Kung Göstas skriverier

Ankjävelns seger över Gösta

2009-06-16T00:48:00.002+02:00

Här är den nya, så att säga.

http://ankjavel.blogspot.com/

Epoken Kung Gösta går mot sitt slut

2009-06-02T16:58:00.021+02:00

Det här blir med största sannolikhet mitt näst sista inlägg på Kung Göstas skriverier. Kombinationen brist på tid och trytande inspiration har lett till att kvalitén på inläggen varit ganska usel den sista tiden. Vissa inlägg har tagit upp saker som jag innan Kung Göstas uppstart lovade mig själv att aldrig posta. Med detta menar jag saker såsom musiktips och nyhetskommentarer. Dessa har egentligen bara fått en plats för att jag varit för lat för att skriva texter jag i efterhand kan känna en viss stolthet över. Sådana texter har emellertid också förekommit, om än i alldeles för liten utsträckning. Inlägg i stil med Skolstarten 2009 - en parentes, Den eviga ungdomens källa? och Tankar och tankar ser jag inga problem med att de hamnar i cyberrymden. Den lilla, men ack så trevliga, respons jag har fått på de inläggen säger mig också att det är inlägg av den typen som uppskattas bäst av de tappra läsare jag har.

Det här blir som sagt det näst sista inlägget på bloggen. I nästa inlägg, som förhoppningsvis kommer inom någon vecka eller två, kommer jag att publicera min nya blogg. Den är ännu inte skapad men jag vill inte fortsätta under pseudonymen "Kung Gösta" då den känns fruktansvärt mossig. Jag förstår inte vad jag tänkte med när jag valde den och inför nästa gång ska jag lägga ner mer eftertanke på bloggnamnet.

Kvalitet framför kvantitet kommer att vara ledordet i min nästa blogg. Förhoppningsvis kommer inspirationen på sommarlovet att sjuda likt Mat-Tina sjuder sin mat i SVT:s kökslokaler. Att så blir fallet är dock föga troligt, men det kan knappast bli sämre än det har varit i vår.

Om någon har tips på ett nytt bloggnamn så tas det emot med glädje.

Oljud med c

2009-05-18T02:03:00.007+02:00

Jag tänkte såhär en sen söndagkväll uppdatera här lite, mer för sakens skulle än för att jag har något vettigt att skriva. Som så ofta blir det då att det skrivs om musik och det här är inget undantag. Jag tänkte ägna en tanke åt vad Anton, den stenhårda punkaren på P&L, kallade Sveriges genom tiderna hårdaste band, nämligen Noice. Varför han gav dom denna smickrande titel gissar jag beror på att två av originalmedlemmarna gått rockstjärnedöden till mötes, således återstår endast hälften av dessa. Lite roligt tyckte jag därför det var att se dem uppträda på ett "En rökfri generation"-arrangemang med Clabbe af Geijerstam i spetsen. Låten är väl inte min favorit med dem direkt men just för denna ett ödets ironi lägger jag in videon här:

Inte för att jag tror att någon är speciellt intresserad men jag kan berätta lite mer om min relation till Noice. Den började när jag hittade några luggslitna LP-skivor i mammas skivsamling. Intresserat satte jag en av dem i vår musikspelare och genast gillade jag ljuden som kom ut genom högtalarna. En av de låtar jag först fastnade för var "Romans för timmen" vilken återfinns på LP:n Det ljuva livet.

Till sist kan jag för dem som har spotify länka till den låt av dem som jag lyssnar mest på för tillfället, nämligen den här.

Väl mött.

Global uppvärmning och besökare

2009-04-29T22:43:00.009+02:00

I ett tafatt och troligtvis fruktlöst försök att få hit fler besökare har jag lagt till ett antal länkar till bloggar jag läser. Förhoppningsvis skall dessa bloggare och bloggerskor återgälda tjänsten genom att göra detsamma för mig, vilket i så fall kommer leda till högre besökssiffror här. Båda bloggarna blir alltså vinnare, den möjliga förloraren är läsaren som eventuellt orkat läsa hit på detta inlägg som förmodligen kommer ligga överst ett tag då jag sällan orkar uppdatera trots att det här inlägget är fruktansvärt ointressant.

För att göra inlägget aningen mer intressant kan jag krydda det med lite musik. Tryck här om du har spotify, tryck här om du inte har det. Har du spotify kan du till och med klicka på båda länkarna eftersom det är olika låtar, båda av Adam Green dock. Det gör emellertid ingenting eftersom de låter väldigt olika, han sjunger till och med de båda sångerna på olika sätt. På spotifylänken låter han lite som Ian Curtis, på youtube lite som en försiktig ung man.

Jag hoppas inte att mina dråpliga försök till musiktips skrämmer bort potentiella läsare. Bortse från dem och se framåt istället, då kanske min besökarstatistik snart kommer likna den här välkända kurvan:

Tankar och tankar

2009-04-13T21:12:00.009+02:00

Jag har nu försökt påbörja det här inlägget på flera olika sätt. Inget försök har varit bra, alla har varit åt helvete. Jag vet inte varför det blir så eftersom jag för en gångs skull känner att jag faktiskt har något att skriva. Kanske beror min oförmåga att skriva en vettig inledning just på det faktumet; jag har mycket att skriva men vet inte hur jag ska göra det. Det här är utan tvekan ett mycket vanligt dilemma. Alla går omkring och bär på stora och små tankar, väldigt få är duktiga på att sätta ord på dem. Dessa väldigt få är i regel författare, poeter eller någon annan form av ordsättare. När jag tänker efter behöver det inte bara vara ord som ger våra tankar form, det kan vara en tavla, en melodi eller vad fan som helst. Alla dessa ting är på olika sätt uttryck för saker som alla bär inom sig men inte alla kan få ut.

Det finns också många saker folk bär inom sig som verkligen inte får komma ut, minnen såväl som tankar. Ibland kan man få väldigt lustiga impulser som man känner att man bara måste, men verkligen inte borde, utföra. I egenskap av förtroendeperson i min klass får jag under nästan varje klassråd kliva fram till katedern och säga några ord. Orden brukar stå på ett papper jag skummat igenom fem minuter innan klassrådet och skulle en erfaren föredragshållare se mig skulle han troligtvis kunna ge mig en hel del goda råd. Först och främst skulle han kunna säga hur jag ska göra för att fånga klassens intresse. Inte för att det är mitt problem om de inte känner till att det är studiedag vecka 23, men ibland kan det faktiskt vara ganska frustrerande om de inte lyssnar. Under ett sådant frustrationsmoment förra året hände det att jag fick en tankeimpuls. En i mitt tycke ganska läskig sådan Jag kände att jag bara måste knäppa upp skärpet och dra ner byxorna, just där, framför hela klassen. Mina prickiga kallingar kunde jag behålla på, men byxorna ville ner och det var både mina tankar och gravitationen som tänkte se till att det skulle bli så. Under hela klassrådet kämpade jag mot denna impuls och till slut vann jag lyckligtvis striden.

Jag klarade klassrådet med byxorna på men det var verkligen inte långt ifrån att det hade slutat annorlunda. Hur hade reaktionerna blivit om jag dragit av mig byxorna? Troligtvis hade folk tittat snett på mig. Väldigt snett. Detta trots att alla någon gång troligtvis har varit i liknande situationer. Inte nödvändigtvis framför sin klass i full koncentration för att behålla sina brallor på, men kanske tillsammans med sin kompis i full koncentration för att inte helt utan anledning ge denne en knytnäve i ansiktet. Eller ensam med sin mamma med huvudet fullt av tankar som säger "kyss henne, kyss henne!". Eller varför inte helt ensam på en bro med tanken att man kanske borde hoppa ner på motorvägen 20 meter nedanför, trots att man aldrig tidigare funderat på självmord eller inte är det minsta olycklig.

Vad jag vill ha sagt med det här är nog att det finns två sorters tankar som aldrig riktigt förmår att komma upp till ytan. Dels finns de som maler i medvetandet för jämnan men som är väldigt svåra att ge uttryck för, även om man skulle vilja. Sedan finns de som verkligen inte får komma längre än till tankestadiet, ty skulle de göra det så blir man idiotförklarad. Kanske, det här är väldigt vilda och högst ovetenskapliga spekulationer, går de båda tanketyperna hand i hand. För att klara av att ge uttryck för den förstnämnda tanketypen, måste man då även ta sig friheten att ge uttryck för den andra?

Jag tror jag ska gå ner och slänga televisionen i väggen.

Media, Östberg och Pettersson

2009-04-10T16:18:00.017+02:00

Kritik mot medias framställning av fallet Annika Östberg tas upp i DN här. "Annika Östberg är blond, snygg och etnisk svensk. Det har bidragit starkt till mediernas enorma empati och engagemang i hennes fall" säger medieforskarna och får medhåll av Leif GW Persson som menar att hennes brott hamnat i skymundan. Själv är jag beredd att hålla med och ser även en parallell till ett ännu mer välkänt svenskt kriminalfall, nämligen Palmemordet och dess "gärningsman" Christer Pettersson.

Liksom i fallet Östberg har medias rapportering i mycket stor utsträckning påverkat allmänhetens uppfattning i fallet Pettersson. Det finns emellertid en mycket viktig skillnad; Pettersson har blivit svartmålad som Palmes mördare, Östberg har, som Leif GW Persson uttrycker det, blivit vitmålad. Det utpekande av Pettersson som Lisbet Palme gav ledde till att Pettersson under resten av sitt liv fick leva med stämpeln "Palmes mördare", när det egentligen inte är speciellt mycket som var tillförlitligt i Lisbets utpekande.

För det första så skedde utpekandet nästan tre år efter mordet. På de tre åren kan hennes minnesbild ha förändrats flera gånger om. För det andra så är det inte ens säkert att Lisbet såg mördarens ansikte. I hennes första förhör gav hon inte ett enda signalement av hur mördarens ansikte såg ut. För det tredje så utfördes inte videokonfrontationen särskilt professionellt. Poliserna sa innan konfrontationen att den misstänkte är alkoholist. Lisbet svarade att ”det ser man vem som är alkoholist" vilket inte är så konstigt med tanke på att de övriga i konfrontationsgruppen var poliser och att Lisbet är psykolog.

Det här ligger till grund för att Pettersson i media pekats ut som Palmes mördare, vilket i sin tur har lett till att svenska folket också sett honom som mördaren. I fallet Östberg är det, som tidigare nämnts, också medias bevakning som ligger till grund för att folk har en skev uppfattning om hur det egentligen är.

Jag antar att löpsedlar med Pettersson och Östberg genom åren sålt många lösnummer. De båda är personer som engagerar och berör många människor. Att börja tänka på vad som är sant och inte sant eller hur någon verkligen har hamnat i fängelse, det verkar inte lika intressant som att sälja många tidningar.

Bloggars värde i pengar

2009-03-19T12:29:00.009+01:00

Inte för att jag tror på det själv, men enligt http://bloggvarde.se/ ska min blogg vara värd 3844 kr. Hur detta kan komma sig har jag inte den blekaste aning om och jag orkar inte ta reda på varför heller. I alla fall tänkte jag lägga till applikationen till höger om texterna någonstans för att, om det vill sig väl, se hur mitt värde stadigt ökar. Jag har inte tänkt att på något sätt försöka sluga åt mig dessa 3844 kr, men tyckte det var lite roligt att få reda på.

