En gammal julsaga

Såhär i juletider känner jag att jag måste komma med ett lite juligt inlägg. Då min inspiration inte är den bästa så gör jag helt enkelt så att jag publicerar en berättelse jag skrev i årskurs sex. Uppgiften var att skriva en historia som utspelar sig vintertid och jag skrev min vana trogen en historia 2-3 gånger längre än övriga klasskamraters, vilket inte var så fördelaktig när vi sedan läste upp berättelserna högt för en lågstadieklass. Antagligen var det ingen som kunde följa med i handlingen eller uppskatta det så vackra och poetiska språket, men jag vill tro att det är enklare såhär i skriftlig form.

Jag skrev berättelsen samtidigt som jag var inne i en Sagan om ringen-period. Man kan ganska tydligt se att jag hämtat inspiration från trilogin, exempelvis i hönan Henry som hela tiden rimmar vilket kan jämföras med Tom Bombadill som säger allting på vers. Den mystiska Thornskogen är inspirerad av de otaliga mystiska skogar som finns i Tolkiens värld och älgen som för Bertil till Elrimberget är den här berättelsens motsvarighet till Rohirrims hästar. Även själva resandet och det faktum att det är parallella historier som berättas är inspirerat av brödraskapets äventyr.

Nu finns det inte så mycket mer att säga om berättelsen. Det enda jag har redigerat från originalutgåvan är tempus på vissa verb och "värkar" till "verkar". Om någon tycker den låter intressant så är det bara att börja läsa i inlägget nedanför.

Bertil och Lingon

(Skriven av Kung Gösta i årskurs sex)

Solen steker, vindarna smeker, Bertil och Lingon kommer och leker.
”Vad kul det ska bli att gå på julmarknad” sa Lingon med ett glatt leende. ”Jag har längtat efter det hela december.” Så gick de och pratade ett tag på väg till marknaden. De gick hand i hand tillsammans på Sockerbagargränden. När de kom fram så blev de så tagna av den fina atmosfären. Bjällror, ljus, tomtenissar, lotterier, chokladhjul och mycket mer. Först så gick de till chokladhjulet.
”Jag tar nummer 27, det är ju mitt favoritnummer” sa Bertil. Och det var bra att han tog det numret för han vann en stor chokladbit. ”Jag stoppar den i fickan och sparar till senare” sa Bertil med ett glatt leende.

Så gick de där i både en och två timmar tills det att Lingon fick syn på något.
”Titta, den där vill jag åka” sa Lingon och pekade på en julskrinda. Och innan någon hann säga ”Charlotta, gå ner från bordet och sätt dig på din stol” så satt Lingon på julskrindan.

”Jag undrar var Lingon kan vara” tänkte Bertil. ”Han kanske gick till affären där dom säljer kaffekoppar?” Där var han inte och inte heller i lotteriet eller chokladhjulet. Han var ju på julskrindan, där det just då utspelade sig ett litet drama.

”Har du inga pengar?!” skrek han som körde skrindan. ”Då måste jag slänga ut dig!” Och det gjorde han. På första bästa sten blev Lingon avkastad. I samma stund började Bertil på allvar bli lite orolig. Var kunde Lingon vara? Bertil tänkte att han nog inte var kvar på marknaden. Så Bertil lämnade marknaden och gick in i Thornskogen.

Fakta: Thornskogen är den stora skogen i staden. Det växer inga barrträd där, det är nämligen en lövskog. Thornskogen ligger nära bonden Bolivars gård. En dag när Bolivar skulle mata sina hönor så rymde hönan Beata. Det berättas om att Beata gifte sig med en örn mitt inne i Thornskogen och att dom fick cirka 100 små kycklingar. Så efter detta så finns det många stora hönor i denna skog, och det var också en sådan här muterad höna som Bertil träffade på när han kom in i skogen.

”Hönan Henry är en höna, äter gärna en liten böna” sjöng hönan Henry med en glad melodi.
”Hejsan du från huvudstaden, hoppas du kan slicka bladen” sa Henry när han hälsade på Bertil.
”Hej, vem är du?” frågade Bertil.
”Jag är den lilla hönan Henry, och jag spelar gärna memory.”
Som ni kanske har märkt så rimmar Henry hela tiden, och det beror på att han är poet.
”Har du möjligtvis sett någon som har långt och rufsigt hår och är i min ålder?” frågade Bertil.
”Långt och rufsigt inte sett, fråga snälla Calle Plätt.”
”Okej, tack och hej.”
”Vilken underlig person, han har nog ett hål i skon.”

