Taxis tråkiga sympatier

En av de skönaste figurerna i det svenska samhället, Sten "Taxi" Jonsson, har gjort mig väldigt besviken. Jag har alltid trott gott om den runde och glade skåningen, som figurerat i diverse olika program i TV med Filip & Fredrik (sköna exempel här och här). Nu har det dock kommit till min kännedom att Sten Taxi sympatiserar med Sverigedemokraterna och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag har alltid trott att Taxi är en som av vana röstar på sossarna men ser man på det här klippet kan man inte dra någon annan slutsats än att han faktiskt sympatiserar med SD. Jävligt synd på så sätt att någon jag alltid tyckt om visar sig vara hängiven SD-supporter, lite kul då det visar vilken begåvningsreserv folk som lockas till SD ofta innehar.

Funderingar kring en stor smäll del två samt en skojig herre

För snart en månad sen skickade jag ett mail till fysikern Patrik Norqvist, vilket jag skrev om här. Dessvärre kom det aldrig något svar från Patrik, gissar att mailadressen var fel, så idag drog jag iväg ett privat meddelande till honom på facebook innehållandes samma funderingar som det ursprungliga mailet. Snabbt som en hök svarade han och hänvisade till följande artikel. Eftersom jag knappt kommer ihåg ursprungsartikeln så har jag lite svårt att avgöra vad jag ska tro, magkänslan säger dock att Patrik har rätt så den gudsförnekande sidan härskar nog fortfarande hos mig.

För att inlägget inte ska bli väldigt kort bifogar jag en av mina youtubefavoriter. Det skulle lika gärna kunna ha blivit något helt annat men nu föll valet på Andy Kaufman.

Om någon inte vet vem det är rekommenderar jag filmen Man on the moon.

Likheter mellan Benjamin Button och Forrest Gump?

Efter att den nya filmen The Curious Case of Benjamin Button jämförts med Forrest Gump, som är en av mina favoritfilmer, kände jag att det inte var mer än rätt att gå och se filmen i fråga. Filmen gjorde mig inte besviken och likheterna med Forrest Gump går inte att ta miste på. Det var i alla fall vad jag trodde...

När vi kom ut från biografen påstod nämligen en kamrat att han inte såg några likheter mellan de båda filmerna. Den givna följdfrågan "har vi sett samma film?" skulle givetvis ha besvarats med ett ja (jag såg med egna ögon hur han satt i sätet två platser ifrån mig) så jag avstod från att fråga. Men vilka var då likheterna mellan de båda filmerna som min vän missade? För att göra det enkelt för mig ska jag lista ett antal jag kommer på såhär på rak arm (vet inte om handlingen spoilas för mycket i nedanstående text, om läsaren ska se någon av filmerna får denne själv avgöra om han/hon vågar läsa).

-I båda filmerna skildras olika livshistorier.
-Både Forrest och Benjamin är på olika sätt annorlunda jämfört med sin omgivning. I båda fallen har detta väldigt stor betydelse för hur de agerar och för hur handlingen utvecklas.
-Båda växer upp i sydstaterna.
-Båda växer upp med en mycket kärleksfull och klok modersfigur.
-Båda växer upp utan en tydlig fadersgestalt.
-Båda träffar tidigt en flicka som förstår just dem och det sätt som skiljer dem från "vanligt" folk.
-Båda ger sig ut på diverse olika strapatser i vida världen, krig exempelvis.
-Båda träffar en alkoholiserad ledarfigur under strapatserna/krigen vilken kommer att betyda mycket för dem.
-Båda förlorar nära vänner i krigen.
-Båda skickar under tiden de är ute på strapatserna hela tiden brev till sin älsklingsflicka hemma i USA.
-Båda överlever krigen.
-Båda vinner efter mycket om och men sin flickas hjärta.
-Båda oroas över att deras barn ska bli annorlunda på samma sätt som de själva är annorlunda.

