Jag vet inte om det finns något som helst intresse för dessa gamla texter, men eftersom jag hade lust att uppdatera här men ingen ork att skriva nytt så lägger jag in en uppsats från årskurs 7 i ämnet svenska. Uppgiften var att skriva en deckare, läs och fröjdas så gott det går.
I den lilla byn Skogsgläntan brukade det inte hända särskilt mycket. Omvärlden betraktade byn på ungefär samma sätt som en tonåring betraktar TV-programmet Antikrundan, vilket betyder att de var helt ointresserade. Och varför skulle de egentligen vara intresserade? För vem är intresserad av en by med färre invånare än det finns Rocky filmer (i alla fall nästan)? Vem är intresserad av en by med rakt igenom hederliga människor? Vem är intresserad av en by där alla känner alla? Vem är intresserad av en by där inte ens de skummaste typerna har hjärta att köra mot rött ljus?
Polisen var i alla fall inte intresserad. De menade att det inte behövdes någon polisstation när det ändå inte begicks några brott. Men, det fanns i alla fall en ansvarstagande medborgare i Skogsgläntan. Hans riktiga namn var Lycklige Lukas, men i folkmun brukade han bara kallas Klasse. Som den ansvarstagande medborgare han var så hade han helt själv tagit på sig ansvaret att hålla bovar och banditer borta från Skogsgläntan. Han hade lyckats bra i flera år, men dagen efter den tredje månadens sista dag så började det hända underliga saker i den lilla byn…
– Kommissarie Lukas här, svarade kommissarien när det tidigt på morgonen ringde på hans mobil.
– Ja hej, det är Ann-Charlotte Svensson. Jag ringer för att berätta att min dotter Sofia har försvunnit, svarade en kvinnoröst oroligt i andra änden.
– Jaså, det låter inte så bra. Hur länge har hon varit försvunnen? sade Klasse och kände sig nästan som en riktig kriminalkommissarie.
– Sen igår kväll. Hon sa att hon skulle gå till Klara, som är hennes bästa kompis. Hon brukar ofta göra det, men hon brukar alltid komma hem i god tid. Det är klart, en gång i somras så…
– Jaja, det är nog inte så farligt, avbröt Klasse. Att komma hem lite sent och att sova över hos en kompis är ett normalt beteende för flickor i tonåren.
– Jaja, det är klart. Men Sofia brukar alltid komma hem i tid.
– Jag lovar att kolla upp det.
Kommissarie Klasse kände sig väldigt nöjd med sin insats i luren. Han hade aldrig varit med om några sådana telefonsamtal tidigare, han brukade ju bara få SOS-samtal när dagisbarnen brände bullarna och brandlarmet gick. Men ändå så tyckte han att han hade lyckats med att både lugna ner sin klient litegrann och att låta som om han tog fallet på största allvar. Därför så tyckte han att det skulle bli spännande med något riktigt stort fall. Han kände sig som om han vore Kurt Wallander på jakt efter någon riktigt råbarkad mördare.
Med tjänstevapnet laddat, blåljuset på och den egentillverkade polisbrickan perfekt putsad på bröstet så körde han iväg i sin gamla Volvo 240. Pulsen låg på max. Han var på väg till Klara Anderssons hus. Nu sjutton skulle han visa vad han gick för som kommissarie!
Familjen Andersson bodde väldigt fint. De ägde en gammal bondgård, ett falurött hus med vita knutar. De hade en stor trädgård med äppelträd, körsbärsträd och en massa andra fruktträd. De hade säkert tillräckligt med fruktträd för att starta ett musteri likt det i Kivik. Detta var dock inget som lockade makarna Andersson då de båda var läkare och klarade sig bra på den lönen. Kommissarien träffade Klaras mamma när hon stod och donade lite i trädgården.
– Nej, Sofia har inte varit här, svarade hon när kommissarien frågade. Det var väldigt länge sedan hon var här faktiskt. Jag börjar faktiskt misstänka att Klara och Sofia har blivit lite osams.
