa ting är på olika sätt uttryck för saker som alla bär inom sig men inte alla kan få ut.

Det finns också många saker folk bär inom sig som verkligen inte får komma ut, minnen såväl som tankar. Ibland kan man få väldigt lustiga impulser som man känner att man bara måste, men verkligen inte borde, utföra. I egenskap av förtroendeperson i min klass får jag under nästan varje klassråd kliva fram till katedern och säga några ord. Orden brukar stå på ett papper jag skummat igenom fem minuter innan klassrådet och skulle en erfaren föredragshållare se mig skulle han troligtvis kunna ge mig en hel del goda råd. Först och främst skulle han kunna säga hur jag ska göra för att fånga klassens intresse. Inte för att det är mitt problem om de inte känner till att det är studiedag vecka 23, men ibland kan det faktiskt vara ganska frustrerande om de inte lyssnar. Under ett sådant frustrationsmoment förra året hände det att jag fick en tankeimpuls. En i mitt tycke ganska läskig sådan Jag kände att jag bara måste knäppa upp skärpet och dra ner byxorna, just där, framför hela klassen. Mina prickiga kallingar kunde jag behålla på, men byxorna ville ner och det var både mina tankar och gravitationen som tänkte se till att det skulle bli så. Under hela klassrådet kämpade jag mot denna impuls och till slut vann jag lyckligtvis striden.

Jag klarade klassrådet med byxorna på men det var verkligen inte långt ifrån att det hade slutat annorlunda. Hur hade reaktionerna blivit om jag dragit av mig byxorna? Troligtvis hade folk tittat snett på mig. Väldigt snett. Detta trots att alla någon gång troligtvis har varit i liknande situationer. Inte nödvändigtvis framför sin klass i full koncentration för att behålla sina brallor på, men kanske tillsammans med sin kompis i full koncentration för att inte helt utan anledning ge denne en knytnäve i ansiktet. Eller ensam med sin mamma med huvudet fullt av tankar som säger "kyss henne, kyss henne!". Eller varför inte helt ensam på en bro med tanken att man kanske borde hoppa ner på motorvägen 20 meter nedanför, trots att man aldrig tidigare funderat på självmord eller inte är det minsta olycklig.

Vad jag vill ha sagt med det här är nog att det finns två sorters tankar som aldrig riktigt förmår att komma upp till ytan. Dels finns de som maler i medvetandet för jämnan men som är väldigt svåra att ge uttryck för, även om man skulle vilja. Sedan finns de som verkligen inte får komma längre än till tankestadiet, ty skulle de göra det så blir man idiotförklarad. Kanske, det här är väldigt vilda och högst ovetenskapliga spekulationer, går de båda tanketyperna hand i hand. För att klara av att ge uttryck för den förstnämnda tanketypen, måste man då även ta sig friheten att ge uttryck för den andra?

Jag tror jag ska gå ner och slänga televisionen i väggen.