Diverse olika bloggars värde:
http://maloki.blogg.se/ - 955 kr
http://michaelaandrea.wordpress.com/ - 2 242 kr
http://viiv.blogg.se/ - 3 320 kr
http://thorstensson.se/blogg/ - 2 867 kr
http://blondinbella.se/ - 291 560 kr
http://www.lilmemyself.com/ - 3 780 kr
http://gammalhardrockare.blogspot.com/ - 49 015 kr
http://carlbildt.wordpress.com/ - 2 540 022 kr
http://www.365saker.se/ - 45 425 kr

Jag har inte en jävla aning om hur värdet räknas ut men listan bjöd på en del överraskningar, exempelvis att utrikesministerns blogg är högre värderad än blondinbellas. Tycker att jag står mig rätt bra i konkurrensen också :-)

EDIT: Jag noterar en värdeökning på 19 kr, det är nästan en halv kebab i bröd. Hurra för mig!

Korvklubben - vår käre SP-rektors dröm

2009-03-18T18:05:00.005+01:00

Efter en snabb googling på korv (fråga mig inte varför) så hittade jag en synnerligen vacker hemsida med adressen http://hem.passagen.se/rasmund/index.htm. Det kan inte utläsas där, men trycker man på länken kommer man till inget annat än Korvklubbens egenhändigt komponerade hemsida. Designen är nästan värre än asfaltlöparens, en sida min lärare i aktiekunskap tipsade om, men jag tycker inte det förtar någonting av Korvklubbens trovärdighet. Tvärtom höjer det min respekt för dem då de utan att skämmas låter just korven stå i centrum och när den inte gör det så har de i alla fall den till falukorven mycket passande gula färgen i bakgrunden. Gul som i senap, skulle man kunna säga.

Trycker man på fliken visdom i korvklubbens meny får man ta del av ett gäng mycket fina texter, bland annat till den här låten, och en serieruta, alla förkunnande över korvens storhet. När jag läser det här känner jag att korvklubben faktiskt har en del gemensamt med en förening på min skola, kebabklubben, vilken också skapat någon form dyrkan kring sin rätt. Hade vi på peset istället för kebabklubben startat en underförening till korvklubben misstänker jag att vi inte bara hade fått med läraren Sven, utan också SP-rektorn Per, på skolfotot.

Kvinnan som gör Barts röst tror på rymdhärskaren Xenu

2009-03-16T22:12:00.004+01:00

Med risk för att verka väldigt intresserad av religion (vilket jag i och för sig är) så måste jag kommentera det erkännande som en scientolog nu gjort. Scientologen medger att det inom scientologin tros på en ond rymdhärskare med namnet Xenu, vilken verkar ha åstadkommit en del. Kan ge ett utdrag ur artikeln om ni nu inte orkar trycka er fram till den själva (troligtvis kommer nog de flesta som läser det här från just artikeln):

I de hemliga texterna finns bland annat historien om den onde härskaren Xenu som för 75 miljoner år sedan regerade över 76 planeter där också jorden ingick. På dessa världar levde en ras som scientologikyrkans grundare L Ron Hubbard kallade thetaner. Xenu själv, som var thetan, upptäckte plötsligt att han med tankens hjälp kunde styra och påverka sina triljoner medthetaner.

Detta skapade en spänning mellan härskaren och hans folk, en spänning som resulterade i en våg av känslor som i sin tur skapade vårt universum. Till slut samlade Xenu ihop hundratals miljarder thetaner och skickade dem i flygande tefats-likande farkoster mot jorden där de sprängdes i bitar med hjälp av en serie vätebomber placerade i vulkaner. Det som sedan blev kvar av varelserna, deras själar, kan fortfarande smita in i våra kroppar och där skapa sjukdomar.

För mig låter skapelseberättelsen i Silmarillion, det vill säga Tolkiens egenkomponerade skapelseberättelse till Midgård, mer trovärdig än det här. Jag frågar mig, hur i hela friden kan personer som John Travolta, Will Smith och Tom Cruise (fler personer här) tro på det här?! Vad sänder det för signaler till fans och lättpåverkade människor? Jo, att man ska betala extremt stora summor för att få ta del av historier som dessa. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur många som luras att betala hutlösa summor för dessa sagohistorier. Inte nog med det, sen ska man göra det till någon form av religion också. Hualigen.

Kristendomen tappar mark i USA, men...

2009-03-10T23:21:00.019+01:00

En färsk undersökning visar att allt färre amerikaner bekänner sig till kristendomen. Andelen som gör det har sedan 1990 sjunkit med 10 procentenheter och är nu nere på 76%. En väldigt hög siffra i och för sig, men ser man sekularisering som något positivt går det ändå i rätt riktning. Eller?

Kanske inte ändå. Fortsätter man att läsa artikeln ser man nämligen att fler grupper än ateisterna har gått framåt. Även en grupp som evangelisterna har gått framåt. "Kraftigt framåt", för att citera artikeln. Personligen är jag orolig för denna utveckling. Detta då det i USA lett till stora anhängarskaror av intelligent design, skepsis gentemot vetenskap och att folk på allvar tror att jorden inte är mer än 6000 år gammal. Lägg där till att grupper som dessa också är starkt emot abort och homoäktenskap. Visar undersökningen verkligen på en positiv utveckling då?

Jag tror inte det. Hellre då att fler räknar sig som kristna, men med en vettig inriktning, än att färre räknar sig som kristna samtidigt som fundamentalisterna vinner mark.

Ted Haggard, evangelist

Ett fall för Lycklige Lukas

2009-03-10T00:14:00.002+01:00

Jag vet inte om det finns något som helst intresse för dessa gamla texter, men eftersom jag hade lust att uppdatera här men ingen ork att skriva nytt så lägger jag in en uppsats från årskurs 7 i ämnet svenska. Uppgiften var att skriva en deckare, läs och fröjdas så gott det går.

I den lilla byn Skogsgläntan brukade det inte hända särskilt mycket. Omvärlden betraktade byn på ungefär samma sätt som en tonåring betraktar TV-programmet Antikrundan, vilket betyder att de var helt ointresserade. Och varför skulle de egentligen vara intresserade? För vem är intresserad av en by med färre invånare än det finns Rocky filmer (i alla fall nästan)? Vem är intresserad av en by med rakt igenom hederliga människor? Vem är intresserad av en by där alla känner alla? Vem är intresserad av en by där inte ens de skummaste typerna har hjärta att köra mot rött ljus?

Polisen var i alla fall inte intresserad. De menade att det inte behövdes någon polisstation när det ändå inte begicks några brott. Men, det fanns i alla fall en ansvarstagande medborgare i Skogsgläntan. Hans riktiga namn var Lycklige Lukas, men i folkmun brukade han bara kallas Klasse. Som den ansvarstagande medborgare han var så hade han helt själv tagit på sig ansvaret att hålla bovar och banditer borta från Skogsgläntan. Han hade lyckats bra i flera år, men dagen efter den tredje månadens sista dag så började det hända underliga saker i den lilla byn…

– Kommissarie Lukas här, svarade kommissarien när det tidigt på morgonen ringde på hans mobil.
– Ja hej, det är Ann-Charlotte Svensson. Jag ringer för att berätta att min dotter Sofia har försvunnit, svarade en kvinnoröst oroligt i andra änden.
– Jaså, det låter inte så bra. Hur länge har hon varit försvunnen? sade Klasse och kände sig nästan som en riktig kriminalkommissarie.
– Sen igår kväll. Hon sa att hon skulle gå till Klara, som är hennes bästa kompis. Hon brukar ofta göra det, men hon brukar alltid komma hem i god tid. Det är klart, en gång i somras så…
– Jaja, det är nog inte så farligt, avbröt Klasse. Att komma hem lite sent och att sova över hos en kompis är ett normalt beteende för flickor i tonåren.
– Jaja, det är klart. Men Sofia brukar alltid komma hem i tid.
– Jag lovar att kolla upp det.

Kommissarie Klasse kände sig väldigt nöjd med sin insats i luren. Han hade aldrig varit med om några sådana telefonsamtal tidigare, han brukade ju bara få SOS-samtal när dagisbarnen brände bullarna och brandlarmet gick. Men ändå så tyckte han att han hade lyckats med att både lugna ner sin klient litegrann och att låta som om han tog fallet på största allvar. Därför så tyckte han att det skulle bli spännande med något riktigt stort fall. Han kände sig som om han vore Kurt Wallander på jakt efter någon riktigt råbarkad mördare.

Med tjänstevapnet laddat, blåljuset på och den egentillverkade polisbrickan perfekt putsad på bröstet så körde han iväg i sin gamla Volvo 240. Pulsen låg på max. Han var på väg till Klara Anderssons hus. Nu sjutton skulle han visa vad han gick för som kommissarie!

Familjen Andersson bodde väldigt fint. De ägde en gammal bondgård, ett falurött hus med vita knutar. De hade en stor trädgård med äppelträd, körsbärsträd och en massa andra fruktträd. De hade säkert tillräckligt med fruktträd för att starta ett musteri likt det i Kivik. Detta var dock inget som lockade makarna Andersson då de båda var läkare och klarade sig bra på den lönen. Kommissarien träffade Klaras mamma när hon stod och donade lite i trädgården.

– Nej, Sofia har inte varit här, svarade hon när kommissarien frågade. Det var väldigt länge sedan hon var här faktiskt. Jag börjar faktiskt misstänka att Klara och Sofia har blivit lite osams.
– Det var konstigt, Ann-Charlotte sade ju att Sofia hade varit hemma hos er igår. Är du säker på att hon inte var det?
– Ja, jag är säker till hundra procent. Du kan få tala med Klara också om du vill.
– Ja, det skulle vara bra att göra.

Nu blev Kommissarie Klasse lite bekymrad. Varför ljög egentligen Sofia om att hon gick till Klara? Kanske var inte Sofia den hederliga medborgare som alla trodde att hon var? Hon kanske skötte hela den Sicilianska maffian ifrån sitt tillhåll i Skogs- gläntan? Eller tänk om det i själva verket var hon som mördade Olof Palme? Kommissarien anade helt klart ugglor i mossen. Kanske skulle Klara kunna ge några intressanta upplysningar.

– Vad har du att säga om Sofia Svensson? frågade kommissarien i en väldigt allvarlig stämma.
– Tja, hon är väl rätt trevlig och så, svarade Klara lite nonchalant.
– Brukar du ofta umgås med henne?
– Det händer väl, svarade Klara lika ointresserat.
– Din mamma sa att du och Sofia inte brukar vara med varandra så mycket längre, hon trodde till och med att ni var lite osams. Vad har du att säga om det?
– Det stämmer kanske. Innan var vi typ med varandra varje dag, men efter att hon träffade den där Markus så har jag knappt träffat henne.
– Vem är den där Markus?
– Det är hennes pojkvän. Jag hatar verkligen honom! Han tror att han är så himla bäst på allting! Jag är säker på att han har något skumt för sig!
– När träffade hon honom då?
– Det var på en fotbollscup. Jag tror att det var den första mars.
– Alltså exakt en månad sedan då. Du vet händelsevis inte var den här Markus bor?
– Jo, han bor i Hallonköping. Det ligger ungefär någon mil härifrån.

Nu hade kommissarien fått ett ytterst hett spår! Den där Markus verkade väldigt misstänkt! Han hade säkert något skumt för sig som Klara sa. Klasse misstänkte nu att Sofia och Markus förberedde något stort, kanske ett bankrån a la Norrmalmstorg eller något ännu värre. Här gällde det att vara skarp i sinnet och flink i fingrarna, kommissarien hade något stort på tråden!