– Det var konstigt, Ann-Charlotte sade ju att Sofia hade varit hemma hos er igår. Är du säker på att hon inte var det?
– Ja, jag är säker till hundra procent. Du kan få tala med Klara också om du vill.
– Ja, det skulle vara bra att göra.
Nu blev Kommissarie Klasse lite bekymrad. Varför ljög egentligen Sofia om att hon gick till Klara? Kanske var inte Sofia den hederliga medborgare som alla trodde att hon var? Hon kanske skötte hela den Sicilianska maffian ifrån sitt tillhåll i Skogs- gläntan? Eller tänk om det i själva verket var hon som mördade Olof Palme? Kommissarien anade helt klart ugglor i mossen. Kanske skulle Klara kunna ge några intressanta upplysningar.
– Vad har du att säga om Sofia Svensson? frågade kommissarien i en väldigt allvarlig stämma.
– Tja, hon är väl rätt trevlig och så, svarade Klara lite nonchalant.
– Brukar du ofta umgås med henne?
– Det händer väl, svarade Klara lika ointresserat.
– Din mamma sa att du och Sofia inte brukar vara med varandra så mycket längre, hon trodde till och med att ni var lite osams. Vad har du att säga om det?
– Det stämmer kanske. Innan var vi typ med varandra varje dag, men efter att hon träffade den där Markus så har jag knappt träffat henne.
– Vem är den där Markus?
– Det är hennes pojkvän. Jag hatar verkligen honom! Han tror att han är så himla bäst på allting! Jag är säker på att han har något skumt för sig!
– När träffade hon honom då?
– Det var på en fotbollscup. Jag tror att det var den första mars.
– Alltså exakt en månad sedan då. Du vet händelsevis inte var den här Markus bor?
– Jo, han bor i Hallonköping. Det ligger ungefär någon mil härifrån.
Nu hade kommissarien fått ett ytterst hett spår! Den där Markus verkade väldigt misstänkt! Han hade säkert något skumt för sig som Klara sa. Klasse misstänkte nu att Sofia och Markus förberedde något stort, kanske ett bankrån a la Norrmalmstorg eller något ännu värre. Här gällde det att vara skarp i sinnet och flink i fingrarna, kommissarien hade något stort på tråden!
Egentligen så borde kommissarien haft ganska svårt att hitta Markus. För det första så hade kommissarien begått det stora misstaget att inte ta reda på hans efternamn, för det andra så hade han inte fått Markus adress. Klasse hade alltså missat två detaljer som är ganska viktiga när man försöker hitta en person. Men nu hade den ovanligt klumpiga kommissarien den stora turen att Hallonköping inte var mycket större än Skogsgläntan. Kommissarien hade också den stora turen att det bara fanns en Markus i Hallonköping. Det var kanske inte en slump att kommissarien döptes till Lycklige Lukas!
Hemma hos Markus så var det helt tomt. Inte en själ befann sig i det lilla huset. Istället för att snällt vänta på att någon kom så bestämde kommissarie Klasse sig för att göra en husrannsakan. Egentligen hade han ju inget tillstånd, men efter alla deckare han sett på TV så visste han att man alltid hittade något intressant under en otillåten husrannsakan.
Klasse smög in i huset ytterst försiktigt. Han hade dragit sitt tjänstevapen. Han kände sig som en riktig kommissarie i någon deckare, det enda som saknades var den läskiga musiken. Han trippade lätt som en fjäder genom hallen. Han undersökte hela bottenplanet systematiskt, men han hittade ingenting. Han gick försiktigt upp för trappan. Inne på Markus rum såg han en mobiltelefon. Han tog sig friheten att läsa igenom alla sms. Ett sms fångade speciellt hans uppmärksamhet.
Markus, vi måste träffas på piren ikväll för att göra du vet vad.