Det här är som sagt vad jag kommer på lite snabbt, ingen djupare analys eller detaljgranskning av filmerna krävs för att lägga märke till detta. Frågetecknet i rubriken kan därför rätas ut till ett utropstecken, dessutom kan tre ord och ett kommatecken läggas till: Likheter mellan Benjamin Button och Forrest Gump, visst finns det!

Angående Tintins sexuella läggning

Någon gång då och då händer det att man förvånas över sin oförmåga att lägga märke till och förstå väldigt uppenbara saker. Efter att jag igår hade läst en artikel i DN hände detta mig. Jag fick genast ställa mig frågan: Hur i hela världen har jag lyckats undgå de obestridbara fakta som tyder på att Tintin faktiskt är gay?! För att citera Matthew Parris, som också citeras i artikeln:

"Tintin är en fjunig, androgyn yngling i quiff-frisyr, lustiga byxor och scarf. Och flyttar in i ett slott på landet med sin bästa vän, en medelålders sjöman?"

"En sötnos som är fäst vid en fluffig vit leksaksterrier, vars andra garderobskompisar är ett oskiljaktigt detektivpar i plommonstop, och vars enda väninna är en operadiva... Är det någon som påstår att Tintin INTE är gay?"

Själv tycker jag det är så uppenbart att vi inte ens behöver gå in på de motargument som läggs fram av olika "Tintinkännare".

Det faktum att kapten Haddock är sjöman stärker tesen om Tintins homosexualitet ytterligare. Alla vet att sjömän tillbringar många månader till sjöss, ofta helt utan kvinnligt sällskap. Att många då lockas till andra sjömän är också vida känt, varför skulle inte Haddock kunna vara en av dem? Troligtvis har han fortsatt med det beteendet även efter vistelserna på de sju haven och därför flyttat in med Tintin i det där slottet på landet.

Mer uppenbart blir det inte. Därför uppmanar jag alla att gå med i den här gruppen på facebook, folk måste få veta!

Förresten, är inte likheten mellan denna bild och bilden ovan på Tintin slående?

Den eviga ungdomens källa?

"Rödhårig barnboksfigur, fem bokstäver. Sista bokstaven är ett i, har du någon aning om vad det kan vara Elias?"

Frågor i den här stilen har blivit ett vanligt förekommande fenomen i familjen Bergstrand. "Hm, känd svensk krigarkonung, den tolfte med sitt namn. Andra bokstaven är ett a, är det någon som vet vem det kan vara?" Ungefär så frekvent förekommer frågorna, man får med andra ord knappt någon som helst vila ifrån dem. Personen som ställer frågorna är min käre (ibland i alla fall) far Lars. Han har fått för sig att korsord, ja det är något han borde lägga stora delar av sin lediga tid på. Det spelar ingen större roll vilka korsord det är han hittar, om det så är kändiskrysset i Se & Hör eller husdjurskrysset i Lyckoslanten så slänger han sig över dem likt en tiggare slänger sig över en bit mat. Emellertid verkar antalet tidningar innehållandes korsord snart ha tagit slut i huset, far har redan börjat fråga om jag vet någon korsordssida på internet. Att devisen "Ett olöst korsord är ett förlorat korsord!" är något han både kommit på själv och strängt efterlever märks i allra högsta grad här hemma.

Jag har mina teorier om varför far såhär plötsligt har börjat sysselsätta sig med att lösa korsord. Eller teorier och teorier, jag har egentligen bara en teori som jag fanatiskt tror på och antagligen aldrig kommer ändra uppfattning om. Teorin lyder som så att far, som så många andra (tror jag), löser korsord för att han så smått börjar känna sig gammal. Kanske har han under senare tid märkt av små tecken på att han inte alltid kommer inneha det knivskarpa intellekt han själv tror sig ha. Sämre uppfattningsförmåga och sämre inlärningsförmåga är bara några exempel på ålderssymptom min far kan tänkas ha märkt. För att dra ut på lidandet och kanske vinna några ej förvirrade år har han helt enkelt börjat göra vad han kan för att vara klar i huvudet även på ålderns höst, ett led i detta är korsordslösning.

