Inte bara amerikaner lånar för mycket

På Winnerbäcks hemsida går att läsa följande information om låten:

Titel	Farväl Jupiter
Artist	Lars Winnerbäck
Textförfattare	Lars Winnerbäck
Musik	Lars Winnerbäck

Den gamle skojaren ljuger på en av punkterna, vilken är ganska uppenbart efter att ha lyssnat på denna:



Visst är det trevligt att han lånar lite av Pogues när han satsar på att köra irländskt, men det här är nästan lite väl mycket.

Det fina med experimentell dygnsrytm

Jag är en stark förespråkare för vad man skulle kunna kalla experimentell dygnsrytm. De gamla sovtiderna 22.00-06.00, vilka satts som norm för att uppnå de åtta timmar Blossom Tainton och andra insnöade hälsotomtar eftersträvar, är en rest från gamla tidens svenska bondesamhälle. Utvecklingen i Sverige har sedan dess gått framåt med sjumilakliv och jag tycker det är absurt att vi när det gäller sömnfrågan tänker i samma banor som man gjorde på Karl-Oskar och Kristinas tid. Är det rimligt att samtidigt som vår syn på kvinnor, barnaga och tortyr har förändrats radikalt så har vår syn på sömn inte förändrats någonting?

Självfallet är det inte rimligt och jag tror det är en tidsfråga innan folk inser det orimliga i hela situationen. Att människor är olika och jobbar olika effektivt under olika tider på dygnet kan minsta barnunge förstå. Med dagens moderna teknik behöver nattmänniskor inte heller anpassa sig efter solens upp- och nedgång. Jag är ett exempel på den typ av människa som gärna jobbar nattetid och vill understryka att det är då jag är som effektivast. Detta grundar jag på den stora mängd inlämningsuppgifter med betyget MVG jag åstadkommit under, just det, natten. Har jag å andra sidan försökt jobba med inlämningsuppgifter dagtid har aktiviteten lyst med sin frånvaro. Att fler människor är som mig när det gäller nattlig effektivitet och daglig ineffektivitet är jag övertygad om och en större valfrihet när det gäller arbetstid på dygnet skulle utan tvekan få upp produktionen på nivåer vi aldrig vågat drömma om tidigare.

Jag tror också att en generellt mer experimentell dygnsrytm skulle bidra till en öppnare och mer kommunikationsinriktad befolkning. Ytterligare ett samtalsämne skulle dyka upp på agendan (När sover du?) och folk skulle på så sätt få mer att prata om, ty säg den som inte är i behov en schysst isbrytare när vädret är förbrukat? Vidare tror jag även att folk skulle få fler roliga historier och anekdoter hämtade ur verkliga livet att berätta. Jag själv kan exempelvis nämna att jag efter en tupplur i fredags vaknade runt sju fullt övertygad om att det var måndagmorgon. Så var inte fallet och när jag kom ner i köket blev jag mycket förvånad över att inte mamma satt med JP och en kopp kaffe vid köksbordet. Istället stod kvällsmaten framdukad och hela familjen satt vid matbordet samtidigt som mors skiva med Rod Stewart ljöd i bakgrunden. Man skulle kunna se denna händelse som något negativt, men det är helt fel sätt att se det på enligt mig. Den chock jag drabbades av när jag upptäckte att det inte var måndagmorgon väger väldigt lätt i jämförelse med den glädje jag efteråt kan finna i att berätta historien och andras glädje att ta del av den. Detta visar på ett tydligt sätt hur experimentell dygnsrytm i alla högsta grad är positivt för kommunikationen mellan människor.

Det finaste av allt med en mer flexibel dygnsrytm är slutligen folkets ökade frihet. Frihet att sova när man vill är något väldigt fint och något vi ska eftersträva. Om man sedan väljer att fortsätta med samma dygnsrytm som tidigare är det helt okej. Vill man istället testa något nytt finns också friheten att göra det. Människan är en kreativ varelse, varför inskränka dess kreativet när det gäller sömn?

Anonymitetens upphörande

Jag har kommit fram till att jag inte ska blogga anonymt. Om någon skulle fråga efter mitt namn eller dylikt så kommer jag avslöja det. Jag kommer däremot inte skylta med mitt namn eller på något sätt bygga upp min blogg kring min person, det skulle vara helt emot mina principer. I och med detta blir det också fritt fram för mina fåtaliga läsare att använda sina riktiga namn och länka till sina bloggar om de har några vid kommentarer.

Med vördnad,
Elias

Följ min blogg med bloglovin

"Dom säger jag skiter i allt men det skiter jag i"

Magnus Uggla - Jag skiter

Tyckte att denna låt passade dagens inlägg väldigt bra.

Det finns människor som påstår att de ger blanka fan i vad andra tycker och tänker om dem. Jag kan personligen inte ta ett sådant påstående på så stort allvar. "Jag skiter i vad alla andra tycker om mig" är ett uttryck som för mig klingar lika falskt som Sven Nylanders engagemang i Ren idrott. Varför? Jo, säger man att man skiter i vad alla andra tycker om en vill man endast uppnå omgivningens avståndstagande, att de rynkar lite på ögonbrynen och tänker att där har vi en riktig rebell. I samma stund som man yttrat orden faller därför ens påstående pladask och den som sagt det borde ställa sig en stund i skamvrån och tänka över sin tafflighet. Ja, kanske bör personen ifråga till och med överväga att lämna den obskyra subkultur han skaffat sig endast för att kunna säga de så rebelliska orden "jag skiter i vad alla andra tycker om mig".