Egentligen så borde kommissarien haft ganska svårt att hitta Markus. För det första så hade kommissarien begått det stora misstaget att inte ta reda på hans efternamn, för det andra så hade han inte fått Markus adress. Klasse hade alltså missat två detaljer som är ganska viktiga när man försöker hitta en person. Men nu hade den ovanligt klumpiga kommissarien den stora turen att Hallonköping inte var mycket större än Skogsgläntan. Kommissarien hade också den stora turen att det bara fanns en Markus i Hallonköping. Det var kanske inte en slump att kommissarien döptes till Lycklige Lukas!

Hemma hos Markus så var det helt tomt. Inte en själ befann sig i det lilla huset. Istället för att snällt vänta på att någon kom så bestämde kommissarie Klasse sig för att göra en husrannsakan. Egentligen hade han ju inget tillstånd, men efter alla deckare han sett på TV så visste han att man alltid hittade något intressant under en otillåten husrannsakan.

Klasse smög in i huset ytterst försiktigt. Han hade dragit sitt tjänstevapen. Han kände sig som en riktig kommissarie i någon deckare, det enda som saknades var den läskiga musiken. Han trippade lätt som en fjäder genom hallen. Han undersökte hela bottenplanet systematiskt, men han hittade ingenting. Han gick försiktigt upp för trappan. Inne på Markus rum såg han en mobiltelefon. Han tog sig friheten att läsa igenom alla sms. Ett sms fångade speciellt hans uppmärksamhet.

Markus, vi måste träffas på piren ikväll för att göra du vet vad.

Sofia
06-04-01

Nu var det bråttom! Markus och Sofia planerade något skumt! Vad skulle Klasse göra? Ett kort ögonblick funderade han på att göra det enda rätta, att ringa efter förstärkning, men sedan när kommissarien började tänka efter så ville han sköta gripandet själv. För tänk vilka rubriker det kunde bli, Klasse riktigt såg löpsedlarna framför sig: ”Modig kommissarie stoppar bombattentat vid piren.” Sådana rubriker ville han inte missa! Han skulle ju bli känd över hela Sverige och få sitta med i alla möjliga TV-soffor. Nej, nu var det kommissarie Klasse som skulle ordna upp biffen själv!

Klasse köpte lite proviant (Big Mac & Co) och begav sig till det som han befarade snart skulle bli brottsplatsen, piren. Han satte sig på en lagom stor sten för att invänta de båda ungdomarna. Han hade sin pistol i hölstret och han var hela tiden beredd att använda den. För vem vet, de båda slynglarna kanske var beväpnade. Klasse hade verkligen tänkt på allt, enligt honom själv. Han hade sin Big Mac, han hade sin pistol och han hade kaffe för att hålla sig vaken. Det enda han saknade var tålamod. Han satt där väldigt länge på sin sten och huttrade, för det var ingen varm aprildag. Molnen var mörka och det var regn i luften. Efter några timmar så hade Klasse allvarliga funderingar på att lämna piren. Det var ju nästan midnatt, så sent skulle de väl inte dyka upp? Klasse bestämde sig för att lämna piren, men innan han gjorde det så tänkte han säga några väl valda ord till herren i himlen. Han knöt näven och ställde sig upp, men innan han hann förbanna Fadern så fick han det själv ganska hett om öronen. Där uppe i luften så såg han ett flygplan. Men det var inte själva flygplanet som var så förbluffande, det var banderollen som hängde baktill på planet. På banderollen så fanns den välkända ramsan: ”April, april din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill!”

Planet flög ner och landade på piren. I planet så satt Klara, Klaras mamma, Sofias mamma Ann-Charlotte, Markus och sist men inte minst så satt Sofia där.
– April, april din dumma sill vi kan lura dig vart vi vill! skrek de och de tjöt av skratt.
Som de hade lurat Klasse! Hans första riktigt stora fall som kommissarie var bara ett stort aprilskämt!
– Där fick vi dig allt, sade Markus.
– Nja, jag förstod nog allt hela tiden att det var ett aprilskämt, försökte Klasse.
– Ånej, försök inte nu! Det är klart att du gick på det! sade Klaras mamma.
– Kanske, muttrade Klasse vars stolthet nu var helt krossad. Jag trodde att det någon gång skulle hända något spännande i Skogsgläntan, men jag tog visst fel…

Så här kan det gå till när man vill muntra upp stämningen i ett litet samhälle. Invånarna fick något att skratta åt i flera år. Det var nåt nytt man kunde ta upp och prata om när man hade brist på samtalsämnen, det var ju något som förutom vädret roade alla medborgare. För alla kände ju till det och alla tyckte att det var mycket lustigt. Alla utom en då förstås. Kommissarie Klasse återhämtade sig aldrig efter skämtet. Istället så bytte han kön och blev nunna i Toscana.

Yeah, she's ugly but she sure can cook

2009-03-04T23:14:00.006+01:00

Antagligen är jag ganska ensam om att tycka om den gamla dängan "If You Wanna Be Happy" med Jimmy Soul. Varje gång jag har spelat upp den för en vän har denne tittat lite osäkert på mig och undrat om jag menar allvar. Självklart har jag alltid menat allvar. För ungefär ett år sen spelade jag låten väldigt frekvent och varje gång frambringade den stora leenden i mitt annars bistra ansikte. Det är en låt som gör en glad helt enkelt. Vill du muntras upp rekommenderar jag dig därför att trycka på playknappen nedan.

Något man kan fundera över är texten. Jag antar att den är med glimten i ögat och därför inte bör tas på så stort allvar. Generaliseringarna jagar ikapp med handklappningarna och givetvis är det ingen text man ska leva sitt liv efter. Ändock tycker jag att det är en skön kontrast till dagens hiphopartiser i stora pälsar och bling bling vars texter ofta handlar om bitches och att playa dessa. Jimmy Soul sjunger istället om livslånga förhållanden och ett tryggt familjeliv, hedervärt även om texten ur andra aspekter inte är särskilt vettig. Men så var det också 1963, en annan tid med andra ideal.

Skalman visar prov på stort musikbibliotek

2009-03-03T00:30:00.006+01:00

Att karaktärerna i Bamse är seriefigurer helt i min smak har det aldrig varit några tvivel om. Nu visar den gamle och vise sköldpaddan Skalman återigen prov på hur saker och ting bör vara. Med en musiksamling som omfattar inte mindre än 30 000 timmar musik råder det egentligen ingen tvekan om vilken sida han står på i IPRED-debatten och The Pirate Bay-rättegången. Den gamle sköldpaddan har inte bara knarkat i sin ungdom, såhär på senare dagar verkar han även ha börjat med fildelning. Vad än Charlotta Borelius säger så är någon annan slutsats inte rimlig att dra.

Konsten att säga "halli hallå" när det passar

2009-02-23T02:10:00.005+01:00

Att den ädlaste av hälsningsfraser, "Halli hallå", myntas åtskilliga gånger av Ulf i TV-serien Kvarteret Skatan är ingen hemlighet. Jag känner därför ett kall att samla, om inte alla, så i alla fall många av dessa odödliga ögonblick. Om inte klippen tas bort från tuben så finns de två första exemplen här nedan och jag kommer sakta men säkert fylla på med mer. För att det hela ska bli mer förståeligt och förhoppningsvis då också roligare ger jag en kort förhistoria inför varje klipp.

Ulf och Kristina har stambyte i hemmet och söker därför en plats att bo under tiden. Samtidigt har Magnus och Frida problem med sitt slentrianmässiga förhållande och bestämmer sig för att testa någon form av rollspel på krogen. Det hela slutar inte som Frida tänkt sig och klippet tar vid när paret äntrar sin lägenhet...

Ulf och Kristina har nu gjort sig hemmastadda i Magnus och Fridas hem. Lite för hemmastadda kanske...

För att avsluta inlägget på bästa sätt måste jag naturligtvis dra till med följande avskedsfras:

Hallihallådå!

Fällor vid studier

2009-02-20T01:13:00.036+01:00

Vareviga kväll den här veckan har jag satt mig vid datorn för att skriva klart min romananalys av Den unge Werthers lidanden. Vareviga kväll har det slutat med ungefär samma resultat - slösurf, msn och lite bloggande. Det här är inte första gången det händer, fenomenet är något som dyker upp varje gång det är ett stort inlämningsarbete på tapeten och jag tror inte att jag är ensam om problemet. En naturlig fråga på det här är; varför lär man sig inte av sina tidigare misstag? Jag borde vid det här laget enligt empirisk idélära ha lärt mig hur jag ska gå till väga för att inte fastna i lättjans trevliga men ack så förrädiska bojor. Jag har dessvärre inte lärt mig någonting av mina misstag. För att jag ska göra det tänkte jag därför göra en liten lista. Kanske kan en stackars student lära sig något av den, kanske inte. Här är den i alla fall:

För att få ditt skolarbete gjort bör du inte...

...ha på medryckande musik. Risken för att du ställer dig upp och skakar på höfterna är alldeles för stor.
...ha en gitarr eller annat musikframbringande don i knät. Du kommer antagligen lägga mer tid på mollpentan än dina studier.
...ha msn uppe. Irriterande människor kommer skriva till dig precis när du får ett uppslag och vips så är inspirationen som bortblåst igen.
...ha en för bekväm sittplats. Risken att John Blund tar med dig till drömmarnas land ökar då avsevärt. Själv har jag under den här veckans studieaktiviteter blivit medtagen inte mindre än två gånger. Då inkluderar jag inte de gånger han tagit med mig under skoltid.
...ha en blogg. Jag sitter till exempel just nu och slösar bort dyrbar tid från min romananalys.
...ha en fungerande internetuppkoppling överhuvudtaget. Det finns ju andra bloggar och hemsidor man kan vara inne på.
...ha sovit mindre än 4 timmar natten innan. Som sagt, John Blund är ständigt närvarande när man gör sina studier.
...ha skjutit upp allting till efter midnatt. Då kommer du antagligen sova mindre än 4 timmar och morgondagens studier blir därmed ingen dans på rosor.
...ha en dator att sitta vid. Så mycket kul att göra på den, hur kan man då lägga fokus på några oviktiga läxor?

Listan är långtifrån fulländad men jag känner att jag har kommit till en insikt. Nästa gång det nalkas inlämningsarbete, då sätter jag mig i tysta rummet direkt efter skolan och skriver mitt arbete för hand. På det gamla hederliga viset, som det ska vara. Så tänkte jag i och för sig förra gången också...

Fel angående Matt

2009-02-18T20:22:00.003+01:00

Det påpekades efter förra inlägget att soffjakten troligtvis var en engångsföreteelse. Så långt tänkte jag inte när jag skrev inlägget och får därför erkänna att jag hade fel. Det nya introt kommer inte innebära mer lättförtjänta pengar för Matt Groening, det nya introt har tillkommit av en ädlare anledning än så. Det ska helt enkelt vara bättre än det föregående. Om resultatet har blivit lyckat är upp till var och en att avgöra men det har i alla fall inte tillkommit på grund av girighet som jag antydde igår. Jag ber om ursäkt om någon har tagit illa upp för mitt lilla felsteg.

Groenings krispaket vid idétorka

2009-02-17T23:56:00.007+01:00

Innan någon börjar läsa texten kan jag rekommendera er att kolla på följande videoklipp, vilket inlägget sedan ska handla om:

Det var faktiskt väldigt längesedan jag såg på de gula människorna i "The Simpsons". Jag tror det rör sig om en så lång tid att senaste gången var när filmen gick på bio. Likväl är jag upprörd över det nya intro som finns att beskåda ovan och skrivs om här. Kalla mig konservativ men vad i helvete är det för vits med att byta ut det gamla? Är det kul att under 40 sekunder få se familjens jakt på sin soffa? Personligen tycker inte det är speciellt roande.