Något som stärker min teori ytterligare är det faktum att far precis har börjat banta. Jag har själv fått ta en så kallad "förebild" på honom (exempel här). Bilden är tänkt som någon sorts motivationskälla till att äta upp den mixerkörda viktväktarsoppa och surkål han ställer på köksbordet varje dag till sig själv, vi andra får njuta av falukorv och allehanda mindre fettsnåla alternativ.

Själv ser jag en mycket tydlig koppling mellan bantningen och korsordslösningen; båda handlar om att hålla borta ålderns oundvikliga biverkningar. I bantningens fall handlar det om att behålla ungdomens kroppsformer, i korsordslösningens fall att behålla ungdomens skarpa hjärna. Som jag ser det så har far gett sig in i ett projekt som redan från början är dömt att misslyckas.

Den rödhåriga barnboksfiguren är förövrigt Pippi Långstrump, vad som söktes var endast förnamnet.

En annan flicka, en annan planet

Då jag är full kostar jag på mig att göra ett mycket simpelt inlägg. Tre olika versioner av en riktigt jävla bra låt som jag haft i huvudet hela dagen. Från originalet i till den senast inspelade versionen, lyssna och fröjdas gott folk.

The Only Ones - Another Girl, Another Planet

The Replacements

Babyshambles (eller om det bara är Pete, jag vete fan)


Troligtvis kommer jag inte vara så stolt för det här inlägget imorgon, det spelar mindre roll just nu dock.

Skolstarten 2009 - en parentes

Jag har ända sedan första klass alltid hyst en viss nervositet kring att efter lov återuppta det långa projekt som kallas skolan. Denna nervositet blir vanligtvis större beroende på hur lång tids ledighet som föregått skolstarten, ju längre lov desto större nervositet. Skolstart efter ett jullov brukar av denna anledning vara en väldigt stor och känslig händelse för mig. Dagen innan går jag mest omkring hemma, utan mål och mening, ältandes hur orolig jag är inför skolan och att jag inte kommer kunna sova på natten. Detta har varit lite av en tradition, en oerhört tradig tradition om man får uttrycka sig så fyndigt.

Jag minns speciellt ett jullov, jag tror att jag gick i femman. På det hela taget så var det ett ganska bedrövligt lov. Dan innan julafton hade jag sett filmen Tillsammans. En mycket ensam karaktär i den filmen satte igång en tankeprocess hos mig och jag blev väldigt orolig inför framtiden. "Tänk om jag också kommer bli så ensam när jag blir stor" låg jag och tänkte i min säng kvällen innan julafton. Detta gjorde att jag fick väldigt svårt att sova, inte förrän efter att ha pratat ut ordentligt med far, druckit en kopp varm mjölk och läst en jävla massa sidor i Snobben kunde John Blund komma och ta med mig till drömmarnas land (troligtvis var drömmarna rätt mariga).

Dagen efter min fruktansvärda natt väntade så julafton. Som om jag inte fått nog av elände under natten så var också julafton mest en stor besvikelse. Mina högt uppskruvade förväntningar infriades inte, varken i klapp- eller matväg. Detta gjorde att jag återigen hade väldigt svårt att sova och så rullade det sedan på hela lovet. Jag kunde inte släppa oron för att i framtiden bli ensam, inte lämna julaftonens besvikelse bakom mig och ju närmre skolstarten kom desto mer nervös blev jag inför den. Jag var en pojke mitt inne i en mindre livskris.

