Varför du ska skaffa dig en alldeles egen Itera!

När vår stads berömda ishockeylag HV71 i våras tog SM-guld befann jag mig långt ifrån hockeyrinkar och andra platser där jag eventuellt kunde tänkas ta del av det som hände på isen. Mitt intresse för sporten hade aldrig varit lägre och mitt förakt mot utövarna och åskådarna hade aldrig varit större. Istället för att drabbas av masshysterin kring puck och klubba umgicks jag och en vän på gammalt hederligt vis; vi möttes upp vid järnvägen (långt ifrån närmsta själ), begav oss till VIP, köpte vårt snask och begav oss hem till min vän och kollade på film. Vilken film det var minns jag inte men jag minns att vi väcktes ur vårt halvdåsiga tillstånd av att bilar plötsligt började tuta och att folk började utbrista högljudda hurrarop.

Till vänster på bilden här måste de ha tjoat och tjimmat, idrottsfanatikerna. I euforiskt tillstånd efter SM-guldet fanns det ingen hejd på firandet. Troligtvis var de på väg till mer centrala delar av staden för att fira med likasinnade. Högst uppe i det mörka huset på bilden konstaterade jag och min vän likgiltigt att det visst blivit guld. Uppståndelsen var inte större än att vi fiskade lite längre ner än vanligt i våra godispåsar och kanske fick upp något så festligt som en halv lakritsfisk. Vad kul att HV vunnit guld, verkligen!

Väldigt många månader senare befann jag mig i en herrgård en bit utanför Jönköping. Eller en bit utanför Jönköping, det kändes snarare som att jag var utforslad i ödemarken längre från civilisation än jag någonsin tidigare varit. I denna herrgård fanns förutom jag också ett antal andra personer och vi umgicks och var glada på det vis som vi fann bäst, ty inga föräldrar var hemma och vi kunde härja fritt. Av de öden och missöden som inträffade under kvällen och natten behöver jag egentligen inte gå närmre in på något mer än mitt eget.

När klockan visade 01.30 och några hade krypit till kojs och andra roade sig med gamecube så bänkade sig två gossar i herrgårdens TV-soffa (herrgården är förövrigt den praktfulla byggnaden på bild här strax ovanför). Dessa två gossar var jag och en vän, en vän som förövrigt har säsongsbiljett på HV:s hemmamatcher. Vi skulle kolla på småkronornas JVM-final mot Kanada, en hockeymatch jag sett fram emot hela kvällen. Första perioden innebar skrik, nagelbitning och hastiga rörelser på ett sätt som sällan skådats. Jag tror aldrig jag har varit så uppspelt tidigare som jag var under just den perioden.

Framåt andra perioden lämnade min vän TV-soffan och begav sig till sovrummet för att få lite skönhetssömn. Jag var alltså ensam kvar med småkronorna och kanadensarna, men trots det faktum att jag fick utstå glåpord från andra så satt jag kvar i soffan. Det var ju för fan JVM-final, inte kunde jag lämna en sådan händelse! Till slut hade alla gått och lagt sig men likväl satt jag kvar och höll tummarna för Sverige. Förgäves, skulle det visa sig. Efter det att Kanada gjort 4-1 gick jag ut på verandan (som syns på bilden ovan) och sorgrökte en cigarett. Ensam satt jag där och tänkte på Sveriges bittra förlust mellan mina självdestruktiva bloss. Så nere som jag var då var det längesen jag var och det var med tunga steg jag gick in igen och lade mig i soffan för att sova.

Vissa kanske frågar sig varför jag har skrivit det här inlägget. Finns det något vi kan lära av det? Ja, jag skulle faktiskt vilja påstå det. Det faktum att jag, som i våras tog avstånd från allt vad hockey hette, igår ensam satt uppe och kollade på när Sveriges juniorer fick stryk mot Kanada visar att alla kan ändra uppfattning om saker och ting. Till och med du, kära läsare. Min uppmaning till dig blir därför följande:

Ge plastcykeln Itera en chans till!