Vidare undrar jag också om det utökade introt innebär förkortade program. Jag vet ingenting om det men jag skulle inte bli speciellt förvånad om det är så. De senaste säsongerna har väl varit svåra att fylla med ordentligt innehåll (återigen, jag vet egentligen ingenting om det då jag inte sett dem) och därför kortar man ner den egentliga programtiden genom att förlänga introt. På så sätt behöver man inte lägga lika mycket krut på de egentliga programmen. En briljant idé av Matt Groening som antagligen kommer skratta hela vägen till banken.

Omtapetsering på Kung Gösta

2009-02-17T01:04:00.017+01:00

Det kanske märks att Kung Göstas skriverier precis har tapetserats om, om man nu kan uttrycka sig så vad gäller bloggar och andra internetsidor. Min gode vän Hampus har stått för den i mitt tycke mycket stiliga headern och för det är jag mycket tacksam. Själv har jag i min tur lyckats placera den på ett lämpligt ställe; högst upp i mitten. Om folk inte ser vad bilden till vänster om texten föreställer så kan jag berätta att det är en byggnad som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Quality Hotel står det på det arkitektoniska mästerverket och det är naturligtvis Eurostop, i folkmun kallat stoppet, vi talar om. Inuti denna byggnad finns diverse olika mer eller mindre nödvändiga butiker och utanför sker försäljning som för många ungdomar slutat i stor lycka men även en del snedsteg. Det här är naturligtvis fakta som de allra flesta redan känner till och inget vi behöver gå in närmare på.

Jag känner mig faktiskt lite stolt över den nya designen och troligtvis kommer jag sitta och glo på den resten av kvällen istället för att göra det jag borde göra, nämligen analysera den gamla boken Den unge Werthers lidanden. Avslutningsvis kan jag bjuda på vad jag suttit och lyssnat på medan jag tapetserat om här på Kung Göstas skriverier; The Hold Steady. Lyssna och njut av detta ljuva stycke musik! Skulle du mot förmodan tycka att sångaren har en förjävlig sångröst kan du givetvis stänga av.

Det här med siffror och besökare

2009-02-05T00:08:00.007+01:00

För ett tag sedan lyckades jag lista ut hur man kollar antalet besökare här. Google Analytics var svaret och nu sitter jag varje kväll klockan 00.00 bänkad för att kolla hur många som besökt min blogg. Jag har än så länge statistik för 12 dagar och på dessa 12 dagar har hela 57 (!) personer besökt min blogg. För mig känns det som en sjuk siffra och den innebär att om det fortsätter i samma takt kommer min blogg någon gång kring år 7200 att passera 9 miljoner besökare, ett besökarantal större än Sveriges nuvarande population av homo sapiens sapiens . Om sisådär 478 år kommer min blogg ha haft mer besökare sammanlagt än vad Blondinbella enligt bloggportalen har i veckan, inte heller det är så dåligt!

Frågan är dock om det inte kommer ta ännu kortare tid innan jag passerar den magiska blondinbellagräns jag precis nämnt. Bloggaren Stefan Stenudd lyfter nämligen fram intressanta siffror här i vilka det ifrågasätts om Bella verkligen har så många besökare. Ska man till exempel tro bloggtoppen så halveras nästan antalet år innan jag når ett totalt besökarantal som klår blondinbellas antal av veckoliga besökare.

Om efterfrågan finns på mer statistik angående min blogg (gissar att utbudet är rätt mycket större än efterfrågan i det här fallet) så är det bara att säga till. Allt från vilka webbläsare besökarna använt till vilka länder de kommer ifrån finns att avläsa på Google Analytics, min nya gullegris vad gäller siffror och statistik.

Taxis tråkiga sympatier

2009-01-30T13:21:00.009+01:00

En av de skönaste figurerna i det svenska samhället, Sten "Taxi" Jonsson, har gjort mig väldigt besviken. Jag har alltid trott gott om den runde och glade skåningen, som figurerat i diverse olika program i TV med Filip & Fredrik (sköna exempel här och här). Nu har det dock kommit till min kännedom att Sten Taxi sympatiserar med Sverigedemokraterna och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag har alltid trott att Taxi är en som av vana röstar på sossarna men ser man på det här klippet kan man inte dra någon annan slutsats än att han faktiskt sympatiserar med SD. Jävligt synd på så sätt att någon jag alltid tyckt om visar sig vara hängiven SD-supporter, lite kul då det visar vilken begåvningsreserv folk som lockas till SD ofta innehar.

Funderingar kring en stor smäll del två samt en skojig herre

2009-01-22T22:36:00.012+01:00

För snart en månad sen skickade jag ett mail till fysikern Patrik Norqvist, vilket jag skrev om här. Dessvärre kom det aldrig något svar från Patrik, gissar att mailadressen var fel, så idag drog jag iväg ett privat meddelande till honom på facebook innehållandes samma funderingar som det ursprungliga mailet. Snabbt som en hök svarade han och hänvisade till följande artikel. Eftersom jag knappt kommer ihåg ursprungsartikeln så har jag lite svårt att avgöra vad jag ska tro, magkänslan säger dock att Patrik har rätt så den gudsförnekande sidan härskar nog fortfarande hos mig.

För att inlägget inte ska bli väldigt kort bifogar jag en av mina youtubefavoriter. Det skulle lika gärna kunna ha blivit något helt annat men nu föll valet på Andy Kaufman.

Om någon inte vet vem det är rekommenderar jag filmen Man on the moon.

Likheter mellan Benjamin Button och Forrest Gump?

2009-01-17T01:29:00.047+01:00

Efter att den nya filmen The Curious Case of Benjamin Button jämförts med Forrest Gump, som är en av mina favoritfilmer, kände jag att det inte var mer än rätt att gå och se filmen i fråga. Filmen gjorde mig inte besviken och likheterna med Forrest Gump går inte att ta miste på. Det var i alla fall vad jag trodde...

När vi kom ut från biografen påstod nämligen en kamrat att han inte såg några likheter mellan de båda filmerna. Den givna följdfrågan "har vi sett samma film?" skulle givetvis ha besvarats med ett ja (jag såg med egna ögon hur han satt i sätet två platser ifrån mig) så jag avstod från att fråga. Men vilka var då likheterna mellan de båda filmerna som min vän missade? För att göra det enkelt för mig ska jag lista ett antal jag kommer på såhär på rak arm (vet inte om handlingen spoilas för mycket i nedanstående text, om läsaren ska se någon av filmerna får denne själv avgöra om han/hon vågar läsa).

-I båda filmerna skildras olika livshistorier.
-Både Forrest och Benjamin är på olika sätt annorlunda jämfört med sin omgivning. I båda fallen har detta väldigt stor betydelse för hur de agerar och för hur handlingen utvecklas.
-Båda växer upp i sydstaterna.
-Båda växer upp med en mycket kärleksfull och klok modersfigur.
-Båda växer upp utan en tydlig fadersgestalt.
-Båda träffar tidigt en flicka som förstår just dem och det sätt som skiljer dem från "vanligt" folk.
-Båda ger sig ut på diverse olika strapatser i vida världen, krig exempelvis.
-Båda träffar en alkoholiserad ledarfigur under strapatserna/krigen vilken kommer att betyda mycket för dem.
-Båda förlorar nära vänner i krigen.
-Båda skickar under tiden de är ute på strapatserna hela tiden brev till sin älsklingsflicka hemma i USA.
-Båda överlever krigen.
-Båda vinner efter mycket om och men sin flickas hjärta.
-Båda oroas över att deras barn ska bli annorlunda på samma sätt som de själva är annorlunda.

Det här är som sagt vad jag kommer på lite snabbt, ingen djupare analys eller detaljgranskning av filmerna krävs för att lägga märke till detta. Frågetecknet i rubriken kan därför rätas ut till ett utropstecken, dessutom kan tre ord och ett kommatecken läggas till: Likheter mellan Benjamin Button och Forrest Gump, visst finns det!

Angående Tintins sexuella läggning

2009-01-14T20:42:00.025+01:00

Någon gång då och då händer det att man förvånas över sin oförmåga att lägga märke till och förstå väldigt uppenbara saker. Efter att jag igår hade läst en artikel i DN hände detta mig. Jag fick genast ställa mig frågan: Hur i hela världen har jag lyckats undgå de obestridbara fakta som tyder på att Tintin faktiskt är gay?! För att citera Matthew Parris, som också citeras i artikeln:

"Tintin är en fjunig, androgyn yngling i quiff-frisyr, lustiga byxor och scarf. Och flyttar in i ett slott på landet med sin bästa vän, en medelålders sjöman?"

"En sötnos som är fäst vid en fluffig vit leksaksterrier, vars andra garderobskompisar är ett oskiljaktigt detektivpar i plommonstop, och vars enda väninna är en operadiva... Är det någon som påstår att Tintin INTE är gay?"

Själv tycker jag det är så uppenbart att vi inte ens behöver gå in på de motargument som läggs fram av olika "Tintinkännare".

Det faktum att kapten Haddock är sjöman stärker tesen om Tintins homosexualitet ytterligare. Alla vet att sjömän tillbringar många månader till sjöss, ofta helt utan kvinnligt sällskap. Att många då lockas till andra sjömän är också vida känt, varför skulle inte Haddock kunna vara en av dem? Troligtvis har han fortsatt med det beteendet även efter vistelserna på de sju haven och därför flyttat in med Tintin i det där slottet på landet.

Mer uppenbart blir det inte. Därför uppmanar jag alla att gå med i den här gruppen på facebook, folk måste få veta!

Förresten, är inte likheten mellan denna bild och bilden ovan på Tintin slående?

Den eviga ungdomens källa?

2009-01-13T21:49:00.008+01:00

"Rödhårig barnboksfigur, fem bokstäver. Sista bokstaven är ett i, har du någon aning om vad det kan vara Elias?"

Frågor i den här stilen har blivit ett vanligt förekommande fenomen i familjen Bergstrand. "Hm, känd svensk krigarkonung, den tolfte med sitt namn. Andra bokstaven är ett a, är det någon som vet vem det kan vara?" Ungefär så frekvent förekommer frågorna, man får med andra ord knappt någon som helst vila ifrån dem. Personen som ställer frågorna är min käre (ibland i alla fall) far Lars. Han har fått för sig att korsord, ja det är något han borde lägga stora delar av sin lediga tid på. Det spelar ingen större roll vilka korsord det är han hittar, om det så är kändiskrysset i Se & Hör eller husdjurskrysset i Lyckoslanten så slänger han sig över dem likt en tiggare slänger sig över en bit mat. Emellertid verkar antalet tidningar innehållandes korsord snart ha tagit slut i huset, far har redan börjat fråga om jag vet någon korsordssida på internet. Att devisen "Ett olöst korsord är ett förlorat korsord!" är något han både kommit på själv och strängt efterlever märks i allra högsta grad här hemma.

Jag har mina teorier om varför far såhär plötsligt har börjat sysselsätta sig med att lösa korsord. Eller teorier och teorier, jag har egentligen bara en teori som jag fanatiskt tror på och antagligen aldrig kommer ändra uppfattning om. Teorin lyder som så att far, som så många andra (tror jag), löser korsord för att han så smått börjar känna sig gammal. Kanske har han under senare tid märkt av små tecken på att han inte alltid kommer inneha det knivskarpa intellekt han själv tror sig ha. Sämre uppfattningsförmåga och sämre inlärningsförmåga är bara några exempel på ålderssymptom min far kan tänkas ha märkt. För att dra ut på lidandet och kanske vinna några ej förvirrade år har han helt enkelt börjat göra vad han kan för att vara klar i huvudet även på ålderns höst, ett led i detta är korsordslösning.