Sista kvällen innan skolan var naturligtvis den värsta och jag tror inte att jag lyckades somna förrän framåt två, vilket på den tiden kändes helt galet. Troligtvis kände jag mig som ett vrak när jag cyklade till skolan på morgonen och kanske halkade jag också på en hal isfläck för att eländet skulle bli ännu eländigare. "Livet är underbart" var nog det sista jag tänkte när jag 08.10 äntrade 5D:s klassrum. Jag var då bara sekunder ifrån att ta del av den omvälvande nyhet som snart skulle förmedlas till klassen.

I det sinnestillstånd jag befann mig i var det nog inte så lämpligt att ta del av för stora nyheter, men stora nyheter, det var just vad vi fick. Det visade sig att vår gamla lärare (vi kan kalla honom Klas), vilken jag knutit starka band till, av någon anledning hade tagit en paus från sitt ämbete. Varför han tog denna paus spekuleras det fortfarande i bland elever och föräldrar, men i vilket fall som helst så skulle han ersättas av en precis nyutexaminerad lärarinna (vi kan kalla henne Lena). Chocken efter denna nyhet var för mig överväldigande och jag visste inte vad jag skulle tycka eller tänka. Troligtvis har denna chock i kombination med mitt psykiska tillstånd vid tillfället påverkat mina framtida skolstarter; jag har inte kunnat ta någonting för givet och ovissheten inför skolstarter har blivit så stor att jag nästan varit rädd för dem.

Även skolstarten efter jullovet i ettan (på gymnasiet då) var för mig ganska likt det jag nyss beskrivit, skillnaden är egentligen att jag inte hade haft någon kris under lovet. Men jag sov väldigt dåligt natten innan återseendet av klassen och när jag väl fick återse dem fick jag inte bara en utan till och med två chocker, båda jämförbara med lärarbytet. När jag intet ont anande kom till skåpen på morgonen hade nämligen en av tjejerna i klassen ett par glasögon på sig (ungefär likadana som de på bilden), något jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om att hon skulle ha på sig. Kanske ter sig detta inte så uppseendeväckande, men jag fick som sagt klara av två chocker den morgonen. Jag hade knappt hunnit återhämta mig från den första innan det nalkades lektion. I vanlig ordning ställde jag mig vid mitt skåp för att hämta nödvändiga böcker. Plötsligt hördes ett "hej" till vänster om mig och jag upptäckte till min glädje att det var min klasskamrat från Byhult som stod för hejet. Jag flyttade sakta mitt fokus från skåpets innanmäte till min kamrats ansikte, vilket under lovet hade lagt sig till med ytterligare ett attribut; ett par (vad det tycktes då i min stilblinda ögon) EXAKT likadana glasögon som tjejen vilken åsamkat min första chock haft på sig! Jag skojar inte när jag säger att jag bokstavligt talat tappade hakan och det tog många dagar innan jag återhämtade mig från chocken.

Så, vad har jag då drabbats av för omvälvande upplevelse i år kanske ni undrar. Joddlande flodhästar? Magdansande ormar? Nationalistiska rävar? Ingen av dessa kan jag garantera. Ingenting annat heller faktiskt. För första gången på jag vet inte hur många år så har ingenting speciellt inträffat efter jullovet, jag sov inte ens mindre än vanligt! Kanske borde jag vara lycklig över det, men jag är faktiskt inte det. Början på 2009 års skolår kommer inte att lämna några djupare spår i mitt minne än 2003 års vecka 43 gjorde. Från den veckan kommer jag nämligen inte ihåg någonting.

Varför du ska skaffa dig en alldeles egen Itera!

När vår stads berömda ishockeylag HV71 i våras tog SM-guld befann jag mig långt ifrån hockeyrinkar och andra platser där jag eventuellt kunde tänkas ta del av det som hände på isen. Mitt intresse för sporten hade aldrig varit lägre och mitt förakt mot utövarna och åskådarna hade aldrig varit större. Istället för att drabbas av masshysterin kring puck och klubba umgicks jag och en vän på gammalt hederligt vis; vi möttes upp vid järnvägen (långt ifrån närmsta själ), begav oss till VIP, köpte vårt snask och begav oss hem till min vän och kollade på film. Vilken film det var minns jag inte men jag minns att vi väcktes ur vårt halvdåsiga tillstånd av att bilar plötsligt började tuta och att folk började utbrista högljudda hurrarop.