”Var är jag?” sa Lingon för sig själv. ”Vem är jag?” Lilla Lingon hade tappat minnet efter att han slog i huvudet i stenen. Han fumlade runt bland bergen och hälsade på många djur. Ett exempel:

”Hejsan, vad du ser konstig ut” sa Lingon till en björn.
”Morrrr!”
”Du vet händelsevis inte vem jag är?”
”Morrrrrrrrrr!” morrade björnen tillbaka.
”Kan du inte prata pojk? Du verkar rätt dryg” sa Lingon.
”Morrrrrrrrrrrrrrrrrrr!” morrade björnen och sprang efter Lingon. Då sprang Lingon genom jaktmarken med både björn och jägarnas pistolkulor efter sig. Björnen kom närmre Lingon. Fem meter ifrån... Fyra meter ifrån... Tre meter ifrån... Två meter ifrån... En meter ifrån... PANG! Björnen hade blivit skjuten.
”Puh, äntligen blev jag av med den där aggresiva pojkvasken” sa Lingon lättat.

”Calle! Calle Plätt! Var är du?!” skrek Bertil för full hals.
”Här är jag!” skrek Calle Plätt från en stor ek. ”Jag bor här, inne i den stora eken! Kom hit och smaka lite plättar vet jag!”
Och så blev det. Bertil gick till Calle och åt lite plättar. När dom satt där och hade som allra trevligast frågade Calle: ”Vad är det som för dig till Thornskogen en sån här härlig decemberdag?”
”Det är så att min kompis Lingon har kommit bort och jag försöker hitta honom. Han har långt och rufsigt hår. Har du sett honom?”
”Ja, det kan jag faktiskt ha gjort. Han åkte på en skrinda mot Elrimberget. Det var för några timmar sen.”
”Ja, det måste vara Lingon. Han mumlade något och pekade mot en skrinda och sen dess har han varit försvunnen. Du sa att han åkte mot Elrimberget, vad är det för berg?”
”Det är berget där det alltid är dag. Om man är på toppen av berget så somnar man inte förrän man kommer ner. Det sägs att det bor en eremit på toppen som aldrig sett en enda människa eller har sovit en endaste blund.”
”På tal om att sova, är det inte dags att sova nu?” sa Lingon och gäspade.
”Jovisst. Du får gärna sova här i natt.”
Så kröp dom till kojs. Bertil låg länge och funderade på var Lingon kunde vara. Var han hos eremiten? Kanske han fumlar runt bland bergen? Kanske någon annanstans.

Lingon var uppe bland bergen, men han fumlade inte omkring. Han hade gjort en lägereld och grillade björnen till en delikat kvällsmat. Han gick sedan in i den (som tur var) döda björnens grotta för att sova.
”Gäsp! Vilken härlig morgon!” sa Lingon för sig själv när han vaknade. ”Nu kan jag vara vaken i flera dagar!” Han anade inte hur rätt han hade. Så fortsatte Lingon sin vandring upp på Elrimberget. Han gick i flera kilometer innan han stannade för att vila. Han åt lite bark och muttrade något i stil med ”det är godare med björn”. När han ätit sin bark så fortsatte han upp mot toppen, som inte var så långt borta nu. Flera kilometer därifrån så sa Lingon adjö till sin nya kompis Calle.
”Hejdå, hoppas vi syns igen. Tusen tack!”
”Tusen varsegod!”
Så gick Lingon mot Elrimberget medan han trallade på en munter melodi. Han gick snabbt utan att vända sig om. Snart var han ute på ängen (som inte precis liknade en äng med all snö). När han kom ut på ängen drog han ner lite på tempot utan att tänka en tanke på varken Lingon eller eremiten, för han anade inte att just dom två skulle träffas nu.

”Du där! Vet du vem jag är?!” skrek Lingon till någon som satt och mediterade på en klippa.
”Nej min gode man. Men jag vet att jag är eremiten Elon. Jag satt just och mediterade på min favoritklippa. Om du inte ville något mer så stick iväg.”
”Vad är meditera?” frågade Lingon.
”Det är när man tar det lugnt och tänker. Man tar bort gamla tankar och tar in nya. Du kanske vill bli min lärling?”
”Ja, gärna. Får jag lära mig att meditera då?”
”Jajjamen. Men först måste du klara ett test. Du ska kasta den där grunkan fem meter” sa Elon och pekade på en tennisboll.
”Okej” sa Lingon och kastade bollen exakt fem meter.

”Hjälp! En älg!” skrek Bertil i samma stund om Lingon kastade bollen. ”Den kommer att äta upp mig!” Så sprang Bertil iväg, men han kom inte långt innan älgen talade.
”Jag vill dig inget illa. Jag lyder dig bara jag får en bit choklad.”
”Eh, jag har faktiskt en chokladbit i fickan” sa Bertil som fortfarande var lite rädd. Han tog upp chokladen och gick långsamt till älgen som fick chokladen.
”Nam nam. Tack så mycket! Kan jag hjälpa dig med något?” sa älgen.
”Ja, det kan du. Jag skulle kunna rida på din rygg mot Elrimberget.”
”Okej.” Så satte Bertil och sin nya kompis iväg mot Elrimberget.