Något som stärker min teori ytterligare är det faktum att far precis har börjat banta. Jag har själv fått ta en så kallad "förebild" på honom (exempel här). Bilden är tänkt som någon sorts motivationskälla till att äta upp den mixerkörda viktväktarsoppa och surkål han ställer på köksbordet varje dag till sig själv, vi andra får njuta av falukorv och allehanda mindre fettsnåla alternativ.

Själv ser jag en mycket tydlig koppling mellan bantningen och korsordslösningen; båda handlar om att hålla borta ålderns oundvikliga biverkningar. I bantningens fall handlar det om att behålla ungdomens kroppsformer, i korsordslösningens fall att behålla ungdomens skarpa hjärna. Som jag ser det så har far gett sig in i ett projekt som redan från början är dömt att misslyckas.

Den rödhåriga barnboksfiguren är förövrigt Pippi Långstrump, vad som söktes var endast förnamnet.

En annan flicka, en annan planet

2009-01-11T01:41:00.010+01:00

Då jag är full kostar jag på mig att göra ett mycket simpelt inlägg. Tre olika versioner av en riktigt jävla bra låt som jag haft i huvudet hela dagen. Från originalet i till den senast inspelade versionen, lyssna och fröjdas gott folk.

The Only Ones - Another Girl, Another Planet

The Replacements

Babyshambles (eller om det bara är Pete, jag vete fan)

Troligtvis kommer jag inte vara så stolt för det här inlägget imorgon, det spelar mindre roll just nu dock.

Skolstarten 2009 - en parentes

2009-01-10T01:47:00.125+01:00

Jag har ända sedan första klass alltid hyst en viss nervositet kring att efter lov återuppta det långa projekt som kallas skolan. Denna nervositet blir vanligtvis större beroende på hur lång tids ledighet som föregått skolstarten, ju längre lov desto större nervositet. Skolstart efter ett jullov brukar av denna anledning vara en väldigt stor och känslig händelse för mig. Dagen innan går jag mest omkring hemma, utan mål och mening, ältandes hur orolig jag är inför skolan och att jag inte kommer kunna sova på natten. Detta har varit lite av en tradition, en oerhört tradig tradition om man får uttrycka sig så fyndigt.

Jag minns speciellt ett jullov, jag tror att jag gick i femman. På det hela taget så var det ett ganska bedrövligt lov. Dan innan julafton hade jag sett filmen Tillsammans. En mycket ensam karaktär i den filmen satte igång en tankeprocess hos mig och jag blev väldigt orolig inför framtiden. "Tänk om jag också kommer bli så ensam när jag blir stor" låg jag och tänkte i min säng kvällen innan julafton. Detta gjorde att jag fick väldigt svårt att sova, inte förrän efter att ha pratat ut ordentligt med far, druckit en kopp varm mjölk och läst en jävla massa sidor i Snobben kunde John Blund komma och ta med mig till drömmarnas land (troligtvis var drömmarna rätt mariga).

Dagen efter min fruktansvärda natt väntade så julafton. Som om jag inte fått nog av elände under natten så var också julafton mest en stor besvikelse. Mina högt uppskruvade förväntningar infriades inte, varken i klapp- eller matväg. Detta gjorde att jag återigen hade väldigt svårt att sova och så rullade det sedan på hela lovet. Jag kunde inte släppa oron för att i framtiden bli ensam, inte lämna julaftonens besvikelse bakom mig och ju närmre skolstarten kom desto mer nervös blev jag inför den. Jag var en pojke mitt inne i en mindre livskris.

Sista kvällen innan skolan var naturligtvis den värsta och jag tror inte att jag lyckades somna förrän framåt två, vilket på den tiden kändes helt galet. Troligtvis kände jag mig som ett vrak när jag cyklade till skolan på morgonen och kanske halkade jag också på en hal isfläck för att eländet skulle bli ännu eländigare. "Livet är underbart" var nog det sista jag tänkte när jag 08.10 äntrade 5D:s klassrum. Jag var då bara sekunder ifrån att ta del av den omvälvande nyhet som snart skulle förmedlas till klassen.

I det sinnestillstånd jag befann mig i var det nog inte så lämpligt att ta del av för stora nyheter, men stora nyheter, det var just vad vi fick. Det visade sig att vår gamla lärare (vi kan kalla honom Klas), vilken jag knutit starka band till, av någon anledning hade tagit en paus från sitt ämbete. Varför han tog denna paus spekuleras det fortfarande i bland elever och föräldrar, men i vilket fall som helst så skulle han ersättas av en precis nyutexaminerad lärarinna (vi kan kalla henne Lena). Chocken efter denna nyhet var för mig överväldigande och jag visste inte vad jag skulle tycka eller tänka. Troligtvis har denna chock i kombination med mitt psykiska tillstånd vid tillfället påverkat mina framtida skolstarter; jag har inte kunnat ta någonting för givet och ovissheten inför skolstarter har blivit så stor att jag nästan varit rädd för dem.

Även skolstarten efter jullovet i ettan (på gymnasiet då) var för mig ganska likt det jag nyss beskrivit, skillnaden är egentligen att jag inte hade haft någon kris under lovet. Men jag sov väldigt dåligt natten innan återseendet av klassen och när jag väl fick återse dem fick jag inte bara en utan till och med två chocker, båda jämförbara med lärarbytet. När jag intet ont anande kom till skåpen på morgonen hade nämligen en av tjejerna i klassen ett par glasögon på sig (ungefär likadana som de på bilden), något jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om att hon skulle ha på sig. Kanske ter sig detta inte så uppseendeväckande, men jag fick som sagt klara av två chocker den morgonen. Jag hade knappt hunnit återhämta mig från den första innan det nalkades lektion. I vanlig ordning ställde jag mig vid mitt skåp för att hämta nödvändiga böcker. Plötsligt hördes ett "hej" till vänster om mig och jag upptäckte till min glädje att det var min klasskamrat från Byhult som stod för hejet. Jag flyttade sakta mitt fokus från skåpets innanmäte till min kamrats ansikte, vilket under lovet hade lagt sig till med ytterligare ett attribut; ett par (vad det tycktes då i min stilblinda ögon) EXAKT likadana glasögon som tjejen vilken åsamkat min första chock haft på sig! Jag skojar inte när jag säger att jag bokstavligt talat tappade hakan och det tog många dagar innan jag återhämtade mig från chocken.

Så, vad har jag då drabbats av för omvälvande upplevelse i år kanske ni undrar. Joddlande flodhästar? Magdansande ormar? Nationalistiska rävar? Ingen av dessa kan jag garantera. Ingenting annat heller faktiskt. För första gången på jag vet inte hur många år så har ingenting speciellt inträffat efter jullovet, jag sov inte ens mindre än vanligt! Kanske borde jag vara lycklig över det, men jag är faktiskt inte det. Början på 2009 års skolår kommer inte att lämna några djupare spår i mitt minne än 2003 års vecka 43 gjorde. Från den veckan kommer jag nämligen inte ihåg någonting.

Varför du ska skaffa dig en alldeles egen Itera!

2009-01-06T22:58:00.082+01:00

När vår stads berömda ishockeylag HV71 i våras tog SM-guld befann jag mig långt ifrån hockeyrinkar och andra platser där jag eventuellt kunde tänkas ta del av det som hände på isen. Mitt intresse för sporten hade aldrig varit lägre och mitt förakt mot utövarna och åskådarna hade aldrig varit större. Istället för att drabbas av masshysterin kring puck och klubba umgicks jag och en vän på gammalt hederligt vis; vi möttes upp vid järnvägen (långt ifrån närmsta själ), begav oss till VIP, köpte vårt snask och begav oss hem till min vän och kollade på film. Vilken film det var minns jag inte men jag minns att vi väcktes ur vårt halvdåsiga tillstånd av att bilar plötsligt började tuta och att folk började utbrista högljudda hurrarop.

Till vänster på bilden här måste de ha tjoat och tjimmat, idrottsfanatikerna. I euforiskt tillstånd efter SM-guldet fanns det ingen hejd på firandet. Troligtvis var de på väg till mer centrala delar av staden för att fira med likasinnade. Högst uppe i det mörka huset på bilden konstaterade jag och min vän likgiltigt att det visst blivit guld. Uppståndelsen var inte större än att vi fiskade lite längre ner än vanligt i våra godispåsar och kanske fick upp något så festligt som en halv lakritsfisk. Vad kul att HV vunnit guld, verkligen!

Väldigt många månader senare befann jag mig i en herrgård en bit utanför Jönköping. Eller en bit utanför Jönköping, det kändes snarare som att jag var utforslad i ödemarken längre från civilisation än jag någonsin tidigare varit. I denna herrgård fanns förutom jag också ett antal andra personer och vi umgicks och var glada på det vis som vi fann bäst, ty inga föräldrar var hemma och vi kunde härja fritt. Av de öden och missöden som inträffade under kvällen och natten behöver jag egentligen inte gå närmre in på något mer än mitt eget.

När klockan visade 01.30 och några hade krypit till kojs och andra roade sig med gamecube så bänkade sig två gossar i herrgårdens TV-soffa (herrgården är förövrigt den praktfulla byggnaden på bild här strax ovanför). Dessa två gossar var jag och en vän, en vän som förövrigt har säsongsbiljett på HV:s hemmamatcher. Vi skulle kolla på småkronornas JVM-final mot Kanada, en hockeymatch jag sett fram emot hela kvällen. Första perioden innebar skrik, nagelbitning och hastiga rörelser på ett sätt som sällan skådats. Jag tror aldrig jag har varit så uppspelt tidigare som jag var under just den perioden.

Framåt andra perioden lämnade min vän TV-soffan och begav sig till sovrummet för att få lite skönhetssömn. Jag var alltså ensam kvar med småkronorna och kanadensarna, men trots det faktum att jag fick utstå glåpord från andra så satt jag kvar i soffan. Det var ju för fan JVM-final, inte kunde jag lämna en sådan händelse! Till slut hade alla gått och lagt sig men likväl satt jag kvar och höll tummarna för Sverige. Förgäves, skulle det visa sig. Efter det att Kanada gjort 4-1 gick jag ut på verandan (som syns på bilden ovan) och sorgrökte en cigarett. Ensam satt jag där och tänkte på Sveriges bittra förlust mellan mina självdestruktiva bloss. Så nere som jag var då var det längesen jag var och det var med tunga steg jag gick in igen och lade mig i soffan för att sova.

Vissa kanske frågar sig varför jag har skrivit det här inlägget. Finns det något vi kan lära av det? Ja, jag skulle faktiskt vilja påstå det. Det faktum att jag, som i våras tog avstånd från allt vad hockey hette, igår ensam satt uppe och kollade på när Sveriges juniorer fick stryk mot Kanada visar att alla kan ändra uppfattning om saker och ting. Till och med du, kära läsare. Min uppmaning till dig blir därför följande:

Ge plastcykeln Itera en chans till!

Funderingar kring en stor smäll

2009-01-03T01:59:00.029+01:00

Efter att ha läst en artikel av den katolske filosofen Roland Poirier Martinsson om Gud och dennes vara eller icke vara så blev jag ganska fundersam. Han var den första på mycket länge som fick mig att tycka att Guds existens både vore rimlig och vettig. Det var inte så att jag på stört blev omvänd och nu tror att Jesus gick på vatten och uppstod, verkligen inte. Att så många idag tror på kristendomen tror jag bäst förklaras med kristna länders duktiga vapenmakt genom historien, inte att det på något sätt skulle vara "den rätta" religionen.