Till vänster på bilden här måste de ha tjoat och tjimmat, idrottsfanatikerna. I euforiskt tillstånd efter SM-guldet fanns det ingen hejd på firandet. Troligtvis var de på väg till mer centrala delar av staden för att fira med likasinnade. Högst uppe i det mörka huset på bilden konstaterade jag och min vän likgiltigt att det visst blivit guld. Uppståndelsen var inte större än att vi fiskade lite längre ner än vanligt i våra godispåsar och kanske fick upp något så festligt som en halv lakritsfisk. Vad kul att HV vunnit guld, verkligen!

Väldigt många månader senare befann jag mig i en herrgård en bit utanför Jönköping. Eller en bit utanför Jönköping, det kändes snarare som att jag var utforslad i ödemarken längre från civilisation än jag någonsin tidigare varit. I denna herrgård fanns förutom jag också ett antal andra personer och vi umgicks och var glada på det vis som vi fann bäst, ty inga föräldrar var hemma och vi kunde härja fritt. Av de öden och missöden som inträffade under kvällen och natten behöver jag egentligen inte gå närmre in på något mer än mitt eget.

När klockan visade 01.30 och några hade krypit till kojs och andra roade sig med gamecube så bänkade sig två gossar i herrgårdens TV-soffa (herrgården är förövrigt den praktfulla byggnaden på bild här strax ovanför). Dessa två gossar var jag och en vän, en vän som förövrigt har säsongsbiljett på HV:s hemmamatcher. Vi skulle kolla på småkronornas JVM-final mot Kanada, en hockeymatch jag sett fram emot hela kvällen. Första perioden innebar skrik, nagelbitning och hastiga rörelser på ett sätt som sällan skådats. Jag tror aldrig jag har varit så uppspelt tidigare som jag var under just den perioden.

Framåt andra perioden lämnade min vän TV-soffan och begav sig till sovrummet för att få lite skönhetssömn. Jag var alltså ensam kvar med småkronorna och kanadensarna, men trots det faktum att jag fick utstå glåpord från andra så satt jag kvar i soffan. Det var ju för fan JVM-final, inte kunde jag lämna en sådan händelse! Till slut hade alla gått och lagt sig men likväl satt jag kvar och höll tummarna för Sverige. Förgäves, skulle det visa sig. Efter det att Kanada gjort 4-1 gick jag ut på verandan (som syns på bilden ovan) och sorgrökte en cigarett. Ensam satt jag där och tänkte på Sveriges bittra förlust mellan mina självdestruktiva bloss. Så nere som jag var då var det längesen jag var och det var med tunga steg jag gick in igen och lade mig i soffan för att sova.

Vissa kanske frågar sig varför jag har skrivit det här inlägget. Finns det något vi kan lära av det? Ja, jag skulle faktiskt vilja påstå det. Det faktum att jag, som i våras tog avstånd från allt vad hockey hette, igår ensam satt uppe och kollade på när Sveriges juniorer fick stryk mot Kanada visar att alla kan ändra uppfattning om saker och ting. Till och med du, kära läsare. Min uppmaning till dig blir därför följande:

Ge plastcykeln Itera en chans till!

Funderingar kring en stor smäll

Efter att ha läst en artikel av den katolske filosofen Roland Poirier Martinsson om Gud och dennes vara eller icke vara så blev jag ganska fundersam. Han var den första på mycket länge som fick mig att tycka att Guds existens både vore rimlig och vettig. Det var inte så att jag på stört blev omvänd och nu tror att Jesus gick på vatten och uppstod, verkligen inte. Att så många idag tror på kristendomen tror jag bäst förklaras med kristna länders duktiga vapenmakt genom historien, inte att det på något sätt skulle vara "den rätta" religionen.