”Kan du meditera?” frågade Elon Lingon.
”Nej, men jag vill lära mig det nu” sa Lingon.
”Okej, sätt dig ner som en skräddare och håll uppe händerna såhär” sa Elon och visade hur man skulle göra.
”Såhär?”
”Ja, du är ju jätteduktig. Koppla bort allt omkring dig. Känn bara hur du slappnar av och kan tänka klart.” Så satt Lingon och Elon och mediterade en lång stund. De mediterade så länge att Bertil bara var cirka 500 meter ifrån dom när de mediterat klart.
”Är detta Elrimberget?” frågade Bertil älgen.
”Ja. Vill du ha hjälp upp också?”
”Nej, det behövs inte. Hejdå och tack för allt.”
”Hejdå.”

Så gick Bertil upp för berget i en rask takt. Efter en liten stund var han uppe. Han tog skydd bakom en stor sten och väntade en liten stund. Efter några minuter så kom Lingon och Elon. De ställde sig cirka tio meter ifrån Bertil.
”Hör du? Det låter som att en liten snuskig inkräktare är här” sa Elon.
”Vem kan det vara?” sa Lingon undrande.
”Det är jag, Bertil!” sa Bertil och reste på sig. ”Jag har kommit för att rädda dig Lingon. Kom så kubbar vi!”
”Vem är Lingon?” frågade Elon.
”Det är han som står bredvid dig” sa Bertil.
”Jag heter inte Lingon, jag har inget namn” sa Lingon då.
”Nu du din lilla snorkråkesamlare!” sa Elon som var väldigt irriterad på Bertil. Elon tog upp en sten och kastade den mot Bertil. Den missade, men i kastet råkade han slå till Lingon.
”Aj, vad gör du din gubbe?” sa Lingon till honom. Tack vare slaget han hade fått av Elon så hade Lingon äntligen fått sitt minne tillbaka.
”Lingon, du är dig själv igen!” sa Bertil överlyckligt. ”Vi måste springa ner från berget! Snabbt!”
Så sprang dom ner för berget med Elon efter sig. De sprang och sprang. Det är tur att inte Elon spelade fotboll som Bertil och Lingon, annars skulle han nog hinna ikapp dem.
”Zzz! Zzz!” Lingon somnade som en stock när han kom ner för berget.
”Zzz!” Elon gjorde samma sak.
”Tur att inte Lingon kommer sova lika länge som Elon” sa Bertil. ”Jag behöver bara vänta några dagar, mat har jag så det räcker här i skogen.”

Och efter några dagar så vaknade Lingon. Lingon och Bertil gick hemåt hand i hand. Men vad hände med Elon? Jo, vad jag vet så sover han nog fortfarande.

Ett inlägg i fel riktning

Vid tillfällen som de då far springer upp och drar datasladden eller beslagtar pipor hatar jag honom. Andra gånger känner jag en stor tacksamhet till far, som när han i söndags meddelade att jag skulle få en ny dator eftersom den gamla inte gick att laga. Två dagar senare sitter jag nu och knappar på en helt ny hp, något jag verkligen inte hade vågat drömma om för en vecka sedan. Ibland blir det jävligt mycket bättre än man man vågat hoppas på.

Jag kan inte bara fröjdas åt ny dator, idag har jag också varit på biblioteket och lånat tre böcker jag förhoppningsvis kommer kunna plöja igenom innan lånetiden är slut. Dess gemensamma nämnare är Bob Dylan och först tänker jag nog ta mig an del ett av hans memoarer. Om inte patrasket ljög så är också biljetter till hans konsert i Jönköping nu fixade, ett faktum som känns mycket tilltalande.

Allt är således inte solsken, det finns framförallt tre moln på himmelen:
1. Östra SK:s juniorlag. Vi har inte vunnit en match hittils den här säsongen. Om jag inte missminner mig så är det minsta vi förlorat med 6-2. Vi ligger sist i tabellen. Vi är troligtvis ett av de sämre juniorlagen i Sverige. Till våren har vi ingen serie att spela i. Troligtvis lägger jag av med tramserierna då, alternativet är att träna med 93:orna vilket inte känns speciellt utmanande.
2. Läxor. Egentligen är det inte speciellt mycket, men jag tyckte det var bättre med tre än två moln på himmelen så det tar en plats här.
3. Det värsta molnet på himmelen är att när jag läser igenom det här blogginlägget så ser jag att det är precis ett sådant inlägg jag så kraftigt föraktat. Som om det vore tvunget att komma ut, en sorts bloggsjukdom, så har jag skrivit om min vardag och saker jag gjort. Det känns jävligt skrämmande, vad kommer egentligen härnäst? Dagens outfit? Videoblogginlägg? Skönhetstips?

För att inte deppa ihop helt ska jag avsluta som en av mina stora förebilder brukar göra:

Väl mött

Dylan ger anledning att leverera en smilie!

Av alla platser i världen så kommer han hit, till Jönköping. Helt jävla overkligt. Måste dra till med bloggens första smilie då jag inte riktigt kan sätta ord på det.

:D