Vad artikeln däremot fick mig att fundera över är om det finns någon skapare. Är det något, någon eller några som har skapat världen? Eller skapat världen kanske är fel uttryckt, mer specifikt menar jag om det är något, någon eller några som har utlöst Big Bang. Följande utdrag ur texten har fått mig att i alla fall undra över om det faktiskt är så:

Vad som mer sällan berättas i de populära framställningarna är att den stora smällen också gav upphov till naturlagarna. Hur ska då dessa lagar kunna förklara sin egen uppkomst? Möjligen funnes det ett litet hopp om det vore så att den stora smällen skapade sin uppsättning naturlagar utav nödvändighet: att det inte kunde ha blivit på något annat sätt. Detta säger dock våra finaste teorier emot. "Det hade varit trevligt", har Cambridgefysikern Neil Turok sagt, "om en korrekt teori hade kunnat förutsäga olika universa som påminner om vårt eget, men det ser ut som om det är för mycket att hoppas på." Vad som helst hade kunnat hända. Det som skedde råkade inträffa av skäl som inte kan fångas av teorierna.

Sammanfattningsvis ställs vi därmed inför följande val. Antingen accepterar vi att något utanför naturen orsakade den stora smällen eller så förnekar vi vetenskapens förklaringar. Det senare är naturligtvis en fullt legitim hållning, men då ska den också kallas för vad den är: irrationell, vetenskapsförnekande.

Lite längre ner:

Betrakta nu följande observationer.

Om smällen varit något svagare skulle all materia snart ha återvänt till gravitationens centrum. Om universum expanderat med något större kraft skulle stjärnorna aldrig ha bildats. Enligt Stephen Hawking, innehavaren av samma professur vid Cambridge som en gång Sir Isaac Newton, skulle universum ha kollapsat i dag om expansionshastigheten en sekund efter den stora smällen varit 1/100 000 000 000 000 000 lägre än den faktiska. Fysikern Richard Morris har räknat ut att universum skulle ha dött inom 30 000 år om expansionshastigheten varit 1/1 000 000 lägre än vad som var fallet.

För att expansionshastigheten skulle bli lagom krävdes en densitet som motsvarar ett universum bestående av 1080 subatomära partiklar. Dagens teorier visar att universum innehåller just det antalet.
Den stora smällen gav upphov till gravitationskraften. Hade den avvikit från sin faktiska kraft med 1/1040 skulle stjärnorna, om de överhuvudtaget kunnat bildas, utvecklats antingen till röda dvärgar eller blåa jättar. I inget av fallen hade liv kunnat uppstå.

Explosioner leder vanligen till kaos och förstörelse. Skapelsens utbrott innebar istället ordning bortom gränsen för vår förståelse. Fysikern och matematikern Roger Penrose har beräknat sannolikheten för att smällen skulle innehålla så lite oordning som den gjorde till en på tio upphöjt till trettio upphöjt till fyrtio. Det ligger visst godtycke i sådana beräkningar, men det betyder inte desto mindre något när en av nittonhundratalets främsta vetenskapsmän sålunda uttrycker sin vördnad. Fysikern Paul Davies sammanfattar sitt intryck av den stora smällen som att "sannolikheten för att det framväxande kosmiska materialet skulle befinna sig i termodynamisk jämvikt i ett tillstånd av maximal entropi med noll ordning är överväldigande", och påpekar sedan att också detta är ett "kolossalt understatement".

Dessa argument, iakktagelser eller vad man ska kalla det bemöts i andra artiklar på Newsmill, ett angående osannolikheten här och ett som kontrar större delar av artikeln här. Jag har läst och begrundat detta, men trots det är jag inte övertygad om Guds "icke-existens". Detta beror till stora delar på vad Patrik, fysikern i Boston Tea Party, sagt om Big Bang.

Patrik säger att innan Big Bang fanns ingenting. Inte tid, inte materia, inte ens tomrum. Det enda som fanns var en liten, liten prick. Sannolikheten för att Big Bang skulle kunna utmynna i universum, liv och hela faderullan är vad jag har förstått ytterst liten. Ytterst, ytterst liten. Ovan står det att läsa att sannolikheten är "en på tio upphöjt till trettio upphöjt till fyrtio". För mig känns det som en jävligt liten sannolikhet, nästan för liten sannolikhet för att det skulle kunna inträffa.

"Men i oändligheten är ingenting osannolikt" kanske någon säger då. "Ett oändligt antal Big Bang har inträffat och då är det det inte osannolikt". Visst, jag håller med om att i oändligheten är ingenting osannolikt. Inte ens en på tio upphöjt till trettio upphöjt till fyrtio. Men, grundat på vad Patrik påstår så förstår jag inte hur ett oändligt antal Big Bang ska ha kunnat inträffa.

Om ingenting existerar, inte ens tid, hur fan ska någonting då kunna inträffa? Hur ska då Big Bang ha fått oändligt många försök på sig? Fanns det oändligt många prickar? Hur ska det kunna ha gjort det om ingenting existerade förutom pricken?

Jag blir väldigt förvirrad när jag ställer sådana här frågor och jag får ingen ro i hjärnan när jag försöker föreställa mig hur det kan ha varit. För att försöka få svar på mina funderingar har jag vänt mig till ingen mindre än Patrik själv. Jag har skickat iväg följande mail till honom:

Hej Patrik!

Efter att ha sett alla hittills sända avsnitt av Boston Tea Party så kan jag inte säga annat än att jag beundrar dig och dina kunskaper inom fysik. Du har blivit lite av en vetenskapens riddare för mig och därför tror jag du är rätt man att svara på några funderingar jag har, vilka du faktiskt själv till stor del har orsakat.

Mina funderingar fick jag efter att ha läst följande artikel:
http://www.newsmill.se/artikel/2008/12/23/har-ar-det-vetenskapliga-beviset-guds-existens
Du har kanske läst artikeln själv och jag antar att du kan argumentera mot det mesta Martinsson påstår. Mina kunskaper i fysik är dessvärre inte så bra och jag undrar en del om Big Bang, vilket Martinsson skriver en del om.

Du har i ett avsnitt av Boston Tea Party påstått att innan Big Bang fanns ingenting, inte ens tid. Det enda som fanns var en liten prick, "that's it". Enligt Martinssons artikel så är "sannolikheten för att smällen skulle innehålla så lite oordning som den gjorde till en på tio upphöjt till trettio upphöjt till fyrtio." Om jag uppfattar Martinsson korrekt så är alltså sannolikheten för att Big Bang skulle kunna leda fram till ett universum där liv och allt vad det innebär otroligt liten.

För att den sannolikheten ska vara rimlig för mig krävs i stort sett det som många också förklarar det med, att det inträffat ett oändligt antal Big Bang. Dessvärre tycker jag inte att den förklaringen känns så bra. Det beror på vad du sa i programmet, att innan Big Bang fanns ingenting, inte ens tid. Mina funderingar formulerade i frågor blir alltså följande:

Har det inträffat ett oändligt antal Big Bang? Om det har gjort det, hur är det möjligt om det innan Big Bang inte fanns någonting, inte ens tid?

Jag vet inte hur jag ska formulera mina funderingar bättre, men jag hoppas du förstår! Skulle vara väldigt tacksam om du tog dig tid och svarade på det här!

Bästa hälsningar,
Elias

PS. Om du undrar hur jag fick tag på din mail så var det genom facebook, där vi båda är vänner :)

Nu inväntar jag ett svar från Patrik och jag återkommer givetvis när jag fått det!

Förövrigt så är den person som orkat läsa varenda ord, från rubriken till hit, värd en klapp på axeln.

En gammal julsaga

2008-12-21T03:17:00.003+01:00

Såhär i juletider känner jag att jag måste komma med ett lite juligt inlägg. Då min inspiration inte är den bästa så gör jag helt enkelt så att jag publicerar en berättelse jag skrev i årskurs sex. Uppgiften var att skriva en historia som utspelar sig vintertid och jag skrev min vana trogen en historia 2-3 gånger längre än övriga klasskamraters, vilket inte var så fördelaktig när vi sedan läste upp berättelserna högt för en lågstadieklass. Antagligen var det ingen som kunde följa med i handlingen eller uppskatta det så vackra och poetiska språket, men jag vill tro att det är enklare såhär i skriftlig form.

Jag skrev berättelsen samtidigt som jag var inne i en Sagan om ringen-period. Man kan ganska tydligt se att jag hämtat inspiration från trilogin, exempelvis i hönan Henry som hela tiden rimmar vilket kan jämföras med Tom Bombadill som säger allting på vers. Den mystiska Thornskogen är inspirerad av de otaliga mystiska skogar som finns i Tolkiens värld och älgen som för Bertil till Elrimberget är den här berättelsens motsvarighet till Rohirrims hästar. Även själva resandet och det faktum att det är parallella historier som berättas är inspirerat av brödraskapets äventyr.

Nu finns det inte så mycket mer att säga om berättelsen. Det enda jag har redigerat från originalutgåvan är tempus på vissa verb och "värkar" till "verkar". Om någon tycker den låter intressant så är det bara att börja läsa i inlägget nedanför.

Bertil och Lingon

2008-12-21T03:15:00.007+01:00

(Skriven av Kung Gösta i årskurs sex)

Solen steker, vindarna smeker, Bertil och Lingon kommer och leker.
”Vad kul det ska bli att gå på julmarknad” sa Lingon med ett glatt leende. ”Jag har längtat efter det hela december.” Så gick de och pratade ett tag på väg till marknaden. De gick hand i hand tillsammans på Sockerbagargränden. När de kom fram så blev de så tagna av den fina atmosfären. Bjällror, ljus, tomtenissar, lotterier, chokladhjul och mycket mer. Först så gick de till chokladhjulet.
”Jag tar nummer 27, det är ju mitt favoritnummer” sa Bertil. Och det var bra att han tog det numret för han vann en stor chokladbit. ”Jag stoppar den i fickan och sparar till senare” sa Bertil med ett glatt leende.

Så gick de där i både en och två timmar tills det att Lingon fick syn på något.
”Titta, den där vill jag åka” sa Lingon och pekade på en julskrinda. Och innan någon hann säga ”Charlotta, gå ner från bordet och sätt dig på din stol” så satt Lingon på julskrindan.

”Jag undrar var Lingon kan vara” tänkte Bertil. ”Han kanske gick till affären där dom säljer kaffekoppar?” Där var han inte och inte heller i lotteriet eller chokladhjulet. Han var ju på julskrindan, där det just då utspelade sig ett litet drama.

”Har du inga pengar?!” skrek han som körde skrindan. ”Då måste jag slänga ut dig!” Och det gjorde han. På första bästa sten blev Lingon avkastad. I samma stund började Bertil på allvar bli lite orolig. Var kunde Lingon vara? Bertil tänkte att han nog inte var kvar på marknaden. Så Bertil lämnade marknaden och gick in i Thornskogen.

Fakta: Thornskogen är den stora skogen i staden. Det växer inga barrträd där, det är nämligen en lövskog. Thornskogen ligger nära bonden Bolivars gård. En dag när Bolivar skulle mata sina hönor så rymde hönan Beata. Det berättas om att Beata gifte sig med en örn mitt inne i Thornskogen och att dom fick cirka 100 små kycklingar. Så efter detta så finns det många stora hönor i denna skog, och det var också en sådan här muterad höna som Bertil träffade på när han kom in i skogen.

