Skolstarten 2009 - en parentes

Jag har ända sedan första klass alltid hyst en viss nervositet kring att efter lov återuppta det långa projekt som kallas skolan. Denna nervositet blir vanligtvis större beroende på hur lång tids ledighet som föregått skolstarten, ju längre lov desto större nervositet. Skolstart efter ett jullov brukar av denna anledning vara en väldigt stor och känslig händelse för mig. Dagen innan går jag mest omkring hemma, utan mål och mening, ältandes hur orolig jag är inför skolan och att jag inte kommer kunna sova på natten. Detta har varit lite av en tradition, en oerhört tradig tradition om man får uttrycka sig så fyndigt.

Jag minns speciellt ett jullov, jag tror att jag gick i femman. På det hela taget så var det ett ganska bedrövligt lov. Dan innan julafton hade jag sett filmen Tillsammans. En mycket ensam karaktär i den filmen satte igång en tankeprocess hos mig och jag blev väldigt orolig inför framtiden. "Tänk om jag också kommer bli så ensam när jag blir stor" låg jag och tänkte i min säng kvällen innan julafton. Detta gjorde att jag fick väldigt svårt att sova, inte förrän efter att ha pratat ut ordentligt med far, druckit en kopp varm mjölk och läst en jävla massa sidor i Snobben kunde John Blund komma och ta med mig till drömmarnas land (troligtvis var drömmarna rätt mariga).

Dagen efter min fruktansvärda natt väntade så julafton. Som om jag inte fått nog av elände under natten så var också julafton mest en stor besvikelse. Mina högt uppskruvade förväntningar infriades inte, varken i klapp- eller matväg. Detta gjorde att jag återigen hade väldigt svårt att sova och så rullade det sedan på hela lovet. Jag kunde inte släppa oron för att i framtiden bli ensam, inte lämna julaftonens besvikelse bakom mig och ju närmre skolstarten kom desto mer nervös blev jag inför den. Jag var en pojke mitt inne i en mindre livskris.

Sista kvällen innan skolan var naturligtvis den värsta och jag tror inte att jag lyckades somna förrän framåt två, vilket på den tiden kändes helt galet. Troligtvis kände jag mig som ett vrak när jag cyklade till skolan på morgonen och kanske halkade jag också på en hal isfläck för att eländet skulle bli ännu eländigare. "Livet är underbart" var nog det sista jag tänkte när jag 08.10 äntrade 5D:s klassrum. Jag var då bara sekunder ifrån att ta del av den omvälvande nyhet som snart skulle förmedlas till klassen.

I det sinnestillstånd jag befann mig i var det nog inte så lämpligt att ta del av för stora nyheter, men stora nyheter, det var just vad vi fick. Det visade sig att vår gamla lärare (vi kan kalla honom Klas), vilken jag knutit starka band till, av någon anledning hade tagit en paus från sitt ämbete. Varför han tog denna paus spekuleras det fortfarande i bland elever och föräldrar, men i vilket fall som helst så skulle han ersättas av en precis nyutexaminerad lärarinna (vi kan kalla henne Lena). Chocken efter denna nyhet var för mig överväldigande och jag visste inte vad jag skulle tycka eller tänka. Troligtvis har denna chock i kombination med mitt psykiska tillstånd vid tillfället påverkat mina framtida skolstarter; jag har inte kunnat ta någonting för givet och ovissheten inför skolstarter har blivit så stor att jag nästan varit rädd för dem.

Även skolstarten efter jullovet i ettan (på gymnasiet då) var för mig ganska likt det jag nyss beskrivit, skillnaden är egentligen att jag inte hade haft någon kris under lovet. Men jag sov väldigt dåligt natten innan återseendet av klassen och när jag väl fick återse dem fick jag inte bara en utan till och med två chocker, båda jämförbara med lärarbytet. När jag intet ont anande kom till skåpen på morgonen hade nämligen en av tjejerna i klassen ett par glasögon på sig (ungefär likadana som de på bilden), något jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om att hon skulle ha på sig. Kanske ter sig detta inte så uppseendeväckande, men jag fick som sagt klara av två chocker den morgonen. Jag hade knappt hunnit återhämta mig från den första innan det nalkades lektion. I vanlig ordning ställde jag mig vid mitt skåp för att hämta nödvändiga böcker. Plötsligt hördes ett "hej" till vänster om mig och jag upptäckte till min glädje att det var min klasskamrat från Byhult som stod för hejet. Jag flyttade sakta mitt fokus från skåpets innanmäte till min kamrats ansikte, vilket under lovet hade lagt sig till med ytterligare ett attribut; ett par (vad det tycktes då i min stilblinda ögon) EXAKT likadana glasögon som tjejen vilken åsamkat min första chock haft på sig! Jag skojar inte när jag säger att jag bokstavligt talat tappade hakan och det tog många dagar innan jag återhämtade mig från chocken.

Så, vad har jag då drabbats av för omvälvande upplevelse i år kanske ni undrar. Joddlande flodhästar? Magdansande ormar? Nationalistiska rävar? Ingen av dessa kan jag garantera. Ingenting annat heller faktiskt. För första gången på jag vet inte hur många år så har ingenting speciellt inträffat efter jullovet, jag sov inte ens mindre än vanligt! Kanske borde jag vara lycklig över det, men jag är faktiskt inte det. Början på 2009 års skolår kommer inte att lämna några djupare spår i mitt minne än 2003 års vecka 43 gjorde. Från den veckan kommer jag nämligen inte ihåg någonting.