Jag erkänner utan att skämmas att jag är en person som är väldigt mån om vad andra tycker och tänker om mig. Det finns väldigt mycket som tyder på att jag ligger klart över snittet på den här punkten, läser man bara lite mellan raderna i mina två första inlägg så fullkomligt skriker de ut "tyck inte dåligt om mig!". Att jag inte ens vågar gå ut med min identitet tyder också i högsta grad på att jag är ovanligt rädd för vad folk tycker om mig. Vidare finns en mängd exempel som styrker min tes om att jag är rädd för att inte bli omtyckt, men de går jag inte in närmare på.

Vad jag vill ha sagt med mitt inlägg är att ingen människa skiter i vad andra tycker om en. Vad man ska ha i åtanke är dock att alla människor kanske inte vill bli omtyckta. Alla människor vill däremot bli tyckta om och därför kan ingen säga att han skiter i vad andra tycker om en. Säger man det är man inget annat än en nedrig lögnare.

"Dom säger jag skiter i allt men det skiter jag i" - även Magnus Uggla är alltså en nedrig lögnare.

Illavarslande abstinensproblem

Av någon anledning fick jag lust att skriva en rad här. Jag vet inte om vad, inte hur och inte varför. Är det så att jag efter endast ett inlägg har åkt på någon form av bloggabstinens? Antagligen är det så illa. Detta faktum gör mig rädd, för att inte säga vettskrämd. Vad kommer det bli av det här projektet egentligen?

Min rädsla handlar i grund och botten om mitt djupa förakt mot bloggvärlden, vilket antagligen är väldigt överdrivet. Men det är faktiskt så att jag har läst väldigt få bloggar som faktiskt tilltalar mig, där jag har tänkt "fan vad smart den här bloggaren är!" eller "det där var bra rutet!". Egentligen har jag aldrig ens försökt hitta några sådana bloggar. Nej, de bloggar jag har följt någorlunda har (med undantag för personer jag själv känner) varit bloggar där jag kan skratta åt bloggerskan. Jag har funnit stort nöje i att se hur de videobloggar om sina cafébesök, hemlighåller sina kärleksmöten med x eller y som substitut för namn samt produktplacerar varor i hopp om att en dag få göra det "på riktigt". Deras dumhet och uppblåsta självbild har lockat till många goda skratt, det är ingenting jag hymlar med.

Vad är det då i det här är som gör mig så rädd? Jo, jag är helt enkelt rädd att min blogg kommer att utvecklas till en av dem. Under en kort stund i mitt bloggabstinenta tillstånd funderade jag faktiskt på att skriva ett inlägg á la bloggabstinent_tjej_92. Varför inte nämna vilka goda varma mackor jag gjorde till lunch, eller varför inte tipsa om Ramlösa Granatäpple som på ett effektivt sätt släckte min törst framåt kvällningen?

Dessa tankar gjorde mig skräckslagen. Kommer bloggabstinensen ta överhanden på samma sätt som den gjort på tusentals andra eller kommer jag klara mig undan? Ännu har jag inte drabbats av någon blogghybris, men jag vidhåller vad jag sa i förra inlägget: Märker ni att jag börjar drabbas av den är det fritt fram att inom rimliga proportioner använda våld för att få bort den!

Födelsen av något vackert

Efter en lång tid av meningslös och bortslösad fritid kände jag en dag att det här inte längre får fortgå. Meningslösa saker måste bli meningsfulla saker, bortslösad tid måste bli använd tid. Vad jag egentligen menar med det här vet jag inte riktigt, men kort sagt vill jag göra något vettigt av min tid här på jorden. Om idén att starta en blogg är speciellt vettig vet jag inte än, men det kan knappast vara mindre vettigt än att låta bli.

Vad denna blogg ska fyllas med vet jag inte säkert, det enda jag vet är att jag inte kommer skriva om mitt liv som på det sätt bloggare och bloggerskor generellt sett brukar göra. Inlägg om att jag har träffat x eller y, druckit latte eller cappucino, festat här eller där känns för mig helt ointressanta att skriva. Dels för att jag själv tycker det är helt jävla meningslöst att läsa andras inlägg med det innehållet, dels för att jag inte vill fläka ut mitt privatliv. Eventuellt kanske små vardagsbetraktelser eller händelser kommer tas upp, kravet är då att de antingen ska vara underhållande eller väcka till någon form av eftertanke. Har jag skrivit om en händelse ur mitt liv utan att något av dessa kriterium uppfyllts är det fritt fram att åsamka mig lite lätt fysisk skada.

Jag vet inte riktigt hur jag ska marknadsföra min blogg, ej heller om jag ska avslöja min identitet. Ännu mindre vet jag vad jag ska skriva om eller vad jag har för mål med min blogg. Dessa frågetecken kommer antagligen redas ut under resans gång, vad jag är mest orolig för är egentligen om jag kommer lyckas att inte överanvända ordet jag. Än så länge känns det som att jag har misslyckats ganska fatalt.

För att inte förlora min än så länge helt obefintliga läsekrets tänkte jag avsluta med denna oerhört spännande cliffhanger, kommer jag att klara mig undan ett irriterande överanvändande av ordet jag? Spänningen är olidlig och jag hoppas att ingen nu kommer kunna släppa greppet om denna nystartade blogg.

Lite statistik kring första inlägget:

• Ordet "jag" användes 23 gånger.
• Inlägget innehåller totalt 338 ord.
• Om jag har räknat rätt betyder det att ungefär var 15:e ord var just "jag".

Om denna statistik skulle jag vilja säga följande, inspirerat av vad Churchill en gång sade:
"Aldrig förr har en man gjort något så onödigt för så få."