Sofia
06-04-01
Nu var det bråttom! Markus och Sofia planerade något skumt! Vad skulle Klasse göra? Ett kort ögonblick funderade han på att göra det enda rätta, att ringa efter förstärkning, men sedan när kommissarien började tänka efter så ville han sköta gripandet själv. För tänk vilka rubriker det kunde bli, Klasse riktigt såg löpsedlarna framför sig: ”Modig kommissarie stoppar bombattentat vid piren.” Sådana rubriker ville han inte missa! Han skulle ju bli känd över hela Sverige och få sitta med i alla möjliga TV-soffor. Nej, nu var det kommissarie Klasse som skulle ordna upp biffen själv!
Klasse köpte lite proviant (Big Mac & Co) och begav sig till det som han befarade snart skulle bli brottsplatsen, piren. Han satte sig på en lagom stor sten för att invänta de båda ungdomarna. Han hade sin pistol i hölstret och han var hela tiden beredd att använda den. För vem vet, de båda slynglarna kanske var beväpnade. Klasse hade verkligen tänkt på allt, enligt honom själv. Han hade sin Big Mac, han hade sin pistol och han hade kaffe för att hålla sig vaken. Det enda han saknade var tålamod. Han satt där väldigt länge på sin sten och huttrade, för det var ingen varm aprildag. Molnen var mörka och det var regn i luften. Efter några timmar så hade Klasse allvarliga funderingar på att lämna piren. Det var ju nästan midnatt, så sent skulle de väl inte dyka upp? Klasse bestämde sig för att lämna piren, men innan han gjorde det så tänkte han säga några väl valda ord till herren i himlen. Han knöt näven och ställde sig upp, men innan han hann förbanna Fadern så fick han det själv ganska hett om öronen. Där uppe i luften så såg han ett flygplan. Men det var inte själva flygplanet som var så förbluffande, det var banderollen som hängde baktill på planet. På banderollen så fanns den välkända ramsan: ”April, april din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill!”
Planet flög ner och landade på piren. I planet så satt Klara, Klaras mamma, Sofias mamma Ann-Charlotte, Markus och sist men inte minst så satt Sofia där.
– April, april din dumma sill vi kan lura dig vart vi vill! skrek de och de tjöt av skratt.
Som de hade lurat Klasse! Hans första riktigt stora fall som kommissarie var bara ett stort aprilskämt!
– Där fick vi dig allt, sade Markus.
– Nja, jag förstod nog allt hela tiden att det var ett aprilskämt, försökte Klasse.
– Ånej, försök inte nu! Det är klart att du gick på det! sade Klaras mamma.
– Kanske, muttrade Klasse vars stolthet nu var helt krossad. Jag trodde att det någon gång skulle hända något spännande i Skogsgläntan, men jag tog visst fel…
Så här kan det gå till när man vill muntra upp stämningen i ett litet samhälle. Invånarna fick något att skratta åt i flera år. Det var nåt nytt man kunde ta upp och prata om när man hade brist på samtalsämnen, det var ju något som förutom vädret roade alla medborgare. För alla kände ju till det och alla tyckte att det var mycket lustigt. Alla utom en då förstås. Kommissarie Klasse återhämtade sig aldrig efter skämtet. Istället så bytte han kön och blev nunna i Toscana.
Efter en snabb googling på korv (fråga mig inte varför) så hittade jag en synnerligen vacker hemsida med adressen http://hem.passagen.se/rasmund/index.htm. Det kan inte utläsas där, men trycker man på länken kommer man till inget annat än Korvklubbens egenhändigt komponerade hemsida. Designen är nästan värre än asfaltlöparens, en sida min lärare i aktiekunskap tipsade om, men jag tycker inte det förtar någonting av Korvklubbens trovärdighet. Tvärtom höjer det min respekt för dem då de utan att skämmas låter just korven stå i centrum och när den inte gör det så har de i alla fall den till falukorven mycket passande gula färgen i bakgrunden. Gul som i senap, skulle man kunna säga.