”Hönan Henry är en höna, äter gärna en liten böna” sjöng hönan Henry med en glad melodi.
”Hejsan du från huvudstaden, hoppas du kan slicka bladen” sa Henry när han hälsade på Bertil.
”Hej, vem är du?” frågade Bertil.
”Jag är den lilla hönan Henry, och jag spelar gärna memory.”
Som ni kanske har märkt så rimmar Henry hela tiden, och det beror på att han är poet.
”Har du möjligtvis sett någon som har långt och rufsigt hår och är i min ålder?” frågade Bertil.
”Långt och rufsigt inte sett, fråga snälla Calle Plätt.”
”Okej, tack och hej.”
”Vilken underlig person, han har nog ett hål i skon.”

”Var är jag?” sa Lingon för sig själv. ”Vem är jag?” Lilla Lingon hade tappat minnet efter att han slog i huvudet i stenen. Han fumlade runt bland bergen och hälsade på många djur. Ett exempel:

”Hejsan, vad du ser konstig ut” sa Lingon till en björn.
”Morrrr!”
”Du vet händelsevis inte vem jag är?”
”Morrrrrrrrrr!” morrade björnen tillbaka.
”Kan du inte prata pojk? Du verkar rätt dryg” sa Lingon.
”Morrrrrrrrrrrrrrrrrrr!” morrade björnen och sprang efter Lingon. Då sprang Lingon genom jaktmarken med både björn och jägarnas pistolkulor efter sig. Björnen kom närmre Lingon. Fem meter ifrån... Fyra meter ifrån... Tre meter ifrån... Två meter ifrån... En meter ifrån... PANG! Björnen hade blivit skjuten.
”Puh, äntligen blev jag av med den där aggresiva pojkvasken” sa Lingon lättat.

”Calle! Calle Plätt! Var är du?!” skrek Bertil för full hals.
”Här är jag!” skrek Calle Plätt från en stor ek. ”Jag bor här, inne i den stora eken! Kom hit och smaka lite plättar vet jag!”
Och så blev det. Bertil gick till Calle och åt lite plättar. När dom satt där och hade som allra trevligast frågade Calle: ”Vad är det som för dig till Thornskogen en sån här härlig decemberdag?”
”Det är så att min kompis Lingon har kommit bort och jag försöker hitta honom. Han har långt och rufsigt hår. Har du sett honom?”
”Ja, det kan jag faktiskt ha gjort. Han åkte på en skrinda mot Elrimberget. Det var för några timmar sen.”
”Ja, det måste vara Lingon. Han mumlade något och pekade mot en skrinda och sen dess har han varit försvunnen. Du sa att han åkte mot Elrimberget, vad är det för berg?”
”Det är berget där det alltid är dag. Om man är på toppen av berget så somnar man inte förrän man kommer ner. Det sägs att det bor en eremit på toppen som aldrig sett en enda människa eller har sovit en endaste blund.”
”På tal om att sova, är det inte dags att sova nu?” sa Lingon och gäspade.
”Jovisst. Du får gärna sova här i natt.”
Så kröp dom till kojs. Bertil låg länge och funderade på var Lingon kunde vara. Var han hos eremiten? Kanske han fumlar runt bland bergen? Kanske någon annanstans.

Lingon var uppe bland bergen, men han fumlade inte omkring. Han hade gjort en lägereld och grillade björnen till en delikat kvällsmat. Han gick sedan in i den (som tur var) döda björnens grotta för att sova.
”Gäsp! Vilken härlig morgon!” sa Lingon för sig själv när han vaknade. ”Nu kan jag vara vaken i flera dagar!” Han anade inte hur rätt han hade. Så fortsatte Lingon sin vandring upp på Elrimberget. Han gick i flera kilometer innan han stannade för att vila. Han åt lite bark och muttrade något i stil med ”det är godare med björn”. När han ätit sin bark så fortsatte han upp mot toppen, som inte var så långt borta nu. Flera kilometer därifrån så sa Lingon adjö till sin nya kompis Calle.
”Hejdå, hoppas vi syns igen. Tusen tack!”
”Tusen varsegod!”
Så gick Lingon mot Elrimberget medan han trallade på en munter melodi. Han gick snabbt utan att vända sig om. Snart var han ute på ängen (som inte precis liknade en äng med all snö). När han kom ut på ängen drog han ner lite på tempot utan att tänka en tanke på varken Lingon eller eremiten, för han anade inte att just dom två skulle träffas nu.

”Du där! Vet du vem jag är?!” skrek Lingon till någon som satt och mediterade på en klippa.
”Nej min gode man. Men jag vet att jag är eremiten Elon. Jag satt just och mediterade på min favoritklippa. Om du inte ville något mer så stick iväg.”
”Vad är meditera?” frågade Lingon.
”Det är när man tar det lugnt och tänker. Man tar bort gamla tankar och tar in nya. Du kanske vill bli min lärling?”
”Ja, gärna. Får jag lära mig att meditera då?”
”Jajjamen. Men först måste du klara ett test. Du ska kasta den där grunkan fem meter” sa Elon och pekade på en tennisboll.
”Okej” sa Lingon och kastade bollen exakt fem meter.

”Hjälp! En älg!” skrek Bertil i samma stund om Lingon kastade bollen. ”Den kommer att äta upp mig!” Så sprang Bertil iväg, men han kom inte långt innan älgen talade.
”Jag vill dig inget illa. Jag lyder dig bara jag får en bit choklad.”
”Eh, jag har faktiskt en chokladbit i fickan” sa Bertil som fortfarande var lite rädd. Han tog upp chokladen och gick långsamt till älgen som fick chokladen.
”Nam nam. Tack så mycket! Kan jag hjälpa dig med något?” sa älgen.
”Ja, det kan du. Jag skulle kunna rida på din rygg mot Elrimberget.”
”Okej.” Så satte Bertil och sin nya kompis iväg mot Elrimberget.

”Kan du meditera?” frågade Elon Lingon.
”Nej, men jag vill lära mig det nu” sa Lingon.
”Okej, sätt dig ner som en skräddare och håll uppe händerna såhär” sa Elon och visade hur man skulle göra.
”Såhär?”
”Ja, du är ju jätteduktig. Koppla bort allt omkring dig. Känn bara hur du slappnar av och kan tänka klart.” Så satt Lingon och Elon och mediterade en lång stund. De mediterade så länge att Bertil bara var cirka 500 meter ifrån dom när de mediterat klart.
”Är detta Elrimberget?” frågade Bertil älgen.
”Ja. Vill du ha hjälp upp också?”
”Nej, det behövs inte. Hejdå och tack för allt.”
”Hejdå.”

Så gick Bertil upp för berget i en rask takt. Efter en liten stund var han uppe. Han tog skydd bakom en stor sten och väntade en liten stund. Efter några minuter så kom Lingon och Elon. De ställde sig cirka tio meter ifrån Bertil.
”Hör du? Det låter som att en liten snuskig inkräktare är här” sa Elon.
”Vem kan det vara?” sa Lingon undrande.
”Det är jag, Bertil!” sa Bertil och reste på sig. ”Jag har kommit för att rädda dig Lingon. Kom så kubbar vi!”
”Vem är Lingon?” frågade Elon.
”Det är han som står bredvid dig” sa Bertil.
”Jag heter inte Lingon, jag har inget namn” sa Lingon då.
”Nu du din lilla snorkråkesamlare!” sa Elon som var väldigt irriterad på Bertil. Elon tog upp en sten och kastade den mot Bertil. Den missade, men i kastet råkade han slå till Lingon.
”Aj, vad gör du din gubbe?” sa Lingon till honom. Tack vare slaget han hade fått av Elon så hade Lingon äntligen fått sitt minne tillbaka.
”Lingon, du är dig själv igen!” sa Bertil överlyckligt. ”Vi måste springa ner från berget! Snabbt!”
Så sprang dom ner för berget med Elon efter sig. De sprang och sprang. Det är tur att inte Elon spelade fotboll som Bertil och Lingon, annars skulle han nog hinna ikapp dem.
”Zzz! Zzz!” Lingon somnade som en stock när han kom ner för berget.
”Zzz!” Elon gjorde samma sak.
”Tur att inte Lingon kommer sova lika länge som Elon” sa Bertil. ”Jag behöver bara vänta några dagar, mat har jag så det räcker här i skogen.”

Och efter några dagar så vaknade Lingon. Lingon och Bertil gick hemåt hand i hand. Men vad hände med Elon? Jo, vad jag vet så sover han nog fortfarande.

Ett inlägg i fel riktning

2008-12-09T18:21:00.008+01:00

Vid tillfällen som de då far springer upp och drar datasladden eller beslagtar pipor hatar jag honom. Andra gånger känner jag en stor tacksamhet till far, som när han i söndags meddelade att jag skulle få en ny dator eftersom den gamla inte gick att laga. Två dagar senare sitter jag nu och knappar på en helt ny hp, något jag verkligen inte hade vågat drömma om för en vecka sedan. Ibland blir det jävligt mycket bättre än man man vågat hoppas på.

Jag kan inte bara fröjdas åt ny dator, idag har jag också varit på biblioteket och lånat tre böcker jag förhoppningsvis kommer kunna plöja igenom innan lånetiden är slut. Dess gemensamma nämnare är Bob Dylan och först tänker jag nog ta mig an del ett av hans memoarer. Om inte patrasket ljög så är också biljetter till hans konsert i Jönköping nu fixade, ett faktum som känns mycket tilltalande.

Allt är således inte solsken, det finns framförallt tre moln på himmelen:
1. Östra SK:s juniorlag. Vi har inte vunnit en match hittils den här säsongen. Om jag inte missminner mig så är det minsta vi förlorat med 6-2. Vi ligger sist i tabellen. Vi är troligtvis ett av de sämre juniorlagen i Sverige. Till våren har vi ingen serie att spela i. Troligtvis lägger jag av med tramserierna då, alternativet är att träna med 93:orna vilket inte känns speciellt utmanande.
2. Läxor. Egentligen är det inte speciellt mycket, men jag tyckte det var bättre med tre än två moln på himmelen så det tar en plats här.
3. Det värsta molnet på himmelen är att när jag läser igenom det här blogginlägget så ser jag att det är precis ett sådant inlägg jag så kraftigt föraktat. Som om det vore tvunget att komma ut, en sorts bloggsjukdom, så har jag skrivit om min vardag och saker jag gjort. Det känns jävligt skrämmande, vad kommer egentligen härnäst? Dagens outfit? Videoblogginlägg? Skönhetstips?

För att inte deppa ihop helt ska jag avsluta som en av mina stora förebilder brukar göra:

Väl mött

Dylan ger anledning att leverera en smilie!

2008-12-04T22:24:00.008+01:00

Av alla platser i världen så kommer han hit, till Jönköping. Helt jävla overkligt. Måste dra till med bloggens första smilie då jag inte riktigt kan sätta ord på det.

:D

Glädjespridare i hemmet

2008-12-04T00:03:00.024+01:00

En decemberafton som denna känner jag för att skriva ett kort inlägg här. Min dator på rummet är efter en incident kaputt för tredje gången på mindre än en månad. Det gör att jag måste sitta vid datorn som är placerad bara någon meter från min buttre och tystlåtne lillebrors sovrumsdörr, en placering som är mindre bra sett ur min synvinkel.

Butter och tystlåten är adjektiv som beskriver min bror mycket bra, vanligtvis brukar jag få säga hej till honom 3-4 gånger när jag kommer hem från skolan innan han ens reagerar på att jag kommit hem. Reaktionen han då ger ifrån sig är för det mesta ett irriterat snäsande kapabelt att sänka "Må bra"-känslan till och med hos en person som chefredaktören på tidningen MåBra.