Vad artikeln däremot fick mig att fundera över är om det finns någon skapare. Är det något, någon eller några som har skapat världen? Eller skapat världen kanske är fel uttryckt, mer specifikt menar jag om det är något, någon eller några som har utlöst Big Bang. Följande utdrag ur texten har fått mig att i alla fall undra över om det faktiskt är så:

Vad som mer sällan berättas i de populära framställningarna är att den stora smällen också gav upphov till naturlagarna. Hur ska då dessa lagar kunna förklara sin egen uppkomst? Möjligen funnes det ett litet hopp om det vore så att den stora smällen skapade sin uppsättning naturlagar utav nödvändighet: att det inte kunde ha blivit på något annat sätt. Detta säger dock våra finaste teorier emot. "Det hade varit trevligt", har Cambridgefysikern Neil Turok sagt, "om en korrekt teori hade kunnat förutsäga olika universa som påminner om vårt eget, men det ser ut som om det är för mycket att hoppas på." Vad som helst hade kunnat hända. Det som skedde råkade inträffa av skäl som inte kan fångas av teorierna.

Sammanfattningsvis ställs vi därmed inför följande val. Antingen accepterar vi att något utanför naturen orsakade den stora smällen eller så förnekar vi vetenskapens förklaringar. Det senare är naturligtvis en fullt legitim hållning, men då ska den också kallas för vad den är: irrationell, vetenskapsförnekande.

Lite längre ner:

Betrakta nu följande observationer.

Om smällen varit något svagare skulle all materia snart ha återvänt till gravitationens centrum. Om universum expanderat med något större kraft skulle stjärnorna aldrig ha bildats. Enligt Stephen Hawking, innehavaren av samma professur vid Cambridge som en gång Sir Isaac Newton, skulle universum ha kollapsat i dag om expansionshastigheten en sekund efter den stora smällen varit 1/100 000 000 000 000 000 lägre än den faktiska. Fysikern Richard Morris har räknat ut att universum skulle ha dött inom 30 000 år om expansionshastigheten varit 1/1 000 000 lägre än vad som var fallet.

För att expansionshastigheten skulle bli lagom krävdes en densitet som motsvarar ett universum bestående av 1080 subatomära partiklar. Dagens teorier visar att universum innehåller just det antalet.
Den stora smällen gav upphov till gravitationskraften. Hade den avvikit från sin faktiska kraft med 1/1040 skulle stjärnorna, om de överhuvudtaget kunnat bildas, utvecklats antingen till röda dvärgar eller blåa jättar. I inget av fallen hade liv kunnat uppstå.

Explosioner leder vanligen till kaos och förstörelse. Skapelsens utbrott innebar istället ordning bortom gränsen för vår förståelse. Fysikern och matematikern Roger Penrose har beräknat sannolikheten för att smällen skulle innehålla så lite oordning som den gjorde till en på tio upphöjt till trettio upphöjt till fyrtio. Det ligger visst godtycke i sådana beräkningar, men det betyder inte desto mindre något när en av nittonhundratalets främsta vetenskapsmän sålunda uttrycker sin vördnad. Fysikern Paul Davies sammanfattar sitt intryck av den stora smällen som att "sannolikheten för att det framväxande kosmiska materialet skulle befinna sig i termodynamisk jämvikt i ett tillstånd av maximal entropi med noll ordning är överväldigande", och påpekar sedan att också detta är ett "kolossalt understatement".

Dessa argument, iakktagelser eller vad man ska kalla det bemöts i andra artiklar på Newsmill, ett angående osannolikheten här och ett som kontrar större delar av artikeln här. Jag har läst och begrundat detta, men trots det är jag inte övertygad om Guds "icke-existens". Detta beror till stora delar på vad Patrik, fysikern i Boston Tea Party, sagt om Big Bang.