Mer högljudd är bror annars i situationer som den jag nu befinner mig i; knappandes på tangentbordet utanför hans sovrum. Då han är en traditionalist vad gäller sömn så är ett ylande om att jag ska vara tyst och sova snarare regel än undantag efter klockan 22. Att detta klockslag nu passerats med mer än två och en halv timme gör det till en smärre sensation att han ännu inte börjat ropa på far. För att undvika det scenariot känner jag att tiden är inne för nersläckning av dator och slutning av ögonlock.

Godnatt.

Inte bara amerikaner lånar för mycket

2008-11-27T22:37:00.006+01:00

På Winnerbäcks hemsida går att läsa följande information om låten:

Titel	Farväl Jupiter
Artist	Lars Winnerbäck
Textförfattare	Lars Winnerbäck
Musik	Lars Winnerbäck

Den gamle skojaren ljuger på en av punkterna, vilken är ganska uppenbart efter att ha lyssnat på denna:

Visst är det trevligt att han lånar lite av Pogues när han satsar på att köra irländskt, men det här är nästan lite väl mycket.

Det fina med experimentell dygnsrytm

2008-11-25T22:55:00.006+01:00

Jag är en stark förespråkare för vad man skulle kunna kalla experimentell dygnsrytm. De gamla sovtiderna 22.00-06.00, vilka satts som norm för att uppnå de åtta timmar Blossom Tainton och andra insnöade hälsotomtar eftersträvar, är en rest från gamla tidens svenska bondesamhälle. Utvecklingen i Sverige har sedan dess gått framåt med sjumilakliv och jag tycker det är absurt att vi när det gäller sömnfrågan tänker i samma banor som man gjorde på Karl-Oskar och Kristinas tid. Är det rimligt att samtidigt som vår syn på kvinnor, barnaga och tortyr har förändrats radikalt så har vår syn på sömn inte förändrats någonting?

Självfallet är det inte rimligt och jag tror det är en tidsfråga innan folk inser det orimliga i hela situationen. Att människor är olika och jobbar olika effektivt under olika tider på dygnet kan minsta barnunge förstå. Med dagens moderna teknik behöver nattmänniskor inte heller anpassa sig efter solens upp- och nedgång. Jag är ett exempel på den typ av människa som gärna jobbar nattetid och vill understryka att det är då jag är som effektivast. Detta grundar jag på den stora mängd inlämningsuppgifter med betyget MVG jag åstadkommit under, just det, natten. Har jag å andra sidan försökt jobba med inlämningsuppgifter dagtid har aktiviteten lyst med sin frånvaro. Att fler människor är som mig när det gäller nattlig effektivitet och daglig ineffektivitet är jag övertygad om och en större valfrihet när det gäller arbetstid på dygnet skulle utan tvekan få upp produktionen på nivåer vi aldrig vågat drömma om tidigare.

Jag tror också att en generellt mer experimentell dygnsrytm skulle bidra till en öppnare och mer kommunikationsinriktad befolkning. Ytterligare ett samtalsämne skulle dyka upp på agendan (När sover du?) och folk skulle på så sätt få mer att prata om, ty säg den som inte är i behov en schysst isbrytare när vädret är förbrukat? Vidare tror jag även att folk skulle få fler roliga historier och anekdoter hämtade ur verkliga livet att berätta. Jag själv kan exempelvis nämna att jag efter en tupplur i fredags vaknade runt sju fullt övertygad om att det var måndagmorgon. Så var inte fallet och när jag kom ner i köket blev jag mycket förvånad över att inte mamma satt med JP och en kopp kaffe vid köksbordet. Istället stod kvällsmaten framdukad och hela familjen satt vid matbordet samtidigt som mors skiva med Rod Stewart ljöd i bakgrunden. Man skulle kunna se denna händelse som något negativt, men det är helt fel sätt att se det på enligt mig. Den chock jag drabbades av när jag upptäckte att det inte var måndagmorgon väger väldigt lätt i jämförelse med den glädje jag efteråt kan finna i att berätta historien och andras glädje att ta del av den. Detta visar på ett tydligt sätt hur experimentell dygnsrytm i alla högsta grad är positivt för kommunikationen mellan människor.

Det finaste av allt med en mer flexibel dygnsrytm är slutligen folkets ökade frihet. Frihet att sova när man vill är något väldigt fint och något vi ska eftersträva. Om man sedan väljer att fortsätta med samma dygnsrytm som tidigare är det helt okej. Vill man istället testa något nytt finns också friheten att göra det. Människan är en kreativ varelse, varför inskränka dess kreativet när det gäller sömn?

Anonymitetens upphörande

2008-11-23T18:03:00.004+01:00

Jag har kommit fram till att jag inte ska blogga anonymt. Om någon skulle fråga efter mitt namn eller dylikt så kommer jag avslöja det. Jag kommer däremot inte skylta med mitt namn eller på något sätt bygga upp min blogg kring min person, det skulle vara helt emot mina principer. I och med detta blir det också fritt fram för mina fåtaliga läsare att använda sina riktiga namn och länka till sina bloggar om de har några vid kommentarer.

Med vördnad,
Elias

Följ min blogg med bloglovin

"Dom säger jag skiter i allt men det skiter jag i"

2008-11-23T01:21:00.045+01:00

Magnus Uggla - Jag skiter

Tyckte att denna låt passade dagens inlägg väldigt bra.

Det finns människor som påstår att de ger blanka fan i vad andra tycker och tänker om dem. Jag kan personligen inte ta ett sådant påstående på så stort allvar. "Jag skiter i vad alla andra tycker om mig" är ett uttryck som för mig klingar lika falskt som Sven Nylanders engagemang i Ren idrott. Varför? Jo, säger man att man skiter i vad alla andra tycker om en vill man endast uppnå omgivningens avståndstagande, att de rynkar lite på ögonbrynen och tänker att där har vi en riktig rebell. I samma stund som man yttrat orden faller därför ens påstående pladask och den som sagt det borde ställa sig en stund i skamvrån och tänka över sin tafflighet. Ja, kanske bör personen ifråga till och med överväga att lämna den obskyra subkultur han skaffat sig endast för att kunna säga de så rebelliska orden "jag skiter i vad alla andra tycker om mig".

Jag erkänner utan att skämmas att jag är en person som är väldigt mån om vad andra tycker och tänker om mig. Det finns väldigt mycket som tyder på att jag ligger klart över snittet på den här punkten, läser man bara lite mellan raderna i mina två första inlägg så fullkomligt skriker de ut "tyck inte dåligt om mig!". Att jag inte ens vågar gå ut med min identitet tyder också i högsta grad på att jag är ovanligt rädd för vad folk tycker om mig. Vidare finns en mängd exempel som styrker min tes om att jag är rädd för att inte bli omtyckt, men de går jag inte in närmare på.

Vad jag vill ha sagt med mitt inlägg är att ingen människa skiter i vad andra tycker om en. Vad man ska ha i åtanke är dock att alla människor kanske inte vill bli omtyckta. Alla människor vill däremot bli tyckta om och därför kan ingen säga att han skiter i vad andra tycker om en. Säger man det är man inget annat än en nedrig lögnare.

"Dom säger jag skiter i allt men det skiter jag i" - även Magnus Uggla är alltså en nedrig lögnare.

Illavarslande abstinensproblem

2008-11-20T00:36:00.043+01:00

Av någon anledning fick jag lust att skriva en rad här. Jag vet inte om vad, inte hur och inte varför. Är det så att jag efter endast ett inlägg har åkt på någon form av bloggabstinens? Antagligen är det så illa. Detta faktum gör mig rädd, för att inte säga vettskrämd. Vad kommer det bli av det här projektet egentligen?

Min rädsla handlar i grund och botten om mitt djupa förakt mot bloggvärlden, vilket antagligen är väldigt överdrivet. Men det är faktiskt så att jag har läst väldigt få bloggar som faktiskt tilltalar mig, där jag har tänkt "fan vad smart den här bloggaren är!" eller "det där var bra rutet!". Egentligen har jag aldrig ens försökt hitta några sådana bloggar. Nej, de bloggar jag har följt någorlunda har (med undantag för personer jag själv känner) varit bloggar där jag kan skratta åt bloggerskan. Jag har funnit stort nöje i att se hur de videobloggar om sina cafébesök, hemlighåller sina kärleksmöten med x eller y som substitut för namn samt produktplacerar varor i hopp om att en dag få göra det "på riktigt". Deras dumhet och uppblåsta självbild har lockat till många goda skratt, det är ingenting jag hymlar med.

Vad är det då i det här är som gör mig så rädd? Jo, jag är helt enkelt rädd att min blogg kommer att utvecklas till en av dem. Under en kort stund i mitt bloggabstinenta tillstånd funderade jag faktiskt på att skriva ett inlägg á la bloggabstinent_tjej_92. Varför inte nämna vilka goda varma mackor jag gjorde till lunch, eller varför inte tipsa om Ramlösa Granatäpple som på ett effektivt sätt släckte min törst framåt kvällningen?

Dessa tankar gjorde mig skräckslagen. Kommer bloggabstinensen ta överhanden på samma sätt som den gjort på tusentals andra eller kommer jag klara mig undan? Ännu har jag inte drabbats av någon blogghybris, men jag vidhåller vad jag sa i förra inlägget: Märker ni att jag börjar drabbas av den är det fritt fram att inom rimliga proportioner använda våld för att få bort den!

Födelsen av något vackert

2008-11-18T21:10:00.002+01:00

Efter en lång tid av meningslös och bortslösad fritid kände jag en dag att det här inte längre får fortgå. Meningslösa saker måste bli meningsfulla saker, bortslösad tid måste bli använd tid. Vad jag egentligen menar med det här vet jag inte riktigt, men kort sagt vill jag göra något vettigt av min tid här på jorden. Om idén att starta en blogg är speciellt vettig vet jag inte än, men det kan knappast vara mindre vettigt än att låta bli.

Vad denna blogg ska fyllas med vet jag inte säkert, det enda jag vet är att jag inte kommer skriva om mitt liv som på det sätt bloggare och bloggerskor generellt sett brukar göra. Inlägg om att jag har träffat x eller y, druckit latte eller cappucino, festat här eller där känns för mig helt ointressanta att skriva. Dels för att jag själv tycker det är helt jävla meningslöst att läsa andras inlägg med det innehållet, dels för att jag inte vill fläka ut mitt privatliv. Eventuellt kanske små vardagsbetraktelser eller händelser kommer tas upp, kravet är då att de antingen ska vara underhållande eller väcka till någon form av eftertanke. Har jag skrivit om en händelse ur mitt liv utan att något av dessa kriterium uppfyllts är det fritt fram att åsamka mig lite lätt fysisk skada.

Jag vet inte riktigt hur jag ska marknadsföra min blogg, ej heller om jag ska avslöja min identitet. Ännu mindre vet jag vad jag ska skriva om eller vad jag har för mål med min blogg. Dessa frågetecken kommer antagligen redas ut under resans gång, vad jag är mest orolig för är egentligen om jag kommer lyckas att inte överanvända ordet jag. Än så länge känns det som att jag har misslyckats ganska fatalt.

För att inte förlora min än så länge helt obefintliga läsekrets tänkte jag avsluta med denna oerhört spännande cliffhanger, kommer jag att klara mig undan ett irriterande överanvändande av ordet jag? Spänningen är olidlig och jag hoppas att ingen nu kommer kunna släppa greppet om denna nystartade blogg.

Lite statistik kring första inlägget:

Ordet "jag" användes 23 gånger.
Inlägget innehåller totalt 338 ord.
Om jag har räknat rätt betyder det att ungefär var 15:e ord var just "jag".

Om denna statistik skulle jag vilja säga följande, inspirerat av vad Churchill en gång sade:
"Aldrig förr har en man gjort något så onödigt för så få."