Patrik säger att innan Big Bang fanns ingenting. Inte tid, inte materia, inte ens tomrum. Det enda som fanns var en liten, liten prick. Sannolikheten för att Big Bang skulle kunna utmynna i universum, liv och hela faderullan är vad jag har förstått ytterst liten. Ytterst, ytterst liten. Ovan står det att läsa att sannolikheten är "en på tio upphöjt till trettio upphöjt till fyrtio". För mig känns det som en jävligt liten sannolikhet, nästan för liten sannolikhet för att det skulle kunna inträffa.

"Men i oändligheten är ingenting osannolikt" kanske någon säger då. "Ett oändligt antal Big Bang har inträffat och då är det det inte osannolikt". Visst, jag håller med om att i oändligheten är ingenting osannolikt. Inte ens en på tio upphöjt till trettio upphöjt till fyrtio. Men, grundat på vad Patrik påstår så förstår jag inte hur ett oändligt antal Big Bang ska ha kunnat inträffa.

Om ingenting existerar, inte ens tid, hur fan ska någonting då kunna inträffa? Hur ska då Big Bang ha fått oändligt många försök på sig? Fanns det oändligt många prickar? Hur ska det kunna ha gjort det om ingenting existerade förutom pricken?

Jag blir väldigt förvirrad när jag ställer sådana här frågor och jag får ingen ro i hjärnan när jag försöker föreställa mig hur det kan ha varit. För att försöka få svar på mina funderingar har jag vänt mig till ingen mindre än Patrik själv. Jag har skickat iväg följande mail till honom:

Hej Patrik!

Efter att ha sett alla hittills sända avsnitt av Boston Tea Party så kan jag inte säga annat än att jag beundrar dig och dina kunskaper inom fysik. Du har blivit lite av en vetenskapens riddare för mig och därför tror jag du är rätt man att svara på några funderingar jag har, vilka du faktiskt själv till stor del har orsakat.

Mina funderingar fick jag efter att ha läst följande artikel:
http://www.newsmill.se/artikel/2008/12/23/har-ar-det-vetenskapliga-beviset-guds-existens
Du har kanske läst artikeln själv och jag antar att du kan argumentera mot det mesta Martinsson påstår. Mina kunskaper i fysik är dessvärre inte så bra och jag undrar en del om Big Bang, vilket Martinsson skriver en del om.

Du har i ett avsnitt av Boston Tea Party påstått att innan Big Bang fanns ingenting, inte ens tid. Det enda som fanns var en liten prick, "that's it". Enligt Martinssons artikel så är "sannolikheten för att smällen skulle innehålla så lite oordning som den gjorde till en på tio upphöjt till trettio upphöjt till fyrtio." Om jag uppfattar Martinsson korrekt så är alltså sannolikheten för att Big Bang skulle kunna leda fram till ett universum där liv och allt vad det innebär otroligt liten.

För att den sannolikheten ska vara rimlig för mig krävs i stort sett det som många också förklarar det med, att det inträffat ett oändligt antal Big Bang. Dessvärre tycker jag inte att den förklaringen känns så bra. Det beror på vad du sa i programmet, att innan Big Bang fanns ingenting, inte ens tid. Mina funderingar formulerade i frågor blir alltså följande:

Har det inträffat ett oändligt antal Big Bang? Om det har gjort det, hur är det möjligt om det innan Big Bang inte fanns någonting, inte ens tid?

Jag vet inte hur jag ska formulera mina funderingar bättre, men jag hoppas du förstår! Skulle vara väldigt tacksam om du tog dig tid och svarade på det här!

Bästa hälsningar,
Elias

PS. Om du undrar hur jag fick tag på din mail så var det genom facebook, där vi båda är vänner :)

Nu inväntar jag ett svar från Patrik och jag återkommer givetvis när jag fått det!



Förövrigt så är den person som orkat läsa varenda ord, från rubriken till hit, värd en klapp på axeln.